Kategoriarkiv: fundering

Text och musik: Trad

fundering, ,

Kanske är det en yrkesskada, det här att alltid kolla in byline när man läser saker och ting. Jag gör det hela tiden och blir irriterad när det saknas avsändare. Ta till exempel dagstidningarnas ledare. Är det inte lite konstigt att en bitvis nyliberal ledarredaktion som DN fortfarande har kollektivt signerade ledare? Känns lite gammalmodigt. Kanske de kunde utveckla det och lägga till en kollektiv bildbyline…

Apropå gammalmodigt. En av Vannas favoritböcker är Den silvriga barnkammarboken. En bok fylld med barnvisor. En härlig blandning av gammalt och nytt. Kanske en femtedel av sångerna har följande byline: ”Trad”. Vilket antagligen ska läsas som ”traditionell” eller nåt i den stilen. Många gånger blir man lite förvånad…

Hur traditionstyngda låter de här klämkäcka bitarna egentligen?

”En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd”

”Imse vimse spindel WOAW. Spinn bara, spinn bara spinn natten lång”

”Jag är en liten mygga, och Hubert heter jag.”

”Här kommer lilla Ludde, hå-hå, ja-ja, bärandes på en kudde”

”Där hemma på vår gård, där står en gammal Ford”

”Klappa händerna när du är riktigt gla'”

Jag skulle gissa att alla de här låtarna tillkommit åtminstone de senaste 60 åren. (okej, Ludde kan vara äldre) Att ”så går vi runt om ett enrisesnår”, ”Räven raskar över isen” och andra gamla godingar har trallats ett par århundraden kan jag förstå, men borde det inte vara möjlighet att ge någon cred för den där låten med Forden? Är det så att ”Trad” ska läsas som: ”Den här låten har hittats på av någon anonym dagisfröken som aldrig fått en endaste stimpeng.” Är ”Trad” en slags fri-fildelnings-licens? Kanske någon hittade på den och helt medvetet spred ut den till allmänheten utan att ta åt sig äran?

Lite fint på något vis. Men samtidigt väldigt irriterande. Jag vill veta vem som var först med att klappa händerna och var riktigt glad…

Pappa-ledighets-bashing och visst finns det anledning att vara bitterkuk…

fundering, , , , , ,

Han såg väldigt normal ut. Normal på ett alldagligt vis. Typ 45-50 år gammal. Jag satt med Vanna i knät. Han satt snett framför, i samma ”fyra” i en tunnelbanevagn på väg mot t-centralen. Plötsligt säger mannen:

-Var är barnets mor?
-På jobbet, svarar jag, något överrumplad.

Ett par minuter går.

-Jag måste förklara mig, säger mannen. När jag var liten hade jag en väldigt engerad far, och en mor som knappt engagerade sig alls. Jag mår inte bra av att se sådana som du.

Därpå reste sig mannen och satte sig några fyror bort.
Allt jag lyckades haspla ur mig var något slags: Jaha. 

Ja, det var väl första gången som jag på något vis blivit kritiserad för att jag var pappaledig. Eller kanske var det Frida som kritiserades för att hon lät mig engagera mig i mitt barn?

Annars möter en pappaledig väldigt lite motstånd. Snarare tvärtom. Precis som Maria Sveland beskriver det i sin bok Bitterfittan så verkar det med att man tar ut några ynka pappamånader för att många ska uppfatta den föräldralediga pappan som hjälte. Ja, till och med om pappan strategiskt planerar in dessa månader under sommaren. Att jag är hemma med Vanna ett år ger mig nära inpå superhjältestatus. Medan Frida som varit hemma ett år gör ett helt vanligt, föga uppseendeväckande mammaledighets-gig.

Visst är det irriterande. Men kanske kan det förändras. När jag för några veckor diskuterade detta med min kompis Richard föreslog han att det kanske kommer att bli som matlagningen. När han var liten trodde han alltid att hans morfar (eller var det farfar) var kung på att laga mat, eftersom mormor alltid skröt om att han tillskillnad från andra män minsann lagade mat. I själva verket kunde bara morfar laga några enstaka rätter och det var mormor som stod för den dagliga matlagningen.

-Men titta på våra vänner nu, sa Richard, jag känner massor av par där mannen lagar maten i stort sett varje dag.

Och kanske är det så. Och kanske kommer det en dag anses lika självklart att en man är förälder som en kvinna. För så är det faktiskt inte idag. När jag idag, en timme efter incidenten på tunnelbanan, på en lunchservering satt med min dotter i barnstolen bredvid mig och med min syster på andra sidan bordet kom det fram en kvinna till min syster och sa:

-Jag måste bara säga att ni har en så förtjusande söt dotter.

Paff svarde min syster: Det är min brors.

Schack – ojämställt, varför då?

fundering,

Nour El-Refais inlägg på Newsmill om den mansdominerade och kvinnodiskriminerande humorscenen i Sverige har väckt en hel del rabalder. Och väldigt många kommentarer från de som Andres Lokko en gång i tiden beskrev som ”rödbrusiga män”. Jag applåderar Nour El-Refais mod och gärning, men kommer inte att göra mer än så i just detta inlägg. Istället tänkte jag lyfta fram en annan grupp kvinnor som har det tufft: De kvinnliga schackspelarna. 

I somras skrev schackspelaren Anna Lindgren en essä i DN på ämnet ”Ensam dam”. På sajten ”schacksnack” länkade man till artikeln, frågade sig ”Varför är det då så få kvinnor som spelar?” och lade upp en bild på två blondiner som sjunger…

Här några klipp från kommentarerna:

Man kan jämföra det med varför det är ett förhållande på nåt med 90 % män och 10 % kvinnor som är professorer. Det ligger betydligt mer för mannen än kvinnan att gå in för ett smalt väldefinierat område, och dessutom skall man resonera i logiska och konkreta banor, inte emotionella och irrelevanta.

För alla som påstår att detta är sexism kan jag hävda en artikel ur Illustrerad Vetenskap där det jag säger bekräftas.

 

Schacksnacks illustration...
Schacksnacks illustration...

 

Min kommentar: Lita aldrig på en man som refererar till Illusterad Vetenskap.

Webmaster säger: Torbjörn! Vad är det för fel på bilden? Vad skulle du vilja ha för bild?

Min kommentar: Jo, faktiskt. Webmaster förstår inte. Han har fått den här frågan i flera kommentarer och ändå inte svarat. Det enda han lyckas klämma ur sig är en förvånad kommentar om att en annan blogg (Kamferdroppar) också ”irriterat” sig på bilden. Istället för att förklara sig får en annan besökare tolka webmasterns intention:

Martin S säger: Hade det inte varit mer passande med en bild av kvinnor spelar schack? Jag kan i och för sig tro att webmaster kanske ville illustrera det kvinnor kanske hellre gör, men jag tycker det blev lite konstigt. 

Min kommentar: Inget svar från Webmaster.

Tomas Pettersson säger: Å ena sidan, om bilden tolkas som en illustration till hypotesen “orsaken till att kvinnor inte spelar är att snygga tjejer kan ha roligare än så” så framstår den som mindre smickrande för kvinnliga schackspelare. Å andra sidan, vem farao vill se bild på två ruggugglor om dom inte ens spelar schack.

Min kommentar: Ja, varför skulle en artikel om kvinnliga schackspelare illustreras av ruggugglor?

David Lundberg säger: ”Å andra sidan, vem farao vill se bild på två ruggugglor om dom inte ens spelar schack.” -Amen

Min kommentar: Jo, David var samma icke-sexistiska kille som citerade illustrerad vetenskap.

Framtidsspaning: Ättestupa 2.0

fundering, ,

Jag tillhör kategorin människor som kan uppleva tystnad som pinsam. Framförallt när man sitter och äter lunch och folk uppenbarligen har svårt att komma på samtalsämnen. Då plockar jag fram någon godbit från idéarkivet. Gärna något provocerande som leder till diskussion. Ättestupa 2.0 är en sådan:

-I framtiden, säger jag, kommer vi ha ett pensionsystem där folk kan välja att få högre pension mot att de avlivas vid en viss ålder. Ju tidigare datum desto högre pension. Vill du leva tills du dör en naturlig död får du klara dig på minimipensionen. Väljer du att leva fem år efter pensionen har du fem år då du verkligen kan leva i lyx och överflöd. Väljer du det naturliga alternativet kan du i värsta fall ändå dö vid 70, och levt fem år som fattigpensionär…  Svårt val? 

 

Ättestupa ur Dahlbergs Sueciaverk
Ättestupa ur Dahlbergs Sueciaverk

Enligt Wikipedias artikel om forntidens ättestupa är konceptet troligtvis en myt. Man knuffade inte alls ner åldringar från alla de stup runt om i Sverige som kallas ättestupor. Och man slog inte heller ihjäl medellösa gamlingar med den så kallade ”ätteklubban”.  

Vi får väl hoppas att Ättestupan 2.0 förblir fiktion och fantasi. Om inte så vet ni vilken bloggare som borde knuffas ned från stupet först.

Bakelit tycker och tycker om allt från Settman, till häxor, kändisbarn, delicato, finanskris och köttbullar

fundering, media o webb, , , , , ,

Många gånger när jag klickar mig vidare på Twinglylänkar från artiklar hos DN, SVD, IDG mfl upptäcker jag att blogginlägget jag hamnat på bara är ointressant blaj, där artikelförfattaren lagt ner mer tid på att länka till diverse Twingly-anslutna än att verkligen tycka något av relevans. Tänkte idag genomföra ett litet experiment och tycka till en massa om sånt som skrivts de senaste dagarna. Jag tänker agera Twinglyhora… kort, koncist om både det ena och det andra.

 Settman-Sverige är det nya landet

I dagens tv-krönika i DN rackar Johan Croneman ner på Peter Settman, eller kanske framförallt på tv-kanalerna som låter denna tv-entreprenör som både agerar programledare och vd  tv-chef för produktionsbolaget Baluba, få väldigt mycket utrymme i tablåerna. Och visst kan jag hålla med Croneman. Svensk-producerad tv har blivit väldigt slätstruken och fegkommersiell. Och visst borde kultur-sverige ryta till. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför… varför inte låta tablåstyrd tv kväva sig själv i sina MMS-mätningar. De som är intresserade av nya idéer och radikala grepp har slutat titta på traditionell tv. Kvar blir bara de som gillar Settman.

Lek i skogen gör barn jämlika

Enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér kan vanliga lekplatser på förskolor förstärka könsrollerna. Det är bättre att gå ut och leka med barnen i skogen. Intressant artikel. Men frågan är om gå ut i skogen är lösningen, framförallt för barn till föräldrar som hakat på den gråa vågen och flyttat in till stan. Varför inte ge en massa pengar till ett gäng konstnärer som i samarbete med forskare får utveckla helt nya lekplatser? Könsneutrala lekplatser, det vore väl nåt?

Präster protesterar mot häxkonster på danskt zoo

Den kristna tidningen Dagen har snappat upp följande story:

”Flera präster i danska Ålborg protesterar mot att en häxa den gångna helgen tilläts uppträda på Ålborg zoo. Uppträdandet skedde i samband med en Halloweenunderhållning”. 

”- Att låta sina barn komma under inflytande av en erkänd häxa och låta dem styra ut sig med amuletter och häxbrygd är oansvarigt. Vi talat inte om en skådespelerska som klätt ut sig utan om en person som i många år praktiserat häxkonst och som tar dessa saker på allvar, säger prästen Vagn Folkerman till Nordjyske Stiftstidende.”

Jag håller med. Lika oansvarigt som att låta präster leda skolavslutningar. Religion är allvarligt och något små barn bör slippa tills de känner sig redo för vuxendopet.

Delicato stoppar tårtannons

Häromdagen skrattade Frida och jag gått åt Delicatos senaste reklamkampanj där de fortsätter ironisera kring Delicato-kakornas nyttighet. Tydligen skrattade inte snubbarna på livsmedelsverket. De gillar inte alls bilden på en tårta med ett florsockrat nyckelhål och texten ”Nyckelhålsmärkt”.

Ahhhhh. Kanske dags att införa en humormärkning. ”Obs! När vi skapade det här budskapet tänkte vi humor”.  (Förutom Svd har Sydsvenskan, skrivit om samma sak).

Femtio tusen skrev på isländskt upprop mot brittisk lag

Läst i DN idag om de stackars islänningarna som terrorstämplats av engelsmännen. Islänningarna har inte alls någon förståelse för att britterna tagit till anti-terrorlagstiftningen för att frysa isländska tillgångar i Storbritannien som en reaktion på oron över att brittiska sparpengar insatta på isländska sparbanker kan vara förlorade. Det är onekligen synd om islänningarna. Lurade av ett gäng giriga bankdirektörer och nu dessutom ”terroranklagade”. På sajten indefence.is har i skrivande stund 56902 islänningar skrivit på upproret. En ansenlig del av landets befolkning. Hela frågan får mig att än en gång grunna lite över det rasistiska terroristbegreppet. När blåögda islänningar håller upp plakat där det står ”Mr Brown, ser jag ut som en terrorist?” Kan man inte låta bli att ställa motfrågan: Hur ser en terrorist ut? Och vem är terrorist?

Det verkar onekligen som att ett gäng blåögda islänningar i bankirkostym har satt ett helt samhälle i skräck…

SURI TALAR UT

Är det inte fascinerande med de här tidningarna som har anställda journalister vars främsta jobb är att hitta på bildtexter till inköpta paparazzibilder. Här ett riktigt lågvattenmärke från Veckorevyn. Paparazzibilder på Tom Cruise och Katie Holmes 2,5 åriga dotter Suri…

Snabba jyckar belönas med köttbullar
Okej, kunde inte låta bli. Trelleborgs Allehanda använder Twingly och den här rubriken var fin. Hoppas köttbullarna smakade.

Sexism – Ryanairs nya strategi?

fundering, resor, , ,

Läser idag att Birgitta Ohlsson uppmanar till bojkott av det irländska lågprisflygbolaget Ryanair.

Orsaken är det här:

Osmaklig (och ful) sexistisk reklam från 2007 som fällts i Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK). Hade det bara varit för reklamen hade nog inte Birgitta Ohlsson reagerat så kraftigt. Det anmärkningsvärda är att Ryanair trotsar ERK, de till och med driver med dem och hävdar på sin hemsida att de ”tar de svenska tjejernas parti”:

Steve McNamara, kommunikationschef på Ryanair kommenterar:

– Vi är övertygade om att glädjedödarna på ERK inte talar för en majoritet av det svenska folket som vi vet är mycket liberala och lättsamma. Annonsen reflekterar helt enkelt hur många unga tjejer klär sig idag.

Som respons på Birgitta Ohlssons utspel om bojkott har McNamara idag klämt ur sig ytterligare ett flåshurtigt, hö-hö-hö-grabbigt pressmeddelande på engelska där han konsekvent skriver ”Boring” Birgitta och dessutom drar till med lustigheten: ”This is really a storm in a D-cup”.

Jo, Ryanair verkar ha blivit Slitz. Det verkar faktiskt vara en strategi. Hur förklarar man annars deras kalender ”The Girls of Ryanair”. Det är nog en tidsfråga innan Ryanair kommer kräva att deras flygvärdinnor har minst d-kupa och går runt i minikjol. Det är nog inte alls otroligt att vd:n Michael O´Leary just nu går runt och filar på den idén. Michael O´Leary verkar tyvärr tillhöra en skara män som inte uppdaterat sin bild av könsroller de senaste 30 åren. Här ett citat från en intervju med Aftonbladet för två år sedan:

”Du blev nyligen far – har det förändrat ditt arbete?

– Jag jobbar lite mer nu, som alla fäder med små bebisar gör – om de har något vett. Jag vill tillbringa mer tid med barnen när de är två, tre år och kan gå och prata. Men när de är sju månader och kräks och har smutsiga blöjor?…

Hur många blöjor har du bytt?

– Två. Den allra första på sjukhuset dagen han föddes. Och så en för ett par månader sedan när det var kris.

– Pappor är inte designade för att ta hand om småbarn som kräks och gråter. Vi har bara inte den genen. Kvinnor är lysande på detta. Så – det är bara att erkänna att vi är dåliga på det här och ”fuck off to work” – dra iväg till jobbet.”

Så mår man illa av köpa tjänster av sexistiska företag finns det nog anledning att bojkotta Ryanair. Men det finns fler skäl än så. Redan för fyra år sedan, undrade jag om det inte var dags att bojkotta Ryanair pga deras vidriga arbetsförhållanden, som dessutom inverkade på flygsäkerheten.

Egentligen är det här en no-brainer. Att bojkotta exempelvis israelisk frukt kan vara knepigt i praktiken. Men hur svårt är det att bojkotta ett flygbolag. Ett flygbolag som dessutom har ett uselt bokningssystem, massvis med bisarra avgifter, flygplatser åt tjota-hejti och snart svenskt rekord i antalet anmälningar hos Allmänna Reklamationsnämnden. Bojkotta nu!

I min döda farfars sällskap

familj, fundering, litteratur,

Tänk att du levt hela ditt liv med en människa. Och när han dör hittar du ett manuskript i hans skrivbordslåda. En påbörjad självbiografi som du aldrig haft en susning om. De hände min farmor.

Min farfar Nils Vilhelm Gustav Engström var precis som min pappa och i viss mån jag själv, en projektmänniska. Projektet kunde vara att bygga en eka, lära sig engelska, handla med aktier, lära sig dragspel, släktforska, eller varför inte: gå en skrivarkurs och skriva en självbiografi. Många projekt kände vi till, men många pysslade han med lite i skymundan uppe på sin kammare eller ute i verkstaden.

Det är i år tolv år sedan min farfar dog, men aldrig tror jag att jag har varit honom så nära som ikväll. På 22 tätt maskinskrivna A4-sidor har Nisse fångat sina första tjugo år. År av armod, hårda arbetsvillkor, men också uppfyllda av kärleken till naturen och nyfikenheten. Berättelsen slutar abrupt. Nils har precis gått till sjöss, varit i Antwerpen, Alger, Athen och gör när texten slutar ett längre stopp i Alexandria. Det sista han gör är att träffa en man som heter Muhammed Ali som lär ha guidat Gustav den sjätte Adolf på sin Egyptenresa som kronprins.

Min intima stund med farfar är över, och kvar dröjer en känsla… jo, jag känner mig snopen. Tänk om jag hade fått läsa den här texten när farfar fortfarande fanns i livet! Vilket underlag för en massa spännande frågor och diskussioner! Kanske borde jag be mina föräldrar skriva sina självbiografier nu, så att jag och syrran kan läsa på och sen på allvar sätta sig in i vad de egentligen gjort innan vi blev till?

Med sin påbörjade självbiografi har i alla fall farfar givit sig själv en smula evigt liv. Och vem vet, kanske döljer sig fler hemligheter där i huset i Sollentuna. Kanske det vi läst bara är renskrivna anteckningar. Färgbandet tog slut, farfar köpte aldrig något nytt och resten av anteckningarna råkade han glömma i sitt hemliga gömställe under en golvplanka…

Ja, man kan i alla fall hoppas.