Sedan en tid tillbaka har jag o F varit på jakt efter en äkta persisk nomadmatta. Vi har surfat runt på Carpetvista, kollat in varenda film, lärt oss om varenda nomadstam och bidat vår tid (det vill säga varit fruktansvärt obeslutsamma). I samma veva fick jag plötsligt syn på mattannonserna i våra dagstidningar. I både DN och Svd kryllar det med annonser för mattbutiker, och ska man tro dem verkar varenda en ständigt bjuda på rea. Inte nog med det: varenda butik verkar ägna sig åt utförsäljning. Först tänkte jag: ”Aha, utförsäljning, kanske vi kan göra värsta kapet”. Men ju fler annonser jag sett desto mer skeptisk har jag blivit. Och efter att precis ha hittat fyra mattkrisannonser i lördagens Svd börjar denna marknadsföringstaktik nästan kännas lite löjlig. Döm själva:
Kategoriarkiv: fundering
Äsch, inget glas i maten – splittrade tankar om krossat glas
Först fryst kyckling, sen färsk kyckling, sen falukorv och pyttipanna, och nu har glasbitarna spridit sig till Finland. Och vi som trodde att hotet mot mänskligheten kom i form av klimatförändringar och fågelinfluensa. Ack, nej, det är krossade glasbuteljer i kombination med anonym matindustri som kommer att få västerlandet på fall…

Det är något märkligt med hela den här glas-i-maten-soppan. Rör det sig om en gigantisk konspiration? En massa livsmedelsarbetare som gått med i ett hemligt nätverk vars mål är att försätta sina arbetsgivare i konkurs? Eller kanske är det militanta veganer som medvetet under låt säga en femårsperiod infiltrerat dessa anläggningar (i såväl Sverige som Tyskland) och sedan valt att skrida till verket just nu?
Eller är det kanske så att det alltid varit glas i maten… och att de fåtal fall som tidigare rapporterats inte nått allmänhetens kännedom? Att svenska folket plötsligt blivit väldigt duktiga på att titta på maten innan de äter den? Eller är det så att flingsaltet blivit så grovt att somliga misstar det för glas? Eller är bekräftelsebehovet så himla stort att en massa människor lägger glasbitar i maten, knallar ner till Konsum och säger: Kolla, den här höll JAG på att sätta i mig. (och har man tur så blir man kändis i lokaltidningen…)
Och så kallas 900 ton kyckling in för destruering..
Själv petar jag nyfiket i råvarorna på skärbrädan och hoppas att även jag ska drabbas av detta sällsamma glasfenomen. Det känns nästan lite som i Roald Dahls bok Kalle och chokladfabriken där fattige Charlie Bucket hoppas vara en av de lyckliga fem som hittar den gyllene biljetten under pappret till en av Willy Wonkas chokladkakor.
Fast i det här fallet är vinsten inte en möjlighet att besöka en hemlighetsfull chokladfabrik, utan insikten att det här med glas i maten faktiskt är något som finns på riktigt, och även kan drabba en cyniker som mig.
Ring med rumpan och gör en god gärning
Som varandes en av de med ett namn som börjar på bokstaven A har jag då och då den sällsamma förmånen att få så kallade samtal från rumpan. Någon vän ringer, jag svarar och allt jag hör är ”krdonk, krdonk, krdonk” och mumlande röster i bakgrunden. Ofta är personen som ringer ute på promenad och har antagligen en mobil med autopilot i fickan. Ibland har jag förmånen att kunna tjyvlyssna, men för det mesta är det bara onödigt irriterande nonsens.
Mitt råd till dessa personer har fram tills nu varit att lägga in ett fejknummer i telefonlistan. Kanske en person som heter ”007” med telefonumret 000? Men så läste jag på reklambyrån Vinter om denna geniala idé:
Lägg in en person du kallar ”A blind call” överst i listan och mata in ett betalnummer till en hjälporganisation. På så vis ger du en slant i välgörenhet varje gång du råkar ringa med rumpan.
Kul tänkt. Synd bara att Herr H, som brukar vara flitigast med att ringa upp mig ofrivilligt, snart kommer att behöva ett eget insamlingsnummer. Och synd för alla oss som gärna lite ofrivilligt vill skänka en slant men som lärt oss att mobiltelefoner har något som kallas knapplås.
Säljare – en del älskar man andra bara undrar man vad de håller på med…
Det finns bra säljare. Och så finns det dåliga säljare. Och så finns det riktigt dåliga säljare.
I min bok räcker det inte med att en säljare säljer för att den ska vara bra. Det krävs dessutom en smula stil och finess. Dessutom finns det faktiskt säljare som säljer bra men faktiskt inte är särskilt bra på att sälja. De bara råkar sälja en produkt som i princip säljer sig själv.
Varför skriver jag om det här nu? Jo, som pappaledig har jag konfronterats med en ovanligt stor mängd taffliga säljare.
1. Comhemsäljaren:
”Du behöver inte mer än 1 megabit bredband. I praktiken behöver ingen mer än 1 megabit.”
Ja, det var hans replik på att jag idag har 100 megabit bredband med ethernetjack i väggen för 200 kronor i månaden. Varför skulle jag betala 200 kronor i månaden för 1,5-2 megabit? Tyvärr räcker inte argumentet att merparten av svenska folket tydligen uppskattar taskig bandbredd.
2. Säljare av säkerhetsdörr:
”Ser att ni inte har säkerhetsdörr.”
Jag: ”Nä, precis.”
Säljaren: ”Du vet väl att det har varit inbrott härborta.”
Jag: ”Vart då?”
Säljaren: ”Därborta”
Jag: ”Vart då?”
Säljaren: ”Ja, du vet, det brukar vara inbrott här i krokarna.”
Jag: ”Och jag har hört att man kan brinna inne när brandkåren inte får upp säkerhetsdörren.”
3. Onoffsäljaren:
En tant går fram till en säljare och frågar:
”Den där stora 50 tumsskärmen, är det en skärm eller en tv?”
Säljaren: ”Nä, det är en tv.”
Tanten: ”Men så billig. Bara 9000 kronor för en 50-tums tv.”
Säljaren: ”Ja, men så är det inte en särskilt bra tv, heller.”
Efter denna fantastiska införsäljning försöker tanten få säljaren att säga något snällt om tv:n (typ: men så dålig kan den väl inte vara), och jag försöker lista ut om säljaren är smart (tv:n har fel slutsiffra och hon försöker sälja in en tv som ger mer provision), men konstaterar snart att hon faktiskt inte ens försöker sälja in en annan tv. Säljaren är ett pucko. För varför handla något i en butik som säljer dåliga varor?
Och så avslutningsvis dagens säljupplevelse, som jag faktiskt inte vet hur jag ska klassificera:
Svd-säljaren:
Ska träffa Robert B vid svampen på Stureplan och möts av en tjej med en svd i handen. Hon undrar om jag vill ha ett ex och om jag vill registrera mig för en månad gratis, eller åtta helger. Jag är sugen och kommer fram till att jag nog kan leva med den extra turen till pappersinsamlingen bara för att se om Svd är vassare än malliga DN. Jag tror att tjejen redan förstått att jag nappat när hon säger:
”Oj, vilka fascinerande ögon du har.”
Jag tittar lite förvirrat på henne: ”Jaha.”
”Ja, vilka fantastiskt gröna ögon.”
Säljteknik eller bara en total hänförelse i mötet med mina ögon? Det är frågan.
Men nu har jag i alla fall Svd åtta helger framåt.
Dagens spaning: Nollor, nollor och 50-åring
Papperstidningsläsare som jag är fick jag vid frukostbordet njuta av Malte Perssons bidrag till artikelserien ”Typiskt OO-tal”. Smart skrivet till formen, och faktiskt inte bara till formen. Visst har 00-talet varit nollornas decennium. Bush har onekligen varit nollornas konung och varit något av nollnoll-taletets absoluta nollpunkt.
Om ni inte är övertygande, här en lite elak exposé som Letterman visade i samband med att George Bush lämnade sin post.
Apropå nollor. Läste precis på Newsmill Uje Brandelius debattartikel om att Ulf ”Uffe” Lundell borde tacka nej till medaljen han ska få från kungen. Nej det är inte Uje som är nollan. Kul artikel tyckte jag, kul artikel tyckte de flesta läsarna (just nu är 58 procent ”glada” efter att ha läst artikeln”) men läser man kommentarerna hittar man nollorna. De rödbrusiga männen som känner blodsmak i munnen så fort någon skriver något ur ett vänsterperspektiv. Polpot! Statssocialism! Nordkorea skriker de i sina kommentarer, och man kan riktigt se hur fradgan rinner kring bokstäverna.
Har faktiskt aldrig sett någon som skrivit Chilekramare eller kvinnorösträttsmotståndare i samband med en debattartikel från högern. Högern har tydligen inget förflutet och deras lik i garderoben är begravda för länge sen.
(Funderar också på om det kanske är så att dessa män är så frustrerade över att få Uffe beskriven som en illojal men ändock vänsterman när de själva gillar honom… högern har ju väldigt ont om artister med högeråsikter (vad jag vet blev aldrig William Freestyle särskilt stor)).
Och så avslutar vi med 50-åringen.
Gjorde faktiskt ett fynd på en secondhandbutik häromdagen. Den perfekta 50-årspresenten. Sen slog det mig att jag måste vänta minst tre år innan någon jag känner fyller 50 och att jag fram till dess hinner glömma bort varför jag tyckte presenten var så himla kul. Är det någon som kommer på någon som fyller 50 snart så kan jag sticka dit och köpa den. Visst är den fin! Eller nåt.

2008 års nyord – Bakelits 5 favoriter
Språkrådet har sin vana trogen samlat in och sammanställt en lista med årets nyord. Enligt språkrådets sajt där man bjussar på ett nyord i månaden, ska listan offentliggöras på nyårsafton. Men de verkar ha läckt hela härligheten till TT och idag kan man läsa i såväl DN, som Aftonbladet och Expressen om de nya orden. DN bjussar till och med på hela listan.
Listjournalist som jag är 😉 kan jag inte låta bli att plocka fram fem lite extra sköna nyord:
1. BURKINI
Visst är det klatschigt. Kombinera världens mest påklädda plagg burkan med världens mest avklädda, bikinin och vips har man en baddräkt som gör det möjligt att kasta sig i vattnet utan att blotta så mycket mer än händer, fötter och ansikte. Bra för dig med extrema besvär med eksem, har solkänslig hud eller har lärt sig att Gud inte gillar bar hud.
Kolla in en intervju med upphovskvinnan,
australiensiska Aheda Zanetti >>
2. FÖRVÄNTNINGSSAMHÄLLE
Vi nöjer oss inte längre med det vi har. Vi vill hela tiden vidare och uppladdningen inför upplevelsen blir allt viktigare än upplevelsen i sig. Vi läser tester i tidningar som M3, men när vi väl köpt prylen är vi redan inne på förväntningarna på nästa pryl. Det är tesen som ekonomiprofessor Micael Dahlén driver i boken ”Nextopia – livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället”, som kom i somras. Jag har inte läst boken, men efter att ha rullat igenom hans blogg är jag onekligen väldigt sugen. Börjar nästan undra om det är en tanke bakom att boken är slutsåld. Kanske vill Micael trissa upp förväntningarna?
3. BLOGGBÄVNING
Kanske är upproren mot FRA och IPRED i bloggosfären 2000-talets svar på 1900-talets demonstrationer? Fast till skillnad från de fysiska gå-ut-på-gatan-demonstrationerna har den nya tidens demonstrationer inga röda fanor. Här tycks det till över partigränserna. Ett ”vi liberala internetanvändare” vs de dåligt uppdaterade och konservativa lagstiftarna. Nytänkare vs gammeltänkare.

Nu kanske inte det bara är denna typ av frågor som åstadkommer bloggbävning. Enligt Språkrådet är det bloggbävning när väldigt många bloggar behandlar ett ämne. Frågan är var gränsen går. Kanske dags att införa någon slags richterskala?
4. SKYNKA
Nä demonstrationerna har inte bara flyttat ut på internet. Det enklaste sättet att demonstrera är att ”skynka”. Plocka fram ett gammalt lakan, häng ut det genom fönstret och plötsligt har du visat att du är sur på alla utsläpp i stan eller kanske att det ska byggas en ny galleria runt knuten. Alltid uppfriskande när välbärgade innerstadsbor plockar fram de röda fanorna 😉
Är skynkningen här för att stanna? Vi får se!
5. BULLERBYSYNDROMET
Jag citerar Språkrådet:
Det kallas för Bullerbysyndromet eller Bullerbüsyndromet(på tyska Das Bullerbü-Syndrom), att Astrid Lindgrens böcker till absurditet präglar den tyska bilden av Sverige. Christiane Sadlo spelar under pseudonymen Inga Lindström i Tyskland in sagoliknande och omåttligt populära filmer om Sverige där allt är så där utopiskt gulligt som i Bullerbyn. De utger sig för att handla om Sverige, är inspelade i Sverige och sänds på bästa sändningstid i tysk tv.
Nästan en fjärdedel av Astrid Lindgrens världsupplaga säljs i Tyskland och resor till ”Astrid Lindgren-land” lockar stora skaror tyska turister hit. Böckerna och filmerna, både dem av Lindgren och Lindström, inverkar också på tyskarnas stora intresse för att köpa sommarstugor i Sverige.
Är det inte fantastiskt. Kanske dags att bygga ett gated community någonstans i Småland, kalla det Bullerbyn och sälja husen snordyrt till tyskar?
Det var den listan det. Inser att jag fortfarande inte har skickat in ordet ”bloggvirke” till Språkrådet.
Samtidigt i Japan…
Tydligen var det jordskalv i Skåne häromdagen. Kanske var det det som fick DN:s japankorre att göra ett jordbävningsknäck till dagens DN. ”Tokyo övar i väntan på jätteskalv”. Nu ska inte mitt blogginlägg handla om detta, eller att nästa finanskris antagligen utlöses just av ett sådant jätteskalv. Nä det som fick mig att haja till var framförallt denna bild i pappersupplagan:

Titta noggrannt på bilden. Det är inte barnen som hukar sig i klassisk ”duck-and-cover”-stil som jag reagerar på. Det är Ikea. Jovisst har detta barnrum samma gardin och samma lekmatta som vår lilla Vanna. Och faktiskt skulle reportaget kunna ha gjorts var som helst. Pokemon-gubben på det lilla skrivbordet (säkert också Ikea) är visserligen japansk, men skulle kunna stå i barnrum i såväl Sverige som England eller varför inte Chile?
Vi lever onekligen i en globaliserad mischmasch-kultur. Bra eller dåligt? Kanske kan samma möblemang i alla hem ge någon slags gränsöverskridande gemensamhetskänsla? Kanske kan en global generation av Pokemon-skolade barn få gemensamma beröringspunkter och ett gemensamt nostalgisk minnesarkiv som kan ena världen och ge mindre spänningar?
Tänk att på FN-toppmöten prata gamla pokemon-avsnitt ungefär som svenska 70-talister kan känna gemenskap när de pratar om Vilse i pannkakan och Fem myror är fler än fyra elefanter.
Och kanske Ikea gör världen en tjänst genom att sprida lekmattan Lekplats? Kanske är Kamprad frälsaren som på sikt ger oss världsfred…


