Kategoriarkiv: fundering

Självcensur och självrannsakan

Jag har precis raderat ett inlägg. Skrev det i all hast natten mellan onsdag och torsdag. Fick några glada tillrop och några arga halsstarriga kommentarer från någon Jonas. Själv har jag så här i efterhand insett att inlägget var helt fel. Jag attackerade en person i lika hög utsträckning som jag attackerade hans åsikter. Jag skrev inlägget i affekt. Det känns nästan som att jag sparkat på en man som ligger även om han själv nog skulle uppfatta det som att jag sparkat uppåt.

Struntsamma. Inga mer brott mot PUL på Bakelit. Ska försöka hitta en mer konsekvent linje i mitt bloggande. Dags att nischa Bakelit? Vi får se.  Men det kommer att ske en del förändringar.

Bland annat tänker jag göra Bakelit till min egen blogg igen. Frida skriver numera i sin succéblogg Kurbits, så det känns ganska logiskt att Bakelit blir min grej. Känner Frida ett plötsligt behov av att Bakelitblogga, blir det en gästblogg. Precis som jag ett par gånger gästbloggat hos Kurbits (här, här och här).

Frimärkssamlaren – ett utdöende folkslag?

När man traskar runt på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg befinner man sig ibland i en bubbla där tiden tycks stå stilla. Många montrar är desamma år efter år. Samma gamla gubbar, som startat bokförlag bara för att kunna ägna sig åt sitt obskyra nischintresse. Varför inte ge ut Tage Erlanders samlade dagboksanteckningar? Ge ut faksimilutgåvor av religiösa skrifter från 1100-talet, eller kanske starta ett sällskap ägnad en för allmänheten ganska okänd författare. Det här är hjältarna som håller reda på vårt kulturarv medan resten av oss rusar runt, hänger med i vad som händer och gäller, men oftast inte gör så mycket mer än bara skrapar på ytan. De här gubbarna (jo, det är mest gubbar) gräver och andas in damm som legat stilla i decennier, ibland sekel. Synd bara att så få får del av det de grävt fram. Och finns det någon som tar över? Finns det någon återväxt?

 

3 schilling-banco vs pokemon. Vad är mest värt om 50 år?
3 schilling-banco vs pokemon. Vad är mest värt om 50 år?

Samma fråga ställde jag mig när jag gick förbi SFU:s monter. SFU står för ”Sveriges Frimärksungdom”, och i montern verkade de yngsta vara äldre än Anna Lindh var när hon var ordförande för SSU… (typ trettio) När jag var liten var de flesta av mina kompisar frimärkssamlare under någon period. Själv var jag väldigt förtjust i tjeckiska frimärken. Och visst var det coolt att bläddra i pappas gamla album med frimärken från Nazityskland.

 

Men idag? Hur många kids har överhuvudtaget kommit i kontakt med ett frimärke? Och hur kul är det att samla frimärken som man inte behöver slicka på?

Jag kan ha fel. SFU har i alla fall en riktigt fräsch sajt (www.sfu.se) och kanske är frimärksamling hur hett som helst. Ponera att jag har rätt, att återväxten är dålig. Kan det möjligtvis påverka framtidens frimärksauktioner? Kommer det finnas tillräckligt med rika filatelister därute för att feltryckta 3-schillingbancofrimärken ska fortsätta vara värda multum? Eller får vi snart se ett baisse på frimärksbörsen? Och hausse på pokemon-börsen?

USA-imperiets fall: En rapport från år 2031

På det glada nittiotalet brukade en gammal vän till mig alltid hävda att Sverige var ett ”amerikaniserat DDR”. Idag har knappt en kotte en aning om vad DDR är för något, och det där med amerikaniserat känns ganska passé. Jovisst minns jag en tid då 70 procent av allt som visades på tv var producerat i USA. Jag minns hur vi i Sverige satt och skrattade åt något amerikanskt nyhetskomediprogram (hette det Daily show?), och hade mer koll på det amerikanska presidentvalet än det svenska riksdagsvalet. Hur det visades ett par amerikanska talkshows dagligen och det mesta av det som visades på bio var gjort i Hollywood.

Det var då det.

Mina ungar skrattar åt mig när jag berättar hur det var. Hur USA agerade världspolis, och att amerikanerna en gång i tiden (när farmor och farfar träffades), gick på månen. När mina barn hör mig säga USA tänker de främst på inbördeskriget 2025.

Egentligen började allt gå åt helvete för USA 2008. Ni vet, depressionen.

Den amerikanska ekonomin skönk ihop som en sufflé, samtidigt som hoppets stjärna Barack Obama valkampanjfajtades med Sarah Palin.

Förlåt, jag menar John McCain. Glömde nästan bort honom.

Han dog ju i en hjärtattack strax efter att han tillträdde som president, och Sarah ”crazy mama” Palin tog hans plats.

2010 nådde vi Peak oil, precis som pessimisterna förutspått. De som förutspått 2030 hade inte räknat med den enorma efterfrågan från länder som Kina och Indien. Priset gick upp, och det tungt oljeberoende USA fick allt svårare att få ekonomin att fungera.

2015 tog amerikanerna det minst sagt drastiska beslutet att halvera de militära kostnaderna. En massa baser lades ner och 0,7 miljoner yrkesmilitärer blev av med jobbet. En del fick jobb i fångindustrin, som det här året härbärgerade 3 miljoner fångar.

Andra blev arbetslösa. Missnöjet växte, samtidigt som de enorma skördefälten allt oftare drabbades av missväxt. Hemlösheten blev alltmer utbredd och medelklassen blev allt fattigare och allt mer frustrerad.

Kravaller började bli vardagsmat. Mest ihågkommen är 2018 års stora bensinupplopp. Då militärens bensinförråd attackerades och plundrades av tiotusentals upprörda billägare som inte längre hade råd att köpa bensin. På sina håll startades milser finansierade av välbärgade individer som ville försvara sina egendomar. Många före detta militärer fick anställning av företag som väktare som med tiden förvandlades till paramilitära organisationer i takt med att den sociala oron ökade och myndigheterna fick allt svårare att hålla ordning.

I början av 2020-talet dök de första organiserde gerillagrupperna upp. Gangstergäng, som alltmer kom att ses som folkets, de fattigas krigare. Andra grupper leddes med religiösa förtecken. Plötsligt predikade predikanterna i allt högre grad korståg istället för Jesus kärleksbudskap. Efter åratal av oroligheter var inbördeskriget ett faktum. 2025 var merparten av USAs större städer belägrade av milis- och gerillagrupper. Militären försökte slå ner oroligheterna, men stridsmoralen var låg, och mot slutet av året hade de flesta militärer anslutit sig till de stridande parterna.  Och här är vi nu 2031. USA är inte längre ett land. Är inte längre de ”Förenta staterna”. Inte konstigt att mina små barnbarn tycker det är märkligt när jag av nostalgiska skäl ligger och slötittar på gamla amerikanska tv-serier…

…..

Okej, låt oss återgå till nutid. Kanske lite väl pessimistiskt framtidsscenario det där. Men finns det verkligen en framtid för ett land som väljer en sådan här fruktansvärt okunnig vicepresidentkandidat?

Missa inte heller webbtestet: Är du republikan eller demokrat >>

Fyra funderingar från Göteborg

Frida, Vanna och jag känner ingen större sorg efter att ha lämnat Göteborg. Men visst har vi haft tre spännande dagar, och medan Frida tillbringat större delen jobbandes på bokmässan, har Vanna och jag ramlat var och varannan gata fram i denna charmiga, go-gosiga stad. Här ett par funderingar:

 

Fundering ett: De goa glaa tjötiga göteborgarna...
Plats: Vasagatan. Tid: 23:00, fredag natt. Vanna sover i vagnen. Jag är på väg från trevlig middag hos Ola och Anna i Haga. Ska möta Frida någonstans på vägen. Överallt raglar fulla göteborgare i 18-25 årsåldern. En av dem tar sig med gungiga steg fram till mig. Böjer sig ner över vagnen och säger:

-Hallåååå bebin. Harrröö eld ellller?

Jorå, göteborgare är jättekul. O goa. Och en del av dem är tydligen väldigt fulla på fredagskvällar. 

Fundering två: Lilla London
-Du vet väl att Göteborg kallas ”Lilla London”, sa Anna när vi drog våra barnvagnar över gatstenen i Göteborgs blåsiga hamnkvarter.

Jomenvisst. Det har man ju hört. Varför?, är frågan. Här har vi ett svar levererat av Punkt.se:s Göteborgsupplaga:

”Namnet anspelar på stadens kontakter med England och Skottland. När Göteborg industrialiserades på 1800-talet fick många inflyttade affärsfamiljer, såsom Carnegie, Chalmers, Chapman, Dickson, Hall och Keiller inflytande över Göteborgs kulturella utveckling. Det var också här man gav de första lektionerna i engelska och satte upp den första svenska Hamlet-föreställningen.”

Tänker man då verkligen London, när man klampar runt i Göteborg? Njä… men en sak engelskt har de: Slottskogen. En fantastisk park som på många vis är engelsk till sin karaktär. Inte fullt lika regelmässigt engelsk som Hagaparken (i Stockholm), med sina fantastiska gräsytor, men de underbara lövträden fick i alla fall mig att tänka England. Nästa gång jag åker till Göteborg ska jag nog tillbringa minst en heldag här. Leka med Vanna på lekplatsen Plikta, besöka djurparken, eller helt enkelt bara vara.

Fundering tre: Spårvagn, hur bra är det egentligen?

Jag älskar kollektivtrafik, och jag har alltid gillat spårvagnar. Men utrustad med barnvagn fick jag både en och två gånger anledning att drömma mig hem till tbanan. Tbanan smyger aldrig upp runt hörnet och klipper ens barnvagn när man tittar åt andra hållet… Tbanan har nästan alltid plats för barnvagnar (undantaget vissa extrema rusningstrafiksturer då man helst håller sig undan). I Göteborg kom jag på mig själv att be en bön till en gud jag inte tror på, med förhoppningen om att nästa spårvagn passade mina syften. Att den 1: inte var av prehistorisk typ (läs mitten av förra seklet) med manuella dörrar, och 2: inte hade alla tre (!) barnvagnsplatserna upptagna av barnvagnar, rullstolar eller varför inte en polsk hantverkares hela bohag.

Fundering fyra: Dialektsjukan

Jo, det är lite skönt att komma hem. Inte för att vi hade det tråkigt i Göteborg (tack Anders för fantastisk middag och logi, tack Anna o Ola för mysig fredagkväll, och tack bokmässan för de allra märkligaste montrar (återkommer till det)). Alla gjorde allt rätt. Felet ligger hos mig. Allt beror på dialektsjukan. Låt mig illustrera:

Jag går förbi en skylt som det står Göteborg på. Sekunden senare hör jag mig själv klämma ur mig ett:

 ”Jööööötebååårg”

Nä, det är inte sunt. Det är aldrig sunt när jag får för mig att härma dialekter. Det är det många som kan intyga.

Därmed sätter jag punkt för denna Göteborgorgie. Sluttjötat.

Schampo = bluff!

Har för mig att det här är Martin Roos gamla käpphäst: Schampo är bluff. Schampotillverkarna kan tjata sig röda om att deras schampo innehåller vitaminer, proteiner med mera, men i slutändan mår inte håret bättre för det. Idag bläddrade jag i septembernumret av Tidningen Vi och fick det Martins käpphäst bekräftad.

Här ett citat från en intervju med Olle Johansson, docent i neurobiologi på Karolinska institutet:

Min frisör vill gärna kränga på mig dyra schampon och lovar glansigare och friskare hår. Funkar det?
-Nej, problemet med den synliga delen av håret är att det är stendött, så mer levande eller friskt kan man inte göra det. Det enda som lever är kvalster och svampar som sitter på hårstråna. Det som kan skilja är hur talgkörtlarna under hudytan, där hårstrået mynnar ut fungerar.  Det är genetiska faktorer som styr det – en del har kladdigare hud och hår, andra torrare.

-Har man problem ska man inte gå till sin frisör utan en hudläkare och få ett recept på en lämplig produkt. Men 95 procent av alla behöver inget som helst stöd. Det är kemikalieindustrin som med hjälp av vår osäkerhet försöker få oss att köpa ytterligare en flaska och ytterligare en. Det har dock ingen som helst medicinskt bevisad effekt.”

Jaha. Så innebär det här alltså att Vitamininstitutet i Schweiz ljuger. Fy bubblan.

Dagens modeord: ”Pördig”

Mogi - pördigt värre
Mogi - pördigt värre

Fick plötsligt för mig att jag skulle kasta mig in i bloggträskets mitt: modebloggarna. Ni vet de där som gjort inlägg om  ”dagens outfit” till rutin, och hyllar ytan så hårt att man nästan blir lite orolig för att tjejerna (jo det är mest tjejer) ska krackelera. Jag hann inte särskilt långt i mina spaningar innan jag fastnade för ett ord jag faktiskt inte hört förut: ”pördig”.

 

På bloggen Mogi.se skrev blogginnehavaren Marie Richardson:

 

”Känner mig som en pördig husmor från 1800 talet som står o skördar årets äpplen så ja kan mätta min mans samt 8 barns hunger..inte ofta man får känna på sånna här gedigna känslor…”

Först trodde jag att hon skrivit fel. Kanske är det en nördig husmor hon talar om? Men bokstaven n ligger långt från p på tangentbordet, dessutom har inlägget rubriken ”Pördig husmor”.
En sökning i Google (numera i webbläsaren Chrome (i like!)) och jag upptäcker dels att träffarna på svenska sidor är ganska få och att Mogi står för ett par av dem. Ja, faktiskt verkar ”pördig” vara ett av Marie Richardsons favorituttryck. Här några citat från bloggen:

”Idag så strosade jag runt på stan ett brao taog, sög in det pööördiga vädret, jag gick inte in i några butiker, för mitt eget bästa :)” (citat från inlägget ”En dag på stan”)

”jag är som en pördig lejonhane ready to mark some new territory på savannen!” (citat från inlägget ”Manen!”)

”Förövrigt så har det varit en träääävlig dag i hennes pördiga trädgård, kommer bli very najs när poolen fylls :)” (citat från inlägget ”Johanna in thy building”)

”Gammal as frän och pördig Östermalms tant, uppklädd från tåspetsarna till ET hårstrårna, världens maffigaste mejk, stor fluffig päls och pördig outfit som skulle köpa sina praliner.” (citat från inlägget ”Första dagen at work”)

När jag går igenom de övriga google-träffarna börjar jag faktiskt misstänka att Marie har hittat på det här uttrycket själv. I bloggen ”Kelly – a natural born shopaholic” (jo, tydligen är shopaholic något positivt) finns det en kommentar till en av hennes inlägg om vad hon har handlat (jo, ”content-in-shopping-påse is king”, i den här världen):

”Hehe, va tycker du om min look-alike Olivia de Havilland da? Pördig kvinna måste ja säga ;)”

Kommentaren är skriven av innehavaren till bloggen ”Jenny & Våfflan”. Hon är i sin tur med på den korta google-träfflistan. Även denna gång är det en kommentar som utgör träffen:

”lol jenny what is up with all ur pördig hemmafru musik???”

 

 

Dagens outfit: Inte särskilt pördigt, eller hur?
Dagens outfit: Inte särskilt pördigt, eller hur?

Och vem har skrivit? Jovisst, författaren till Mogi. En blogg som uppenbarligen har visst genomslag. En av träffarna i Googlelistan är en blogg av en Caroline Fransson som den 15:e juni i år tydligt visar att hon inspirerats av Mogi:

”jag var som en pördig lejonhane som var ready to mark some new territory på savannen”

Jovisst, en stulen rad, stulen från ett inlägg skrivet av Marie fem dagar tidigare.

Låt oss lämna citaten och fundera lite på vad ”pördig” egentligen betyder. Först och främst kan vi konstatera att det måste vara något positivt. Det har alltså ingenting med vare sig de engelska slangutrycken ”purd” eller ”perd” att göra. Kanske ska det ses som en motsats till nörd? Ett begrepp som antagligen de flesta modebloggare upplever som negativt (själv ser jag det som en hedersutmärkelse, även om jag själv inte riktigt kvalar in i kategorin). Pörd kanske också har med ordet ”börd” att göra. Kanske är engelskans ”classy” en bra synonym. En pördig person kanske kan beskrivas som en person med stil och finess?

Vad tror ni? Kanske jag borde mejla pörden Marie Richardson och fråga?

Oj, höll nästan på att glömma. Här är Dagens outfit: Sällantvättade Selected-jeans inköpta på Holmbergs i Uppsala förra året (har faktiskt inte använt manchesterbyxor sedan i våras…), urtvättad orange t-shirt (köpt på MQ för typ två år sedan) med bananfläckar (stilfullt applicerade av Vanna), urtvättade grå strumpor, samt sladdriga kalsonger från Åhlens.

UPPDATERAT:
Mikko har kommit på lösningen. Pördig måste komma av det amerikanska ordet ”purdy”. Enligt Wiktionary en sydstatsförvrängning av ordet Pretty. Som i:

”Yes sirree, you’re the purdiest li’l thing I ever did see.”

Konsten att outa en kändis…

”En känd svensk artist är misstänkt för att ha slagit sin fru blodig med ett prydnadsföremål efter en kändisfest.”

”Känd artist anhållen – misstänks ha slagit sin fru med trubbigt föremål”

Expressen är först. Sen hakar Aftonbladet på.
Nej, förresten. Expressen är först, sen är det en kille som kallar sig ”Postombudet” som snabbt som tusan avslöjar vem det är på forumet Flashback.  Därefter följer en lång tråd där det diskuteras hur Postombudet kan konstatera detta och genom att jämföra bilder som kvällstidningarna lagt upp från porten på söder, med bilder på Hitta kan de ganska snabbt konstatera att det är den här killen som är den folkära artisten. För säkerhets skull gör en annan forummedlem en körning på Ratsit för att det inte bor någon annan folkär artist på adressen Bellmansgatan 25. Så var det spikat. Ännu en seger för Flashbackcommunityn vars medlemmar har gjort det till en sport att avslöja vilka ”kändisar” som ger upphov till braskande rubriker i kvällstidningarna.

Det som får mig att fundera lite extra den här gången är inte bara artisten i fråga (han har ju alltid verkat så hellylle hyvens) utan framförallt att hans identitet bekräftas av den folkkära artistens fru. Hon har nämligen en egen utelämnande blogg kallad ”Living the dream”.  Här har hon i skrivande stund levererat sex inlägg som går ut på att rentvå sin man. Sund reaktion eller osund reaktion? Det är frågan. Och att i kris söka stöd i sin blogg, och bloggkommentarer, är det så himla bra?