Etikettarkiv: framtid

Framtidsspaning: Ättestupa 2.0

Jag tillhör kategorin människor som kan uppleva tystnad som pinsam. Framförallt när man sitter och äter lunch och folk uppenbarligen har svårt att komma på samtalsämnen. Då plockar jag fram någon godbit från idéarkivet. Gärna något provocerande som leder till diskussion. Ättestupa 2.0 är en sådan:

-I framtiden, säger jag, kommer vi ha ett pensionsystem där folk kan välja att få högre pension mot att de avlivas vid en viss ålder. Ju tidigare datum desto högre pension. Vill du leva tills du dör en naturlig död får du klara dig på minimipensionen. Väljer du att leva fem år efter pensionen har du fem år då du verkligen kan leva i lyx och överflöd. Väljer du det naturliga alternativet kan du i värsta fall ändå dö vid 70, och levt fem år som fattigpensionär…  Svårt val? 

 

Ättestupa ur Dahlbergs Sueciaverk
Ättestupa ur Dahlbergs Sueciaverk

Enligt Wikipedias artikel om forntidens ättestupa är konceptet troligtvis en myt. Man knuffade inte alls ner åldringar från alla de stup runt om i Sverige som kallas ättestupor. Och man slog inte heller ihjäl medellösa gamlingar med den så kallade ”ätteklubban”.  

Vi får väl hoppas att Ättestupan 2.0 förblir fiktion och fantasi. Om inte så vet ni vilken bloggare som borde knuffas ned från stupet först.

USA-imperiets fall: En rapport från år 2031

På det glada nittiotalet brukade en gammal vän till mig alltid hävda att Sverige var ett ”amerikaniserat DDR”. Idag har knappt en kotte en aning om vad DDR är för något, och det där med amerikaniserat känns ganska passé. Jovisst minns jag en tid då 70 procent av allt som visades på tv var producerat i USA. Jag minns hur vi i Sverige satt och skrattade åt något amerikanskt nyhetskomediprogram (hette det Daily show?), och hade mer koll på det amerikanska presidentvalet än det svenska riksdagsvalet. Hur det visades ett par amerikanska talkshows dagligen och det mesta av det som visades på bio var gjort i Hollywood.

Det var då det.

Mina ungar skrattar åt mig när jag berättar hur det var. Hur USA agerade världspolis, och att amerikanerna en gång i tiden (när farmor och farfar träffades), gick på månen. När mina barn hör mig säga USA tänker de främst på inbördeskriget 2025.

Egentligen började allt gå åt helvete för USA 2008. Ni vet, depressionen.

Den amerikanska ekonomin skönk ihop som en sufflé, samtidigt som hoppets stjärna Barack Obama valkampanjfajtades med Sarah Palin.

Förlåt, jag menar John McCain. Glömde nästan bort honom.

Han dog ju i en hjärtattack strax efter att han tillträdde som president, och Sarah ”crazy mama” Palin tog hans plats.

2010 nådde vi Peak oil, precis som pessimisterna förutspått. De som förutspått 2030 hade inte räknat med den enorma efterfrågan från länder som Kina och Indien. Priset gick upp, och det tungt oljeberoende USA fick allt svårare att få ekonomin att fungera.

2015 tog amerikanerna det minst sagt drastiska beslutet att halvera de militära kostnaderna. En massa baser lades ner och 0,7 miljoner yrkesmilitärer blev av med jobbet. En del fick jobb i fångindustrin, som det här året härbärgerade 3 miljoner fångar.

Andra blev arbetslösa. Missnöjet växte, samtidigt som de enorma skördefälten allt oftare drabbades av missväxt. Hemlösheten blev alltmer utbredd och medelklassen blev allt fattigare och allt mer frustrerad.

Kravaller började bli vardagsmat. Mest ihågkommen är 2018 års stora bensinupplopp. Då militärens bensinförråd attackerades och plundrades av tiotusentals upprörda billägare som inte längre hade råd att köpa bensin. På sina håll startades milser finansierade av välbärgade individer som ville försvara sina egendomar. Många före detta militärer fick anställning av företag som väktare som med tiden förvandlades till paramilitära organisationer i takt med att den sociala oron ökade och myndigheterna fick allt svårare att hålla ordning.

I början av 2020-talet dök de första organiserde gerillagrupperna upp. Gangstergäng, som alltmer kom att ses som folkets, de fattigas krigare. Andra grupper leddes med religiösa förtecken. Plötsligt predikade predikanterna i allt högre grad korståg istället för Jesus kärleksbudskap. Efter åratal av oroligheter var inbördeskriget ett faktum. 2025 var merparten av USAs större städer belägrade av milis- och gerillagrupper. Militären försökte slå ner oroligheterna, men stridsmoralen var låg, och mot slutet av året hade de flesta militärer anslutit sig till de stridande parterna.  Och här är vi nu 2031. USA är inte längre ett land. Är inte längre de ”Förenta staterna”. Inte konstigt att mina små barnbarn tycker det är märkligt när jag av nostalgiska skäl ligger och slötittar på gamla amerikanska tv-serier…

…..

Okej, låt oss återgå till nutid. Kanske lite väl pessimistiskt framtidsscenario det där. Men finns det verkligen en framtid för ett land som väljer en sådan här fruktansvärt okunnig vicepresidentkandidat?

Missa inte heller webbtestet: Är du republikan eller demokrat >>

24 802 bilder senare

”Anders du är en sådan som inte kan låta bli att dokumentera”, sa en vän till mig en gång. Och onekligen hade han rätt. Bakelit är ett exempel på detta. Min ”Mina bilder”-mapp ett annat. Från hösten 1999 till nu har jag 24802 bilder lagrade i 667 mappar. Nästan 25 000 bilder på 7 år. Min morfar, som fotade flitigt under hela sitt långa liv kom nog max upp i det dubbla. Ändå badade vi i fotoalbum och diabildslådor när mamma och jag gick igenom hans bildarv härom året.

Varför är en bra fråga. Varför dokumentera så flitigt?

För ett par år sedan såg jag Mika Taanilas fantastiska dokumentär ”Future is not what it used to be”. Där får vi följa Erkki Kurenniemi, en av elektron/synthmusikens stora pionjärer. Men filmen handlade inte så mycket om musiken, utan Erkkis fantastiska dokumentationspassion. Och till skillnad från mig hade han ett mål med sitt samlande. Alla de ljud, bilder, filmer och texter han skrivit och gjort ville han mata in i en superdator, som med hjälp av alla dessa pusselbitar skulle återskapa hans själ. Hans själ skulle leva vidare i en dator och han skulle leva vidare för evigt.
Genom att fota allt gör man sig odödlig.

Erkki är cool. Det mesta han sa redan på 60-talet stämmer idag. Så kanske han får rätt.

Men själv har jag ingen plan.
Jag är nog bara en simpel pictoman.

Och när jag dör kastas min femtelfte hårddisk på sophögen fylld med miljoner bilder, som hamnar i fotohimlen med miljarders miljarder andra.
De enda som blir kvar är bilderna som hamnat på internet. År efter år snurrar de runt, cachas av datorer, laddas ner, manipuleras, publiceras, återanvänds. Därmed är de odödliga, och kanske även jag?

Ett tag tänkte jag låta denna bloggning stå för sig själv utan bild. Men det går inte. Mitt estetiska sinne ropar nej. Bild ska det vara. Punkt slut.