Visserligen är min Frida väldigt trogen, men det är inte henne som detta inlägg syftar på. Nä, det syftar på en dokumentär som Frida och jag av ren slump såg igår på Kunskapskanalen, en dokumentär som går i repris nu på söndag klockan 23:00. Här är dokumentärens synopsis:
Vi följer Frida, 76 år, som vid 12 års ålder började arbeta som piga. Ett stycke nutidshistoria av Marianne Gillgren. 1988 träffar vi Frida Nilsson, 76 år, som arbetar hos doktorn, 94 år, i en stor Östermalmsvåning i Stockholm. Frida bor i det lilla, lilla rummet innanför köket. Hon serverar lunch och middag till doktorn i stora matsalen. Själv äter hon de kalla resterna i köket efteråt. 1993 fyller doktorn 100 år och Frida är nu 81. Hon öppnar för gästerna och hon serverar, och när alla hurrar och skålar för doktorn i sherry, höjer Frida sitt glas ensam i köket. 1998 har doktorn dött vid 104 års ålder. Frida får för första gången, 86 år gammal, en egen bostad. Jag har ju aldrig haft något eget, säger Frida, som började arbeta som piga vid 12 års ålder, när hennes mamma dog.
Alla ni som tycker att det är fräscht med hushållsnära tjänster och som tycker det är helt oproblematiskt att låta andra människor ta hand om sin matlagning, städning med mera borde se denna dokumentär. Kanske tycker ni det är okej att ha en tant boende i hela sitt liv i en liten skrubb i anslutning till köket, jobba alla dagar utom söndagar och onsdags-eftermiddagar. Passa upp och äta herrskapets rester.
Att den här filmen är gjord 1999 är helt fantastiskt. Trodde själv att detta fenomen dog ut någon gång mot slutet av 60-talet eller åtminstone på 70-talet. Dokumentären väcker väldigt många frågor. Bland annat undrar man hur det ser ut idag? Vad händer i våningarna på Östermalm och i villorna i Djursholm egentligen? Dessutom väcker den hos mig ett visst klassförakt. Jävla, egotrippade, överklassäckel, var min kvardröjande känsla när det visade sig att gubben inte ens hade heder nog att testamentera sin våning till tanten som offrat hela sitt liv för att han skulle kunna få leva sitt förlegade, konserverade överklassliv. Fyfan. Samtidigt all heder till gubben som släppte in Marianne Gillgren i sitt överklassreservat och lät henne göra denna fascinerande film.
Kanske man borde försöka göra en uppföljare och undersöka vad hans släktningar gör idag…
Se filmen!
Jag såg denna dokumentär när den gick första gången, typ för 10 år sen,
och jag blev alldeles förtvivlad när jag såg hur de behandlade henne.
Denna gamla kvinna som skulle klättra upp på stegar för att hämta ner tunga vasar, när där fanns yngre människor i samma rum, hon neg för
den vidriga överklassen. Fruktansvärt. Och vilken vidrig läkare. Han gav henne absolut inget när han dog. Man får ju iallafall hoppas hennes sista tid i livet har varit bra.
Jag träffade Frida Nilsson när jag var med på en gruppresa med transsibiriska järnvägen någon gång i mitten av 80-talet. Hon blev litet av en favorit bland deltagarna och som ni såg på filmen var hon ju en riktig krutgumma. Frida vandrade ned lätthet genom hela tåget, med alla vingliga övergångar mellan vagnarna, till restaurangvagnen, flera gånger varje dag. Hon talade faktiskt väldigt mycket om sitt liv och sitt arbete hos doktorn. Det lät som det var från en annan tid och man trodde knappt det var sant, men det såg man ju på filmen att det var.
Intressant. Kul att hon också fick utlopp för sin upptäckarlusta.
Läste efter många år om kommentaren du skrev för nu sex år sedan. Fascinerande att du åkte transsibiriska med henne. Återigen tack för din kommentar.
respekt
Tack för din kommentar! Fascinerande!
Fantastiskt att ha fått träffa Frida i verkligheten. Roligt att hon levde upp under sina resor, det var hon sannerligen värd…
Ja det var svårt titta på
Denna dokunentär.
Fullkomligt vidrig doktor. Obeskrivligt hur man man kan betrakta en medmänniska som ett redskap
Empatilös jävel
Det verkar vara en intressant dokumentär Anders, men att jämföra slaveri (som jag kallar det Frida upplevt) med hushållsnära tjänster är som att jämföra Satan och Gud. Är du verkligen allvarlig?
jag gör ingen direkt jämförelse. Det jag tycker är intressant är förlängningen av konceptet ”hushållsnära tjänster”. Kommer den människosyn som läkaren bjuder på i dokumentären komma tillbaka när bättre bemedlade människor vänjer sig med att andra människor tar hand om deras skit? Hur ser man på de som gör detta jobb? Är inte risken att man anser sig förmer som har råd att betala andra för att göra saker som man tycker är jobbigt, monotont och trist i hushållet?
Jag är övertygad om att man är en bättre människa om man tar hand om sin skit själv. Samtidigt har jag förståelse för att folk hyr in städtant när de inte får sin överambitiösa vardag att gå ihop.
Jag vet redan i dag att det finns folk som anser sig ”vara förmer” än andra, alltså överklass som redan i dag har hemhjälp och där tror jag inte mycket har förändrats sen Fridas dagar.
Att ta hand om sin egen skit lägger jag ingen värdering alls i, har man råd så tycker jag gott man kan slippa det. Däremot personligen tveksam om jag vill att någon annan ska speka runt bland mina prylar.
Btw, hur många läsare har du per dag ungefär?
mellan 50-200 per dag. Ganska okej, med tanke på min usla uppdateringsfrekvens. Får mycket sökträffar på gammalt material. Lever på gamla lagrar kan man säga. Hmm, inser att Bakelit i december funnits i tio år. Borde kanske ha någon slags jubileumsfest…
På tal om sevärda dokumentärer så är väl det hetaste just nu att dokumentärserien om Magnus går vidare. Se här!
Jag skulle inte säga att denna dokumentär är särskilt rättvisande. Denne ”doktorn” var sällsynt osympatisk och vrång. Jag är från Östermalm själv och båda mina föräldrar växte upp med tjänstefolk. Visst var det skillnad på folk och folk men riktigt så här oförskämda var åtminstone inte mina far-eller morföräldrar…Jämför gärna med dokumentären Farfars trotjänarinna som finns i SR Play. Hennes arbetsgivare var nog mer typisk. Vissa av doktorns gäster tog sig tiden att hälsa och tacka Frida innan de lämnade 100-årskalaset, stil och klass på dessa!