Tänk att du levt hela ditt liv med en människa. Och när han dör hittar du ett manuskript i hans skrivbordslåda. En påbörjad självbiografi som du aldrig haft en susning om. De hände min farmor.

Min farfar Nils Vilhelm Gustav Engström var precis som min pappa och i viss mån jag själv, en projektmänniska. Projektet kunde vara att bygga en eka, lära sig engelska, handla med aktier, lära sig dragspel, släktforska, eller varför inte: gå en skrivarkurs och skriva en självbiografi. Många projekt kände vi till, men många pysslade han med lite i skymundan uppe på sin kammare eller ute i verkstaden.

Det är i år tolv år sedan min farfar dog, men aldrig tror jag att jag har varit honom så nära som ikväll. På 22 tätt maskinskrivna A4-sidor har Nisse fångat sina första tjugo år. År av armod, hårda arbetsvillkor, men också uppfyllda av kärleken till naturen och nyfikenheten. Berättelsen slutar abrupt. Nils har precis gått till sjöss, varit i Antwerpen, Alger, Athen och gör när texten slutar ett längre stopp i Alexandria. Det sista han gör är att träffa en man som heter Muhammed Ali som lär ha guidat Gustav den sjätte Adolf på sin Egyptenresa som kronprins.

Min intima stund med farfar är över, och kvar dröjer en känsla… jo, jag känner mig snopen. Tänk om jag hade fått läsa den här texten när farfar fortfarande fanns i livet! Vilket underlag för en massa spännande frågor och diskussioner! Kanske borde jag be mina föräldrar skriva sina självbiografier nu, så att jag och syrran kan läsa på och sen på allvar sätta sig in i vad de egentligen gjort innan vi blev till?

Med sin påbörjade självbiografi har i alla fall farfar givit sig själv en smula evigt liv. Och vem vet, kanske döljer sig fler hemligheter där i huset i Sollentuna. Kanske det vi läst bara är renskrivna anteckningar. Färgbandet tog slut, farfar köpte aldrig något nytt och resten av anteckningarna råkade han glömma i sitt hemliga gömställe under en golvplanka…

Ja, man kan i alla fall hoppas.