Kanske är det en yrkesskada, det här att alltid kolla in byline när man läser saker och ting. Jag gör det hela tiden och blir irriterad när det saknas avsändare. Ta till exempel dagstidningarnas ledare. Är det inte lite konstigt att en bitvis nyliberal ledarredaktion som DN fortfarande har kollektivt signerade ledare? Känns lite gammalmodigt. Kanske de kunde utveckla det och lägga till en kollektiv bildbyline…

Apropå gammalmodigt. En av Vannas favoritböcker är Den silvriga barnkammarboken. En bok fylld med barnvisor. En härlig blandning av gammalt och nytt. Kanske en femtedel av sångerna har följande byline: ”Trad”. Vilket antagligen ska läsas som ”traditionell” eller nåt i den stilen. Många gånger blir man lite förvånad…

Hur traditionstyngda låter de här klämkäcka bitarna egentligen?

”En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd”

”Imse vimse spindel WOAW. Spinn bara, spinn bara spinn natten lång”

”Jag är en liten mygga, och Hubert heter jag.”

”Här kommer lilla Ludde, hå-hå, ja-ja, bärandes på en kudde”

”Där hemma på vår gård, där står en gammal Ford”

”Klappa händerna när du är riktigt gla'”

Jag skulle gissa att alla de här låtarna tillkommit åtminstone de senaste 60 åren. (okej, Ludde kan vara äldre) Att ”så går vi runt om ett enrisesnår”, ”Räven raskar över isen” och andra gamla godingar har trallats ett par århundraden kan jag förstå, men borde det inte vara möjlighet att ge någon cred för den där låten med Forden? Är det så att ”Trad” ska läsas som: ”Den här låten har hittats på av någon anonym dagisfröken som aldrig fått en endaste stimpeng.” Är ”Trad” en slags fri-fildelnings-licens? Kanske någon hittade på den och helt medvetet spred ut den till allmänheten utan att ta åt sig äran?

Lite fint på något vis. Men samtidigt väldigt irriterande. Jag vill veta vem som var först med att klappa händerna och var riktigt glad…