Han såg väldigt normal ut. Normal på ett alldagligt vis. Typ 45-50 år gammal. Jag satt med Vanna i knät. Han satt snett framför, i samma ”fyra” i en tunnelbanevagn på väg mot t-centralen. Plötsligt säger mannen:
-Var är barnets mor?
-På jobbet, svarar jag, något överrumplad.
Ett par minuter går.
-Jag måste förklara mig, säger mannen. När jag var liten hade jag en väldigt engerad far, och en mor som knappt engagerade sig alls. Jag mår inte bra av att se sådana som du.
Därpå reste sig mannen och satte sig några fyror bort.
Allt jag lyckades haspla ur mig var något slags: Jaha.
Ja, det var väl första gången som jag på något vis blivit kritiserad för att jag var pappaledig. Eller kanske var det Frida som kritiserades för att hon lät mig engagera mig i mitt barn?
Annars möter en pappaledig väldigt lite motstånd. Snarare tvärtom. Precis som Maria Sveland beskriver det i sin bok Bitterfittan så verkar det med att man tar ut några ynka pappamånader för att många ska uppfatta den föräldralediga pappan som hjälte. Ja, till och med om pappan strategiskt planerar in dessa månader under sommaren. Att jag är hemma med Vanna ett år ger mig nära inpå superhjältestatus. Medan Frida som varit hemma ett år gör ett helt vanligt, föga uppseendeväckande mammaledighets-gig.
Visst är det irriterande. Men kanske kan det förändras. När jag för några veckor diskuterade detta med min kompis Richard föreslog han att det kanske kommer att bli som matlagningen. När han var liten trodde han alltid att hans morfar (eller var det farfar) var kung på att laga mat, eftersom mormor alltid skröt om att han tillskillnad från andra män minsann lagade mat. I själva verket kunde bara morfar laga några enstaka rätter och det var mormor som stod för den dagliga matlagningen.
-Men titta på våra vänner nu, sa Richard, jag känner massor av par där mannen lagar maten i stort sett varje dag.
Och kanske är det så. Och kanske kommer det en dag anses lika självklart att en man är förälder som en kvinna. För så är det faktiskt inte idag. När jag idag, en timme efter incidenten på tunnelbanan, på en lunchservering satt med min dotter i barnstolen bredvid mig och med min syster på andra sidan bordet kom det fram en kvinna till min syster och sa:
-Jag måste bara säga att ni har en så förtjusande söt dotter.
Paff svarde min syster: Det är min brors.
När Daniel och jag var i Japan läste han en bok som fick honom att då och då titta upp från boken och väsa ”alla män är monster” och ”vilken tur att jag fått döttrar”. När han läst ut den lämnade han över till mig och sa nåt i stil med: ”Läs”.
Ovanför min dator hänger Formfront 97:s fantastiska affisch som verkligen säger allt: