Kategoriarkiv: fundering

Närå, Bakelit är inte en bebisblogg…

Den tredje mars skrev jag ett litet blogginlägg apropå att Frida och jag officiellt var gravida.
Här ett litet citat från detta inlägg:

Hur detta påverkar webb-bebisen bakelit återstår att se. Planen är i alla fall inte att förvandla bakelit till en babyblogg.

Jaha. Så vad har hänt? Jo det har under de senaste sex veckorna skrivits fyra inlägg och alla har handlat om Vanna.

Aha! En babyblogg! kanske någon utbrister.

Men ack så fel du har. Just nu är Bakelit en ”oj-vad-uselt-uppdaterad-blogg”.

Varför? Kan man undra.

En förklaring är att vi faktiskt hämmas av det faktum att folk förväntar sig att vi bara tänker: Vanna, Vanna, Vanna, Vanna. I det läget kan det uppfattas som stötande om jag och Frida skulle vräka ur oss iakttagelser om omvärlden som inte alls har med hennes existens att göra.

Hade vi varit fria denna hämsko hade ni fått uppleva en kaskad av briljanta inlägg. Medan vår söta lilla Vanna legat och trynat har vi nämligen ägnat massvis med tid åt att diskutera och dissekera oerhört intressanta iakttagelser och gång på gång konstaterat att både det här och det där minsann varit prima bloggvirke.

Jag är bra sugen på att lista alla roliga ämnen som vi låtit rinna förbi, onämnda i bloggosfären, men jag tror jag låter det bero. Bland annat med hänsyn till grannen ovanpå, vars tonårsaktiga fest häromveckan definitivt hade kunnat leda till en bloggklassiker…

Nä, nu ska jag återgå till att kalibrera babymonitorn som mina gulliga arbetskamrater gav i present i torsdags, samt fundera ut ett riktigt finurligt sätt att tillreda 550 gram fläskfilé.

Och för att ni inte ska tro att vi ringaktar vår bebis… här en bild på världens sötaste när hon ler (vilket hon gör väldigt ofta, och gärna när mamma och pappa sagt något vitsigt om världspolitik, barnarbete och växthuseffekten).

Nattugglor, martyrskap mm

Sådan far sådan dotter skulle man väl kunna säga. För visst är Vanna en nattuggla precis som jag.
Fast Vanna fuskar. Hon sover stora delar av dagarna för att sedan hålla sig vaken hela natten och slockna kring åtta på morgonen.
Pigg som en ekorre ligger hon nu i sin mjuklift, tillfälligt pacificerad av nappen, ”tutten” eller just ”pacifier” som den så träffande kallas på engelska.

Egentligen borde jag inte skriva det här blogginlägget. Har upptäckt att det här med att prata om att ens barn håller föräldrarna vakna på nätterna oftast triggar igång rutinerade föräldrar som i stort sett alla har drösvis med martyrhistorier på lager.

Alla man stöter på verkar ha haft kolikbarn och knallat runt hela nätterna med otröstliga knyten. Behovet att berätta är enormt. Det är ju när man berättar historierna som man äntligen kan casha in, plocka de där martyrpoängen som man så bittert förtjänar. Samtidigt är det lite status:

Jag är en förälder som har lidit för mitt barn.

Ungefär som när ärrade kulturantropologer gärna poängterar hur många bisarra tropiska sjukdomar de samlat på sig under sina fältarbeten i fjärran länder. Dessa historier utgör en viktig del av cv:et och är ett bevis på att de verkligen lidit för vetenskapen.

För småbarnsföräldrar är uppoffringarna viktiga. Ju mer man offrar för sitt barn desto bättre småbarnsförälder.

Därmed har jag gjort min första och sista inlägg om Vannas sovvanor. Och kan nöjt konstaterat att hon faktiskt somnat till ljudet från mitt knattrande tangentbord.

/Den ohemliga pappan

Konsten att inte sälja ett medlemskap

Nej, i skrivande stund kan jag konstatera: ingen bebbe än.
Men däremot lär vi bli med tvättmaskin imorgon, till Fridas stora glädje.
Själv har jag haft en blöt stund med en bamsetvättmaskin i tvättstugan.
Tvättmaskinen var tom, programmet klart, men när jag öppnade luckan sköljde vattnet över mig.

Nä, nu lämnar vi det här med tvättmaskiner.

Låt mig berätta sagan om telefonförsäljaren från Naturskyddsföreningen:

-Hej, Anders här.

-Hej Annnnndeeerrssss! Först och främst vill jag säga: TACK!
Tack för att du kööööpt utsläppsrätter från oss.

-Okej.

-Åkte du till England eller? En fotbollsresa kanske?

-Nja, inte riktigt.

-Aha… såg att du kom från Bagis. Mina gamla hemtrakter. Tänkte liksom att du var en fotbollskille. För det är du väl?

-Hmm.

-Jo, men nu när du har varit så hyyyygglig och köpt utsläppsrätter av oss tänkte jag att du skulle ta steget fullt ut. Helt enkelt: bli medlem i Naturskyddsföreningen.

-Nä tack.

-Vaddårå? Visst det är bra att du köper utsläppsrätter. Men VI behöver inte pengar, vi behöver medlemmar!

-Sorry, jag måste nog tänka på saken.

Sen lade jag på luren bärande på en stark känsla av äckel. Visst jag gillar Naturskyddsföreningen. Min pappa är till och med aktiv i den. Men jag vägrar gå på säljdravel från någon som får provision för att jag går med i en förening. Vad är det för vits att gå med i en förening där man slösar sina pengar på att betala idioter för att pracka på folk medlemskap som de kanske inte ens vill ha.
Nope. Har redan gått på den bluffen en gång det här året. Från och med nu går jag bara med i föreningar som inte anlitar telefonförsäljare som kommer dragandes med snack om ”regeringen” och tror att man är fotbollsfanatiker bara för att man bor söder om söder.

Solidaritet på Konsum

Redan efter bara ett par månader i Bagarmossen är det bevisat. Människorna som bor söder om söder är så oerhört mycket mer intressanta än de strax norr om tullarna (Solna). Folk är mer människor här. Eller kanske snarare: folk tillåter sig falla utanför ramarna. Överallt möter jag på karaktärer som jag trodde hade försvunnit, utrotats i samband med upprättandet av flådiga gallerior och inrättandet av vaktbolagsstaten Sverige.

En av mina guldgruvor i mitt antropologiska fältarbete är Konsum i Bagarmossen. Om Konsum i Bagarmossen kan man skriva en kortare roman. Personalen är en märklig blandning av trötta åldringar, höga åldringar (favoritkassörskan som klockan 11 på en lördag förmiddag kan klämma ur sig ett: ”Ja tiden går fort när man är lycklig”), gammpojkar som bor hemma hos mamma (en fet, en smal och en hal), samt en del ynglingar som antagligen bara extraknäcker mellan hum-kurser på universitetet. Häromdagen stod jag i kön på Konsum när en av kassörskorna (en hoptorkad tant med mungipor som alltid pekar nedåt) ställde sig upp och ropade:

-Finns den nån som har konsumkort?

Folk tittade förvånat på henne. Vaddå konsumkort tänkte de antagligen.
Jag tänkte: Wow, hon har en röst!
Kassörskan fortsatte:

-Den här kvinnan har inget konsumkort. Och utan konsumkort får hon inte rabatten på prästost. Snälla ge mig ett konsumkort. Ni får poängen!

Givetvis fick en tant fram sitt kort, och vi kunde alla glädjas åt att rättvisa skipats.

Solidaritet i vår tid – Hallå!

Härmed kallar jag dig…Q1

Hörde en sån rörande konversation på tunnelbanan häromdagen. Ett alldeles nyförlovat par i 30-årsåldern satt med blänkande ringar och tittade varandra djupt i ögonen. Hon kanske lite mer engagerat än han:

-Men nu när vi är förlovade…vad tänker du kalla mig då?
-Eh, hur då, vad menar du? (han låter lite förvirrad)
-Ja, men som till exempel Niklas, han kallade ju Mia för sin trolovade! ( nervöst skratt och lite nojs på det) Så nu när vi…ja, vad tänker du kalla mig?
– Eh jag kan ju inte kalla dig min trolovade som Niklas, det vore ju att härma honom…
– (triumferande) Men hon är ju hans fru nu, de är ju gifta!

(lång tystnad, jag ser att mannen tänker förbrilt utan att riktigt förstå vad det är hon är ute efter. Samtidigt gissar jag att hon i spänd förväntan hittar en rad alternativ som han borde komma på ”hjärtat” ”gullet” ”sockertoppen” ja, vad vet jag)

– Q1. Säger han nöjt.
– Eh, vadå?
– Jag ska kalla dig Q1!

(fortfarande ingen vidare respons från henne)

– Du vet, polisens högsta chef kallas ju Q1. Som bestämmer och har makt. Det ska jag kalla dig.

Slut på samtalsämnet. Hon ägnar sig åt att intensivt studera vattnet kring Slussen för att samla sina tankar eller dölja sin besvikelse. Han ser nöjd ut, som att han berömmer sig själv för att ha varit så snabbtänkt.

Ja se den sanna kärleken den sanna kärleken…

Bergman, jag och mitt ofödda barn

Idag dog Ingmar Bergman. En skön snubbe som verkligen kunde det här med att blanda humor och blodigt allvar.

Jag är lite avundsjuk på det där allvaret. Glimten i ögat och humorn behärskar jag nog, men att ha styrkan och mognaden att vara så där förbaskat allvarig utan att blanda i någon som helst ironi är en svår konst. Somliga säger att det är svårast att göra komedi. Men i vårt skruvade tidevarv är det nästan svårast att ta någonting överhuvudtaget på riktigt allvar.

Med Bergman dör en epok, skriver somliga.

Kanske det.

Men då har ni inte träffat Frida och min blivande parvel.

Hon/han ska få en videokamera i två-årspresent, samt matas med hela Ingmar Bergman-boxen.

När andra kör Lejonkungen på repeat kommer vår lilla auteur ropa: ”Pappa pappa, jag vill se riddaren spela schack med döden”.

Vi kommer att måla barnrummet i svart och vitt, hänga stora, tunga, bruna sammetsgardiner för fönstren och låta barnet läsa katekesen i skenet från en cinematograph med inbyggd oljelampa.

Se där.

Bergman är död.

Och jag kan inte ta det på allvar.

Delen och det hela – hur svårt kan det vara?

Hej mitt ofödda barn nu ska mamma också prata en stund om solidaritet. Med en (!) dag kvar till beräknat datum vaggar jag omkring som en rar liten freakshow. Det känns som jag gäckar det naturliga och naturen genom min uppenbarelse, jag trotsar liksom humlan tyngdlagen varje gång jag rör mig ute. Men eftersom det finns andra original och kufar i Bagis passar jag in fint.

Jag såg en bra dansk dokumentär, ”Ju fler desto bättre”, på teve igår om en familj med ungefär hur många barn som helst. (jag tror de var tio eller elva, i åldrarna 1,5-20 år). De två föräldrarna drev ett jordbruk och kallade sin familj för kollektivet. Pappan berättade att barnen tidigt fått lära sig att fungera som delar i det hela. ”Vi lär våra barn att de behöver oss, men att vi också behöver dem”, sade han, apropå att alla barn tidigt får lära sig att byta blöja och mjölka kor. Kanske inget konstigt i det, men det var rörande att se att teori och praktik så väl gick ihop i familjen – när föräldrarna var borta på kurs i tre dagar kallades den äldste sonen hem från universitetsstudier för att ha huvudansvar för familjen. ”Jag är ingenting utan kollektivet” menade han på ett så ärligt och uppriktigt sätt att jag blev varm i hjärtat och tänkte på min egen kollektiva uppväxt. ”Jag sätter aldrig individen högre än kollektivet, det är tillsammans vi uträttar något”.

Och när jag vaggar omkring i Bagis bland kufarna på Konsum och lite varstans tänker jag på det – så vill jag också leva idag. Kollektiv kan kanske låta omodernt eller förlegat, men tänk på ordet nätverk istället så låter det mycket fräsigare och 2007. Att iallafall få känna sig som en viktig och värdefull del i något större är nyttigt och sunt för människan. Att få hjälpas åt och ta emot hjälp där man befinner sig, att kunna lita på att det finns människor runt omkring en som är beredda att hjälpa till, rycka ut och finnas på plats, på samma sätt som man själv har det i beredskap. Och att man också kan tänka sig att hjälpa människor som man faktiskt inte känner, annat än att man bor i samma förortsområde eller kör samma väg till jobbet.

Detta tänker jag på i Bagis, också i kölvattnet av den obehagliga diskussion som pågått i veckan i diverse radioprogram, apropå Asfaltsindianernas jakt på Suvar och Humrar. Miljöförstöringen åsidosatt (hur nu det är möjligt!) är det något oerhört osolidariskt över dessa bilar, något jag också får bekräftat i ägarnas röster när de indignerat ondgör sig över dessa studentikosa luftutsläppstrick. Trafiken är farlig som den är säger jag! Vad är det som gör att vissa individer tar sig rätten att åka två meter högre än alla andra i trafiken och därigenom krossa allt som kommer i dess väg om olyckan är framme? Det ligger en blöt osolidarisk filt som luktar egoism och ofräsch individualism över det. Och det hörs också i deras falsettröster, dessa människor som anser att bilen är en mänsklig rättighet och en förlängning av den egna kroppen och tanken, ja nästintill en reflektion av det egna jaget och den egna statusen. Och jag tänker när jag hör dem – vad rädda ni låter. Och vad ensamma ni måste vara.

Kanske har Asfaltsindianerna en hel del att göra i de finare radhusområdena här i Bagis också, men dit kan jag inte ta mig just nu, de ligger utanför min vaggzon. Jag tipsar ändå alla osäkra Suv-ägare att ta ett varv runt Bagis centrum. Där sitter kanske jag på en bänk och vilar. Jag och andra som kanske vill prata lite, som kanske också har sett dokumentärer om solidaritet på teven eller bara upplever att det samhällsklimat vi har idag handlar på tok för mycket om hårda bilar och för lite om mjuka barn och människor. Mer civilkurage och solidaritet åt folket säger jag.