Etikettarkiv: in memoriam

Farmor in Memoriam

När jag var liten var jag väldigt rädd för döden. Och enligt någon slags barnlogik var jag därmed också rädd för tickande klockor. Tick-tock, påminde de om tidens gång. Tick-tock, som hjärtslag, som när som helst kunde stanna. Hemma hos farmor och farfar tickade det klockor i vartenda rum. När jag och min syster skulle sova över gick jag runt och petade på klockorna så att deras lod kom i obalans och stannade.

-Döden är inget att vara rädd för, berättade farmor. Att dö är som att somna och sova en lång härlig sömn.

Älskade farmor som glad 92-åring
Älskade farmor som glad 92-åring

Sent onsdag kväll somnade farmor in. 94 år gammal fann hon sin ro. Äntligen. För min glada, roliga och mysiga farmor var mot slutet ganska less på att leva. Att förlora stora delar av sin syn och hörsel, och kanske framförallt sitt oberoende och förmåga att fixa och dona var inte lätt. Därför kändes det mest skönt när jag i torsdags besökte hennes rum och såg henne ligga och njuta av sin sista och eviga vila.

Precis som flera medlemmar i min familj var farmor en historieberättare. Små anekdoter som ploppade upp i skallen. Många gånger historier från när jag och min syster var små. Alla med en humoristisk touch. Och precis som resten av familjen skrattade hon lika mycket eller mer än publiken efter att ha levererat sin humorlast.

Att få farmor att skratta var inte svårt. Hon hade humor och framförallt, vilket jag upptäckte med tiden, hade hon inga problem alls med att jag retades och drev med henne. Verbala tjuvnyp piggade upp, och funkade nog bättre än de flesta pillren i hennes medicinlåda.

När jag nu tänker tillbaka på min farmor, är det hennes skratt jag minns bäst. Men också de ömma famntagen när min lilla lilla farmor kramade hejdå när jag skulle gå hem. Jag minns de släta bullarna, saften och hästskokakorna på små mahognybrickor, på stora gröna mattan framför Luxor-tv:n i vardagsrummet. Hur jag och min syster låg där och hade picknick, medan Bosse Larsson bjöd upp till dans i Nygammalt. Jag minns hur farmor lät sätta upp min slarvigt ihopsnickrade handdukshållare som hon fått i julklapp. Den hänger där i köket, brevid spisen med de mörkgröna plattskydden än idag (även om de gröna plattskydden nog bytts ut…). Jag minns hur jag och min syster mätte längden med blyertsstreck på insidan av skjutdörren till städskrubben. Källaren med alla fantastiska burkar med äppelmos och rödavinbärssaft. Ett outsinligt förråd.

Jag minns farmors Hemmets Journal, som farmor fick ta över från någon tantbekant. Farmors underbart salta köttbullar, den inlagda sillen, smålandslimpan, och lingonbrödet som smakade gudomligt under ett tjockt lager Flora, men inte alls lika roligt med mamma och pappas Lätt & Lagom. Farmors stick-iver som för det mesta resulterade i något fenomenalt (den där AIK-halsduken som korvade ihop sig till ett rep är glömd och begravd med mitt intresse för AIK och hockey).

Farmor, ett skepp kommer lastat med kärlek! Vila i frid, nu tar dina barnbarn och barnbarnsbarn över!

Hälsa farfar, grannie och grandpa från mig, om du skulle råka på dem!

Bergman, jag och mitt ofödda barn

Idag dog Ingmar Bergman. En skön snubbe som verkligen kunde det här med att blanda humor och blodigt allvar.

Jag är lite avundsjuk på det där allvaret. Glimten i ögat och humorn behärskar jag nog, men att ha styrkan och mognaden att vara så där förbaskat allvarig utan att blanda i någon som helst ironi är en svår konst. Somliga säger att det är svårast att göra komedi. Men i vårt skruvade tidevarv är det nästan svårast att ta någonting överhuvudtaget på riktigt allvar.

Med Bergman dör en epok, skriver somliga.

Kanske det.

Men då har ni inte träffat Frida och min blivande parvel.

Hon/han ska få en videokamera i två-årspresent, samt matas med hela Ingmar Bergman-boxen.

När andra kör Lejonkungen på repeat kommer vår lilla auteur ropa: ”Pappa pappa, jag vill se riddaren spela schack med döden”.

Vi kommer att måla barnrummet i svart och vitt, hänga stora, tunga, bruna sammetsgardiner för fönstren och låta barnet läsa katekesen i skenet från en cinematograph med inbyggd oljelampa.

Se där.

Bergman är död.

Och jag kan inte ta det på allvar.

Jag vill hylla Vilgot!

Från åren jag jobbade med Uppsala Internationella Kortfilmfestival är det ett par möten jag minns lite extra. Ett var mötet med den oerhört jordnära Jan Troell (som undrade om vi verkligen skulle bjuda honom på hotell, han som så gärna bodde på camping), ett annat var mötet med den intensiva, alerta och förvånansvärt ungdomliga Vilgot Sjöman. Vi hade ett Vilgot-retrospektiv där vi visade alla hans minst sagt självupptagna, men ändå sympatiska kortfilmer. Jag hade laddat inför festivalen med att läsa boken Nyfiken Gul som Åsa givit mig i present. Och så hade jag laddat med att odla en skepparkrans. En tydlig hyllning till en viss Sjöman.
Höga förväntningar med andra ord, och Vilgot höll måttet.

Efter den avslutande prisceremonin ropade Vilgot på väg ut från Slottsbiografen:
-Engström! Tack för en bra festival!
-I’m not worthy, I’m not worthy tänkte jag.

Vilgot Sjöman var definitivt en av de bästa. Punkt.

Birgit the real hit!

Bakelits andra hälft konstaterade att det där med Östen var en smula överdrivet. Okej, den där låten med mopeden och Eslöv var bra, men hallå, ingen röst slog väl Birgits. Och även Birgits livsgärning är värd en hyllning. Dessutom var hon inte bara sångfågel, hon var kul! Och få kvinnor i världshistorien har gjort sig lika bra i valkyriadress. Läs mer om Birigits gärning hos Wikipedia!

Östen i våra hjärtan och på Internet!

Att Östen med rösten kolat, packat in, lämnat oss i sticket, mm, har ni säkert redan hört. Skön snubbe, med skön röst och en hel del sköna låtar. Givetvis måste vi på Bakelit hylla denna hjälte. Till exempel genom att länka till Mamselamsen som bjuder på en riktigt skön story om när hon på sitt illmariga vis lurade i honom att hon var reporter på en uppdiktad tidning. Och så slänger vi gärna upp en länk till Östen Warnebrings hemsida! Må den leva för evigt och må Mr Rösten vila i frid!

Grandpa in Memoriam

Under helgen satt jag och skrev ett brev till min morfar. Mamma hade berättat att han var sjuk. ”Han skulle gilla att få ett av dina fina brev”, sa mamma till mig. Och det var klart jag skulle skriva ett brev. Att skriva till Grandpa (jo, det är så han hetat hela min barndom) har alltid känts hur lätt som helst. Att börja skriva till honom lockade alltid fram känslorna. Grandpa var Mr Känslosamhet himself. Jag ser framför mig de otal gånger han stått där och vinkat av oss med halsen tjock av gråt. Jag minns framförallt den där gången på Bath tågstation då han köpt en särskild perrongbiljett bara för att stå där med tårarna rinnande ned för kinderna medan vi tuffade i väg i ett tåg mot Heathrow. Det gjorde verkligen ont att se honom där, ensam, stor, sorgsen.

Grandpa var den stora romantikern. Mannen som vägrade ge upp kärleken även när kärleken (min älskade Grannie ) fick allt svårare att känna igen honom. Han var också den store charmören (fråga Frida) och en av de mest generösa, osjälviska människor jag någonsin träffat.

Nu satt jag alltså där och försökte skriva ett brev. Jag visste att han var sjuk och själv var jag förkyld och febrig.

-Grandpa är sjuk, tänkte jag. Hur ska jag muntra upp honom? Jag vände och vred på texten, skrev och raderade, om vart annat. Förgjort.
Min Grandpa hade massvis med ritualer och rutiner. En av dem var att lösa korsord. På så vis höll han sin hjärna i trim. En annan var att ta sig en drink gjord på whisky och ingefärsvin (Ginger Wine) medan han satt och svarade på frågor som ställdes i tv-shower som Vem vill bli miljonär?
För att lindra min förkylning och få lite inspiration rotade jag fram ingredienserna ur barskåpet.

Jodå, smaken väckte minnen. Jag mindes vårt senaste möte i påskas, då Frida, mamma och jag hade äran att bo flera dagar på Penn Hill Road. Dagar då vi pratade, satt tysta, tittade på tv och spelade Scrabble.
Fina minnen.

Men brevet blev aldrig skickat. Och du blev aldrig frisk Grandpa.
Idag dog du. Efter 94 otroligt händelserika år (jo Grandpa, jag vet att det var bra nära att du blev ihjälbombad för över 60 år sedan).
Nu är det jag som vinkar av dig och sitter här med en klump i halsen. Jag saknar dig! Du är och förblir ena av mina största hjältar.

Lots of love,

Your grandson

Anders
xxxxx

Grannie in Memoriam

 

Fredagen den 23 februari dog min mormor. Jag minns hennes leende och hennes charmigt rastlösa beteende. När hon tog det lugnt satt hon i sin fåtölj och trummade frenetiskt med fingrarna mot armstöden. Samtidigt visslade hon någon nykomponerad melodi.

Det doftar mormor, sa syrran och jag när vi hittade hennes favoritparfym på Boots. Precis som det luktar England när jag sätter på gasspisen och steker korv.

Mormors doft och hennes härliga leende hänger kvar, liksom hennes berättelser om alla pojkar som uppvaktade henne som ung.

Jag minns alla de där återanvända julkorten med den så karakteristiska bläckskriften. “Lots of love from Grannie and Grandpa! xxxxx”.

 

Lots of love to you Grannie,

from your sad grandson