Har du dykt in i spelkulornas underbara värld? Har du koll på skolgårds-lingon? Här är Vannas guide till vad olika spelkulor heter. Åtminstone på hennes skolgård i Bagarmossen, Stockholm. Det finns dock ett par spelkulor som inte har något namn. Har du några förslag? Se filmen och föreslå!
Här ovan kastar sig min orädda dotter nerför snötäckta branter. Efter några dagar i skidskola. Hon är så cool. Och jag är sjukt avundsjuk.
Inte på det här med skidskola. Det ska jag ge mig i kast med imorgon (jovisst dags att lära sig åka slalom…). Utan det här med att vara orädd. Att kasta sig nerför en brant och lita fullständigt på att man faktiskt har förmågan att hålla sig på benen, förmågan att bromsa in, begränsa farten och inte bara fortsätta rakt fram tills naturen sätter stopp…
Jag minns (om än dimmigt) den enda gång jag tidigare gjort ett försök att åka slalom. Kanske var det på högstadiet? Platsen var en backe i Uppsala, ett föredetta grusttag i Sunnersta, och den färden gick rakt framåt och slutade någonstans i vassen i kanten av Fyrisån…
De senaste dagarna här i Grövelsjön har jag blivit varse min rädsla för utförsåkning och hög fart. För längdåkning i de här krokarna är inte riktigt det jag är van vid från barndomens Gottsundagipen. Här är det inte platt. Här saxar man uppför, uppför, uppför och åker sedan utför utför. De gånger då jag ser hur slutet på nedförsbacken har det varit okej. Bara att glida i spåret tills farten avtar. Men när backen ”svänger” och man inte har en aning om vart den tar vägen och vad som händer bakom nästa krök känner jag mina begränsningar.
Och de där begränsningarna sitter mestadels i huvudet. Visst, jag har uselt balanssinne. Kommer ibland på mig själv med att jag måste hålla i relingen i rulltrappan för att inte tappa balansen. Och visst är jag halvbra på att koordinera mina ben… men framförallt litar jag inte på varken balanssinnet eller den där koordinationen och när farten ökar i nerförsbacken och jag känner att jag börjar tappa kontrollent tar jag hellre en kontrollerad vurpa än vågar chansa på att jag ska lyckas begränsa farten.
Imorgon tar jag tjuren vid hornen. Då ska en kille som heter Stefan övertyga mig om att det här med utför nog kan bli min grej. ”Kan man lära 90-åringar styrketräna kan man nog lära dig åka skidor”, hävdar han.
Vi får väl se. Jag är skitskraj. Men när jag tittar på videoklippet med min orädda dotter tänker jag: vafan, vad är det värsta som kan hända? Bryta benet?
Det är ju också en livserfarenhet som jag aldrig upplevt.
Igår slog Vesper (till vänster i bilden) och Vanna (till höger i bilden) nytt världsrekord: ”Världens längsta liggande Lego-trappa byggd med Duplo-fyror”.
Vanna byggde det mesta och Vesper kom på idén att den skulle skickas in till programmet Rekordbyrån. Tyvärr, tyvärr verkar dock Rekordbyrån inte ta in några världsrekord just nu. Så det får räcka med att Bakelit meddelar att rekordet just nu är en liggande Lego-trappa bestående av 146 fyrabitars-Duplo-lego-klossar.
I bakgrunden skymtar Pella som jobbar hårt på en lite mer konkurrensutsatt kategori: högsta legotorn.
2012 var året då jag efter cirka 8 års uppehåll skaffade en scanner. Eller snarare Kurbits Media skaffade en scanner. Eller ”bildläsare” som vi var tvungna att kalla det enligt Maxidatas skrivregler…
Att bli med scanner igen känns faktiskt bra. På senare år har jag mer och mer kommit att spara minnen digitalt. Jag har många gånger stått på loppmarknader och knäppt bilder på grejor istället för att köpa dem. Många gånger är det ju pinaler som bara är kul ett tag, men som mest tar plats därhemma.
Med en scanner kan man bevara en del minnen som bara skulle hamnat i en skokartong eller i soporna, men som kan bli riktigt roliga att upptäcka igen om några år. Och genom att nu lägga upp några av dessa minnen från 2012 gör jag dem också googlingsbara för all framtid. I alla fall all den framtid då Google regerar och internet existerar i sin nuvarande form…
Här ett par minnen scannade ikväll:
Namnlappar från 40-årskalas:
Jodå 2012 fyllde jag 40. Min största ångest var att jag ville bjuda hela världen. 66 kom och det blev en finfin fest. Tack alla! Även ni som inte blev bjudna…
Berlin-tipsen:
”Gubbsen” och jag åkte till Berlin i oktober. 9 glada i en lägenhet. Strålande väder och en stad fylld med älskvärda invånare. Såsom servitrisen som skrev dessa lappar med tips. Hon skrev dem i ett rasande tempo och med stort engagemang. Hon berättade att hon snart skulle behöva flytta från Berlin. Hennes studier var klara och nu hade hon fått jobb. För i Berlin fanns inga ”riktiga jobb”. Kanske det är en del av charmen 😉 (för övrigt lyckades vi bara pricka in ett av tipsen, Santa Maria)
Vanna skriver!
En annan stor grej i år är att min äldsta dotter Vanna har börjat skriva och läsa. Det är coolt. Otroligt coolt. Att dessutom lillesyrran Pella numera går att konversera gör livet ännu härligare. Språk är fantastiskt och att kunna kommunicera med omvärlden via tal och skrift är onekligen en gåva.
Det var en gång två flickor som hade inte not at jöra o de va vanna och vera och lina som va en vuxen och pappa anders som lånade en båt av en grane så åk de i båten då kom kompisn majken o vile följa me på båtturen o dom seglade o seglade enda til rimden o freldra pekade mars o jupeter o vera bara gnölade o gnöla o ja me fasd med halsband o smiken men sen åkde vi hem ijen til mamma å då plötlit så åkde mamma till åland för at hola föredrag o en gon så åkde pappa till berlin.
Sgriven av vanna
—
De första orden redigerade jag med Vanna, sedan släppte jag henne lös. Det här med språk är så fruktansvärt coolt!
/Anders
Om exakt två månader är min pappaledighet slut och jag ger mig i kast med nya arbetsuppgifter på mitt kära förlag IDG. Jag blir projektledare med ansvar för ”viktiga digitala satsningar”. Ska onekligen bli kul.
Samtidigt börjar jag mentalt växla över hjärnan till ett ”jag ska jobba spår”. Exakt 60 dagar pappaledighet kvar och jag har knappt skrivit ett enda inlägg om min älskade dotter Pella. Vanna hon hade till och med en egen vinjett: ”Veckans Vanna”. Det är knepigt att vara andrabarn. Samtidigt får man så mycket gratis. Pella har en storesyrra att se upp till och kopiera. För några veckor sedan vill Pella ”hoppa upp” (jo hon pratar) i stora däckgungan. Hon satte sig där, tog ett stadigt tag om kedjorna för att sedan börja luta sig bakåt och framåt. Hon tar fart! Yikes tänkte jag och höll oroligt fast henne i luvan, helt i onödan.
Nämnde jag förresten att jag har nytt jobb. Projektledare ”för digitala satsningar”. Givetvis plockade jag fram mobilen och filmade min dotters bravad:
Pella är häpnadsväckande charmig när hon skriker: ”andirs, andirs” och ”läsa bok, läsa bok”. Sen sitter vi där i soffan och läser bok efter bok. Pella är rastlös som bara den och slänger gärna ur sig ett ”slut” när det är två sidor kvar. Sedan springer hon och hämtar en ny. Ofta från golvet eftersom hon en kvart tidigare ägnat någon minut åt att dra ner alla böcker från bokhyllan. Det här med att riva ur saker ur bokhyllor och skåp är en talang som är helt i klass med syrrans. Fast i kombination med Vannas faibless för att bygga kojor och barrikader av allt möjligt blir denna talang inte lika väl mottagen. Att vara andrabarn är tufft. Att vara tvåbarnsförälder är tuffare.
För att kompensera bristen på inlägg under vinjetten ”Peckans Pella” (jo man blir barnslig när man är pappaledig), ska jag nu haspla ur mig Pella-grejor i färskt minne. Om du läser det här om sisådär sex-sju år Pella, så ska du veta att din favoritplats mellan cirka 1-1,5 års ålder var framför dörren. Alltså där det i många hushåll ligger en hallmatta som det står ”Välkommen på”. Hade vi haft en hallmatta borde det stå ”Pellas plats” på den. För där gillar du att sitta med ryggen mot dörren. Ett av dina första ord var just ”sitta” och där satt du och sa: ”sitta” med ryggen fri. Tryggt och bra (mamma och pappa har införskaffat säkerhetsdörr (den gamla släppte in så mycket ljud)).
Alla säger att Pella är lik Vanna. Men jag och Frida blir lika förvånade varje gång vi tittar på gamla bilder på Vanna och inser att folk faktiskt har rätt. Ni är lika, men samtidigt väldigt olika. Pella är så himla kramgo. Vanna var lite mer cool. Kan det vara så att du kastar dig upp i min famn för att söka skydd… att vara andrabarn är tufft. Särskilt när domaren tittar åt andra hållet och det är fritt fram för tjyvnyp.
När jag skriver det här ligger både Vanna och Pella och sover. Mamma sitter framför sin dator och pappa framför sin. Tv är liksom inte grejen i den här familjen. Det är sånt som Vanna tittar på när pappa lagar kvällsmaten. Och då ligger Pella ibland längst fram på sängkanten med huvudet i händerna . Precis som syrran. Fast bara några minuter, sen springer hon ut till pappa och hoppas att maten är klar eller att han kan ”läsa book”.
För några timmar sedan var jag på Vannas förskola. Föräldramöte. Riktigt spännande att förstå vad Vanna pysslar med på dagarna. Och att plötsligt förstå varför Vanna i morse sa: idag är det grön dag, jag ska ha gröna kläder. Av närvarostaplarna på väggen att döma är det lila dag imorgon Vanna. Och på fredag gul. Hmm, kanske hinner färga om alla dina rosa plagg så att de blir gula…
Avslutar detta mastodontinlägg med en bild jag hittade i Vannas låda på dagis. Fastnade lite extra för den. Visst är det härlig rörelse. Håret som fladdrar. Och så underst Vannas nyfunna signatur. Ett stort V, ett litet a (ser ut som p), två små n:n (ser ut som i:n) och ett litet a. Cool!
Förresten, jag knäppte en bild. Med mobilen (nu när jag snart har nytt jobb ska jag nog uppgradera mobilkameran…):
Och så slutligen inspirationen till detta blogginlägg (förutom mina barn). Min gamle vän, forne kombo, gymnasievän och gubbe Fredrik Storm har sent om sider skaffat blogg. Den handlar enligt uppgift om ingenting. Men efter att ha läst hans ovanligt innehållsrika ingenting-inlägg blev jag sporrad till ovanstående. Och så hoppas jag att Storrrm (eller koffka som somliga kallar honom) fortsätter leverera. Håll koll på: http://storrrm.com/
Kanske kan han bli lika produktiv som Hårdrockarpappan Johan!
Häromdagen skrev Simon på Facebook:
”bakelit.com ain’t what it used to be”
Sen startade han en Facebookgrupp: ”Vi som älskar bakelit.com”.
Tydligare pikar än så kan man inte få.
Och de fem medlemmarna i facebookgruppen behöver ju lite valuta för sina tungt engagerade facebookklick. Dags att rycka upp sig. Göra lite mer verklighet av alla de blogginlägg som jag ofta formulerar för Frida men aldrig får tid att skriva ner. Kanske hitta en app till sin Androidlur som förvandlar prat till blogginlägg…
Jag skulle kunna dra några citat från Hillevis 40-årskalas:
”Jag är övertygad om att massajerna bor i Nigeria.”
”Du verkar så himla mycket yngre än alla andra här.”
Eller kanske publicera en supersöt bild på Vanna…
Eller kanske skriva om paret som sitter på tåget och himlar med ögonen när barnen runt omkring låter, samtidigt som killen läser en föräldratidning och mamman surfar på blocket efter spjälsängar. När hon reser sig upp ser man tydligt att hon är gravid. Alla föräldrar i vagnens tanke: Lycka till!
Nä, nu får jag sluta. Någon gång ska jag göra något riktigt bra med allt bloggvirke därute. Minst en gång i månaden. Det är ett vårlöfte 😉
