Redan efter bara ett par månader i Bagarmossen är det bevisat. Människorna som bor söder om söder är så oerhört mycket mer intressanta än de strax norr om tullarna (Solna). Folk är mer människor här. Eller kanske snarare: folk tillåter sig falla utanför ramarna. Överallt möter jag på karaktärer som jag trodde hade försvunnit, utrotats i samband med upprättandet av flådiga gallerior och inrättandet av vaktbolagsstaten Sverige.

En av mina guldgruvor i mitt antropologiska fältarbete är Konsum i Bagarmossen. Om Konsum i Bagarmossen kan man skriva en kortare roman. Personalen är en märklig blandning av trötta åldringar, höga åldringar (favoritkassörskan som klockan 11 på en lördag förmiddag kan klämma ur sig ett: ”Ja tiden går fort när man är lycklig”), gammpojkar som bor hemma hos mamma (en fet, en smal och en hal), samt en del ynglingar som antagligen bara extraknäcker mellan hum-kurser på universitetet. Häromdagen stod jag i kön på Konsum när en av kassörskorna (en hoptorkad tant med mungipor som alltid pekar nedåt) ställde sig upp och ropade:

-Finns den nån som har konsumkort?

Folk tittade förvånat på henne. Vaddå konsumkort tänkte de antagligen.
Jag tänkte: Wow, hon har en röst!
Kassörskan fortsatte:

-Den här kvinnan har inget konsumkort. Och utan konsumkort får hon inte rabatten på prästost. Snälla ge mig ett konsumkort. Ni får poängen!

Givetvis fick en tant fram sitt kort, och vi kunde alla glädjas åt att rättvisa skipats.

Solidaritet i vår tid – Hallå!