Sådan far sådan dotter skulle man väl kunna säga. För visst är Vanna en nattuggla precis som jag.
Fast Vanna fuskar. Hon sover stora delar av dagarna för att sedan hålla sig vaken hela natten och slockna kring åtta på morgonen.
Pigg som en ekorre ligger hon nu i sin mjuklift, tillfälligt pacificerad av nappen, ”tutten” eller just ”pacifier” som den så träffande kallas på engelska.

Egentligen borde jag inte skriva det här blogginlägget. Har upptäckt att det här med att prata om att ens barn håller föräldrarna vakna på nätterna oftast triggar igång rutinerade föräldrar som i stort sett alla har drösvis med martyrhistorier på lager.

Alla man stöter på verkar ha haft kolikbarn och knallat runt hela nätterna med otröstliga knyten. Behovet att berätta är enormt. Det är ju när man berättar historierna som man äntligen kan casha in, plocka de där martyrpoängen som man så bittert förtjänar. Samtidigt är det lite status:

Jag är en förälder som har lidit för mitt barn.

Ungefär som när ärrade kulturantropologer gärna poängterar hur många bisarra tropiska sjukdomar de samlat på sig under sina fältarbeten i fjärran länder. Dessa historier utgör en viktig del av cv:et och är ett bevis på att de verkligen lidit för vetenskapen.

För småbarnsföräldrar är uppoffringarna viktiga. Ju mer man offrar för sitt barn desto bättre småbarnsförälder.

Därmed har jag gjort min första och sista inlägg om Vannas sovvanor. Och kan nöjt konstaterat att hon faktiskt somnat till ljudet från mitt knattrande tangentbord.

/Den ohemliga pappan