Etikettarkiv: nattuggla

Insomnia…

För första gången sen Vanna föddes kan jag inte somna. Kanske var det den där koppen te som ställde till det? Kanske att vi för ovanlighetens skull knäppte på tv när Frida ammade och jag fastnade i filmen De omutbara (som jag faktiskt stängde av för att sedan en halvtimme senare resignerat sätta på igen).

En annan förklaring kan vara att det för ovanlighetens skull är Frida som måste upp tidigt imorgon, medan jag stannar hemma med Vanna.

Så kan det vara. Irriterande är det hur som helst. Och lite fascinerande. För så fort jag knäppte på datorn klockan 1:30 möts jag av andra nattugglor på Messenger.

Leijon gå och lägg dig!

Nattugglor, martyrskap mm

Sådan far sådan dotter skulle man väl kunna säga. För visst är Vanna en nattuggla precis som jag.
Fast Vanna fuskar. Hon sover stora delar av dagarna för att sedan hålla sig vaken hela natten och slockna kring åtta på morgonen.
Pigg som en ekorre ligger hon nu i sin mjuklift, tillfälligt pacificerad av nappen, ”tutten” eller just ”pacifier” som den så träffande kallas på engelska.

Egentligen borde jag inte skriva det här blogginlägget. Har upptäckt att det här med att prata om att ens barn håller föräldrarna vakna på nätterna oftast triggar igång rutinerade föräldrar som i stort sett alla har drösvis med martyrhistorier på lager.

Alla man stöter på verkar ha haft kolikbarn och knallat runt hela nätterna med otröstliga knyten. Behovet att berätta är enormt. Det är ju när man berättar historierna som man äntligen kan casha in, plocka de där martyrpoängen som man så bittert förtjänar. Samtidigt är det lite status:

Jag är en förälder som har lidit för mitt barn.

Ungefär som när ärrade kulturantropologer gärna poängterar hur många bisarra tropiska sjukdomar de samlat på sig under sina fältarbeten i fjärran länder. Dessa historier utgör en viktig del av cv:et och är ett bevis på att de verkligen lidit för vetenskapen.

För småbarnsföräldrar är uppoffringarna viktiga. Ju mer man offrar för sitt barn desto bättre småbarnsförälder.

Därmed har jag gjort min första och sista inlägg om Vannas sovvanor. Och kan nöjt konstaterat att hon faktiskt somnat till ljudet från mitt knattrande tangentbord.

/Den ohemliga pappan