Idag dog Ingmar Bergman. En skön snubbe som verkligen kunde det här med att blanda humor och blodigt allvar.

Jag är lite avundsjuk på det där allvaret. Glimten i ögat och humorn behärskar jag nog, men att ha styrkan och mognaden att vara så där förbaskat allvarig utan att blanda i någon som helst ironi är en svår konst. Somliga säger att det är svårast att göra komedi. Men i vårt skruvade tidevarv är det nästan svårast att ta någonting överhuvudtaget på riktigt allvar.

Med Bergman dör en epok, skriver somliga.

Kanske det.

Men då har ni inte träffat Frida och min blivande parvel.

Hon/han ska få en videokamera i två-årspresent, samt matas med hela Ingmar Bergman-boxen.

När andra kör Lejonkungen på repeat kommer vår lilla auteur ropa: ”Pappa pappa, jag vill se riddaren spela schack med döden”.

Vi kommer att måla barnrummet i svart och vitt, hänga stora, tunga, bruna sammetsgardiner för fönstren och låta barnet läsa katekesen i skenet från en cinematograph med inbyggd oljelampa.

Se där.

Bergman är död.

Och jag kan inte ta det på allvar.