Ja, det var väl skönt att få det sagt. Så att vi kan fortsätta blogga även så här post-Vanna. Allt i hela tillvaron har förstås egentligen med Vanna att göra nu, det fattade vi väl kanske inte innan. Jag vill ändå ta till orda om något annat, apropå en liten kort notis i DN för någon vecka sedan: ”Straffsparkarnas irrationella logik”.

Statistiskt sett har man i en israelisk studie nu konstaterat att det är störst chans att rädda en straffspark om målvakten står kvar i mitten av målet. Trots detta har man kommit fram till att målvakten nästintill alltid väljer att kasta sig åt höger eller vänster. Trehundra straffar har synats i sömmarna och visst slänger sig målisen både åt höger och vänster i hela 94 procent av fallen. Enligt forskarna gör målvakterna detta irrationella eftersom man då efteråt i alla fall kan säga att man försökte.

Jag vet inte om det kanske är någon hormonell effekt som gör att jag, i motsats till notisens författare Martin Hedesström, tolkar resultatet som gott. (Hellre ta i ordentligt än att riskera att anklagas för att inte ha gjort tillräckligt. Se bara på invasionen av Irak, dundrar Hedesström i som avslutning av sin text)

För jag tycker att det någonstans finns något fint mänskligt i detta. Viljan till att aktivt försöka istället för att passivt titta på – även om man kanske vet att det inte är det allra smartaste. Viljan till att göra sitt bästa och ställa upp för andra människor som kanske betyder något för en själv kan ibland kanske övervinna logik och strategi. Och att efter valet och den misslyckade räddningen ändå få konstatera att man i alla fall gjorde sitt bästa är säkert bra för individens självkänsla. Och det känns humant på något vis. Och också lite fint av forskarna att forska på något så banalt men ändå så mänskligt, får man väl säga.

Men det är jag det, som just nu inte tror eller vill veta att det finns något ont i människan eller i världen, iallafall inte utanför bubblan i Bagis där jag och Vanna befinner oss. Kärlek till alla.