Kategoriarkiv: fundering

Att gräva i det förflutna – livet före epost

För kanske tio år sedan lämnade jag några kartonger i mina föräldrars källare. En del kartonger var sådant som redan legat i förrådet i radhuset där mina föräldrar tidigare bodde. Annat var sånt som jag inte längre orkade släpa runt i min eviga karusell av flyttar mellan andrahandskontrakt.
Förra fredagen var jag hos mina föräldrar med föresatsen att göra upp med mitt förflutna. Att återigen avgöra vad som var värt att spara och vad som var viktigt att spara för framtiden.

Grävandet i kartonger väckte både minnen och gav mig en del självinsikt.

Första insikten: Homo collectus

Tänder-sticksask

Tändsticksasksamlingen, pinssamlingen, legosamlingen, jo jag är en samlare. Allt går att samla. Till höger ser ni ett extremt exempel. Jag bjuder medvetet på en ganska liten bild. Denna tändsticksask innehåller nämligen mina sparade mjölktänder… På något vis måste jag ha lurat tandfen att både ge mig pengar och samtidigt få behålla tanden. Eller är det tandfen som har sparat alla tänderna? Kanske är det hennes ask?

Andra insikten: Man blir mindre blödig med åren…

När mina föräldrar berättade för mig att jag hade ”en massa saker” i deras källare, tänkte jag ”hmm, kan inte vara mer än ett par kartonger”. Men det visade sig vara betydligt mer än så. Anders modell 2008 är en luttrad snubbe som utan att blinka kastar alla kassettband i containern (äh, kassettband är passé), skrattar åt den gamla samlingen med uppkopierade kurskompendier, läroböcker från gymnasiet och utrensad skönlitteratur, som faktiskt förtjänar att vara utrensad (nej, vi pratar inte kufiska märkliga böcker som de här i Peter Englunds bokhylla, utan rakt upp och ner urtrist litteratur), med mera. Jag har till och med offrat min seriesamling (det du Per) och låtit dem skänkas vidare till någon secondhand-butik (någon därute som vill ha en fantastisk samling av Helgonet i serieform, hojta nu!).

Sa jag förresten att jag kastat alla mina kassettband… Det är sant, men jag har faktiskt dokumenterat en del av blandbanden för framtiden. Med digitalkamera i högsta hugg är det enklare att göra sig av med gamla minnen. För visst blir det kul att sitta på ålderdomshemmet och på en digitalbild läsa igenom låtlistan med låtar inspelade från radioprogrammet Bommen. Eller?

Tredje insikten: Livet före epost och blogg var annorlunda

Det som grep tag i mig mest var lådan ”brev”. En hel kartong fylld med korrespondens, från en tid då alla ens vänner (nåja) skickade vykort, och flera av mina vänner faktiskt skrev långa brev. Det här var på den tiden då min handstil fortfarande var läslig (den delen av finmotoriken är i stort sett förtvinad) och ”att hämta posten” var ett av dagens stora spänningsmoment. När jag satt där med kartongen grät jag en smula. Dels över alla vänner som inte längre är en del av min umgängeskrets, men också för att den samvaro vi hade via breven faktiskt gått förlorad. Visst har jag en del intressant brevväxling via epost sparad, men den brevväxlingen blev med tiden alltmer förkortad och ”effektiv”. Det som förut var långa brev blev i epostform små korta vykort.
Det jag brukade skriva i brev började jag skriva i bloggform (om än i självcensurerad version) och i efterhand har jag insett att många vänner som jag upplevde att jag hade förlorat kontakten med, själva upplevde att de hade kontakt med mig genom att då och då besöka min hemsida. Själv satt jag hemma och hoppades att mina vänner skulle göra som jag, och när de inte gjorde det blev kommunikationen enkelriktad. Jag skrev öppna brev till världen och fick på min höjd tillbaka en kommentar då och då.

Kanske ska jag nu under min pappaledighet lägga om strategin. De där fem blogginläggen i veckan kanske borde bli fyra, och det femte blir ett brev som jag skickar till en gammal kompis. Ja, det kanske räcker med att bara ringa?

Vi får se.

Med denna ring lovar jag evig kyskhet…

Purity Ring (en av många modeller från Purityrings.com)

De tvålfagrar ynglingarna i pojkgruppen Jonas Brothers har en vardera. George Bush gillar dem. Under hans år vid makten har federala myndigheter delat ut miljontals dollar i stöd till organistationer som övertalar såväl inhemska som utländska ungdomar att bära dem. Vi pratar: ”purity rings”. En ring du bär på ditt vänstra ringfinger för att visa att dina kompisar och (kanske framförallt) dina föräldrar att du inte tänker ha sex innan du gift dig.

Ringarna marknadsförs sedan början av 90-talet av kristna grupper och verkar ha blivit alltmer mainstream. Jag hörde talas om dem för första gången för ett par år sedan när min syrra berättade om att hon varit på en fest i Småland där nästan varenda kotte bar en sådan ring. När jag idag surfar runt på nätet hittar jag inte bara webbutiker och organisationer som säljer ringar i en massa olika utföranden (www.purityrings.comwww.generationsofvirtue.orgwww.waitt.orgwww.silverringthing.com, osv), utan också Youtubefilmer och artiklar som menar att purity rings börjar bli trendigt…

Jonas Brothers ringar (bild lånad från Huffington Post)
Jonas Brothers ringar (bild lånad från Huffington Post)

Kanske är det Jonas Brothers genomslag, kanske är det Bush som fått valuta för alla de pengar som plöjts ner i ”undervisning” om konsten att hålla sig i väntan på den rätte. 2005 lär administrationen ha ägnat 168 miljoner på ”abstinence-only”-utbildning. Ett kristet alternativ till sexualundervisning. Synd bara att statistiken tydligen säger att de flesta misslyckas, och inte nog med det, när de väl har sex så har de ingen aning om vad preventivmedel är för någonting.

Ännu ett exempel på hur den kristna högern fördummar USA. (Här ett ännu värre exempel.)

PS.
Tillhör du de som ännu inte gift sig… men som redan haft sex? Det är lugnt. Kristus förlåter dig. Du kan köpa en ring, och avlägga ett löte om att inte ha sex igen, innan du gifter dig. Då blir du en så kallad ”secondary virgin”…

PPS.
Hur kom det sig att jag började rota i det här med kyskhetsringar? Jo, jag kollade in Russell Brands makalösa öppning på MTV Video Awards. Killens inledning är så fruktansvärt politisk att stora delear av publiken är alldeles stumma. De sitter där och gapar medan Russell Brand ber alla amerikaner rösta på Barack Obama… dessutom kan han inte låta bli att ge en känga till Jonas Brothers. Se här >> 

PPPS.
Okej, kan inte låta bli att slänga in en uppdatering. Detta apropå sexualundervisning. En liten reklamfilm för McCain som går ut på att misstänkliggöra Obama, som enligt filmen vill ha sexualundervisning på dagis, ”innan barnen lärt sig läsa”. Verkar ju troligt. Kanske Obama kan kontra med en reklamfilm där det hävdas att McCain vill att alla tonårsflickor ska bära kyskhetsbälte?

I-landscynism: Så fostrar du ett blivande sportproffs och blir miljonär

Bordshockey - Vi tror att Vanna kommer att tjäna grova pengar på att spela bordshockey! (bild knäppt av Anders 2004)
Bordshockey - Vi tror att Vanna kommer att tjäna grova pengar på att spela bordshockey! (bild knäppt av Anders 2004)

Har du undrat varför en del föräldrar ägnar merparten av sin fritid åt att skjutsa sina barn till hockey-tränare? Kärlek? Fysisk fostran? Curling?

Jovisst, men ska vi tro artikeln ”Sporterna som betalar sig” i DN gör en del det för egen vinning. Skjutsar man alla sina grabbar till hockey-träningar är chansen inte alltför liten att en av brorsorna en dag faktiskt kan bli proffs och ge dig en miljon eller två. I pappersupplagan var rubriken till denna minst sagt cyniska artikel ”Barnhobby – och en bra investering”, och det är precis vad artikeln handlar om. Placerad i avdelningen Din ekonomi, bjuder DN på en genomgång av olika sporter och visar vilka sporter som ger bäst möjligheter till avkastning. Ishockey är en stor investering, men har också goda möjligheter att betala sig. För även en ”medioker ishockeyspelare kan tjäna mellan 25 000-35 000 kronor i månaden på allsvensk nivå, vilket är Sveriges andraliga”.

Precis som vilken ”så-här-placerar-du-dina-pengar”-artikel som helst bjuder huvudartikeln på en analys av alternativen:

Slutsats: Att satsa på rätt sport kan i slutändan vara en givande affär, om nu inte barnet föds med en unik förmåga som passar en särskild sport. Så länge du blir bäst i världen eller en av de bästa så spelar det ingen roll vilket yrke/sport du väljer – då blir plånboken tjock ändå.

Kombinerat med guiden ”Så här goda är proffschanserna – sport för sport” måste det här vara det absolut mest osmakliga DN Din ekonomi har publicerat. Att fattiga människor ser sina barn som en investering är inte konstigt. Många satsar allt de lyckas skrapa ihop åt att ge sina barn en god utbildning och därmed hjälp med sin försörjning när de blir gamla. Men att välbärgade i-landsmänniskor (och man måste vara välbärgad för att ha råd med hockey) drillar sina barn till idrottsmän med förhoppningen att vinna jackpot är helt sjukt. Inte nog med att artikeln är obehaglig, den är totalt snedvriden.
Journalisten Dusan Umicevic har bland annat glömt något fundamentalt: tjejerna.
Det är inte ”barnens” hobby Dusan skriver om. Det är grabbarnas hobby.
För jag kan inte tänka mig att Vanna skulle tjäna mellan 25-35000 kronor som hockeyspelare i damallsvenskan?

Dessutom Dusan, vad fan menar du när du under ”Segling” och underrubriken ”Sidokarriär” skriver:

”Många får chefspositioner inom näringslivet eller blir exempelvis naprapater eller sjukgymnaster”

Hur ger segling bättre förutsättningar att bli naprapat eller sjukgymnast?

Jag tycker att redaktör Maria Crofts ska skämmas. Den här artikeln skulle aldrig ha publicerats.

Den otatuerade mässarrangören

Ibland döljer det sig små guldkorn i DN:s ut-och-förlusta-dig-i-Stockholm-bilaga, På stan. Det kan vara en krönika av Benke (även om killen tyvärr lågpresterat på sistone (den här ”krönikan” är direkt pinsam)), eller en skön sågning av en restaurang (fast det var länge sen sist). I torsdagens nummer var behållningen en kort intervju med Anders Käller en av arrangörerna bakom en tatueringsmässa kallad Stockholm Ink Bash.

Här levereras frågan och framförallt svaret som gjorde intervjun intressant:

Vad har du för tatueringar?
– Inga.

Wow! Inga tatueringar. Och jag som alltid känt mig lite speciell de gånger jag hamnat på Debaser och konstaterat att jag tillhör den lilla minoritet som inte tatuerat sig. Hur måste det då inte kännas att arrangera en tatueringsmässa och vandra runt som en tabula rasa, en massa obesudlad hudkanvas att sätta tatueringsnålen i. Det måste onekligen klia i fingrarna hos de ditresta tatueringskonstnärerna.

Kanske är det här vanligare än man tror. Kanske arrangeras gay-parties av straighta snubbar som bara vill vara lite hippa. Hundutställningar av människor som i enkäter svarar ”Favoritdjur: Katt”. Bilträffar av gubbar utan körkort. Vitmakt-festivaler av ordföranden i somaliska föreningen?

Och när de av På stan fick frågan: Hur har du kunnat stå emot?

Skulle de precis som Anders Käller svara:

-Det är trycket från familjen. Det är inte så populärt därhemma.


För övrigt laddar jag nu järnet inför morgondagen då jag ska inleda min föräldraledighet. Som en del av uppladdningen har Vanna, Frida och jag i helgen besökt Hedda, Calle och Helena som ytterligare fördjupat oss i ämnet föräldraskap. För alla vi förstagångsföräldrar är ju amatörer, och imorgon ger jag mig i kast med hemmapapparollen. Ska bli spännande!

Centrum – periferi: Bagarmossen, Berlin, Stockholm…

Vernissagefest... minns inte året, men bilden är en klassiker. Föundrad Ylva i periferin, PP och Annika i centrum. Eller är det tvärtom?
Vernissagefest... minns inte året, men bilden är en klassiker. Förundrad Ylva i periferin, PP och Annika i centrum. Eller är det tvärtom?

Titeln på dagens blogginlägg är faktiskt hämtad från en ”vernissagefest” som min vän Sverker anordnade i Uppsala för typ 15 år sedan. Idén var genial: Alla skulle skapa ett konstverk med titeln ”Centrum – Periferi”, ta med det till festen, hänga upp det på plats och sedan gå runt och mingla och dricka drinkar. Klockan tolv lottades alla verken ut, och vid tre, fyra tiden trillade vi hem ett konstverk rikare. Tål definitivt att upprepas (jag återkommer med tid och plats).

Ja, det var titeln det. Vad händer då med innehållet? Jo, det ser ni, ligger just nu och guppar runt i Fridas och min mage. Smörstekta Karl Johan-svampar plockade i Nackareservatet för si sådär åtta timmar sedan. Där i periferin, tio minuter med cykel från vår lägenhet plockade vi svamp med Vanna på ryggen och blicken nerborrad i den lövklädda myllan (som ni märker är jag inspirerad av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars ”poetiska anslag”). Känslan av periferi blev extra stark av att två älgar med ett väldigt brak plötsligt galopperade över stigen tio meter bort. Frida, uppvuxen i det perifera Norrland hade inte varit med om något liknande (Vanna elva månader, kunde världsvant konstatera: jaha).

Två timmar senare var vi på väg mot centrum. Alltså Södermalm, Stockholm. Ringen köpcentrum. Är inte det centrum… så säg.

Men samtidigt periferi.

För medan jag njuter av familjelyckan på hemmaplan befinner sig mina kollegor på IFA-mässan i Berlin och smakar storstadspuls.  Denna veckas prylcentrum. Och Europas bohemiska centrum, snäppet vassare än Bohemian Bagarmossen 😉

Jag nöjer mig med att följa Daniels blogg från IFA samt M3:s webb-tv och stillar den värsta mäss-abstinensen (sic!) med att följa med Frida till Formex-mässan imorgon.
Centrum – periferi var titeln. Och allt är som vanligt relativt. För att citera Fem myror är fler än fyra elefanter:

”Här är där man alltid är, och här har man alltid med sig.”

Hmm, någon som tror att detta inlägg skulle kunna platsa som debattartikel hos Newsmill?

Rulltrappan – älskad, snart ratad?

Sköna rulltrappor vid Rådhusets tunnelbana (fotat av mig år 2000)
Sköna rulltrappor vid Rådhusets tunnelbana (fotat av mig år 2000)

”Rulltrappa”, visst är det ett fantastiskt ord. En trappa som rullar. En fantastisk uppfinning från slutet av 1800-talet som på många vis markerade början på den moderna eran. Den har också varit en viktig statusmarkör. Ett flådigt varuhus utan rulltrappa, är inte särskilt flådigt. Jag har hört vänner uppvuxna i så kallade ”hålor” som berättat om hur de tog sig till större städer bara för det stora nöjet att få åka i Rulltrappan (med stort ”r”).

Rulltrappan är både älskad och hatad. Hatet, eller kanske snarare oviljan, har växt fram de senaste åren och handlar framförallt om hotet mot folkhälsan. ”Gå upp för trapporna”, verkar vara en av de vanligaste hälsoråden nuförtiden (även om det lär vara ohälsosamt för knäna att gå ned för trapporna när man väl gått upp för dem…). Men argumenten mot rulltrappan är fler. På miljöbloggen Treehugger kan man idag läsa om ”The insanity of escalators”. Det finns en väldigt massa onödiga rulltrappor därute, som slukar väldigt mycket ström, samtidigt som folket som transporteras i dem blir allt fetare. Rulltrappor är inte energieffektiva (många rullar dygnet runt, även när folk inte åker i dem), och de kräver väldigt mycket underhåll eftersom de ofta går sönder. Treehugger har hämtat sina uppgifter från tidningen Next American City som hävdar att USA:s alla rulltrappor förbrukar 2,6 miljarder kilowattimmar per år, vilket motsvarar den årliga elförbrukningen för 375.000 amerikanska hem.
Ja, det låter faktiskt bisarrt. Nästan lika bisarrt som att folk tar rulltrappan till gymmet:

Och att någon kommer på idén att bygga en rulltrappa med sju ynka steg:

Kan för övrigt avslöja att Sveriges coolaste rulltrappa finns i det nybyggda konserthuset i Uppsala. Enligt obekräftade källor finns det folk som har rest från Stockholm till Uppsala bara för att få åka den…
En liten uppdatering (17 september):
Kan inte låta bli att länka till följande nyhet:
Kalix får rulltrappa – stans första åkattraktion

Dagens mest citerade blogg…

Imorse damp de ner i rss-läsaren. Upprörda blogginlägg (bla. Kajen, Emretsson, Åsa Jinder!!) om en debattartikel författad av en författare och en skådis. En text som handlar om en havererad mansroll. Män som inte längre är män, det förljugna äktenskapet, Carl Hamilton, runk på toaletten, ”Bäby-björnar”, försoningsknull… Ja, Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars artikel innehåller det mesta. Vändningarna är många och det är inte helt lätt att hänga med. En hel del kan upplevas som provocerande. Vad sägs till exempel om det här citatet:

”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?”

Upptakten till detta citat är i korthet:

  • En drapa om att 30-åriga pappor med baby-björn dominerar stadsbilden (män som enligt författarna dessutom är nybörjare och ständigt skakar ungarna så att de riskerar shaking baby syndrom).
  • Ett påstående om att Carl Hamilton egentligen är dessa mäns förebild och dröm.
  • Ett konstaterande: ”Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen.”

Efter att ha läst artikeln ett par gånger inser jag att en möjlig nyckel till förståelse går att finna i texten under artikeln:

Cecilia Gyllenhammar är författare. Hennes senaste roman var ”En spricka i kristallen”. Jessica Zandén är skådespelerska. I vintras medverkade hon i SVT:s dramatisering av ”En spricka i kristallen”. De är nu på resa i Grekland.

”De är nu på resa i Grekland”. Vågar man gissa att den författades sent en ljummen medelhavsnatt, till ljuset av tända stearinljus och ett par urdruckna flaskor retsina. Kanske med en 15 år yngre älskare (nämnd i artikeln) snarkandes i en säng i rummet bredvid? En 15 år yngre älskare som kanske, om han kände till alternativet, hellre skulle vara en jämställd mjukispappa i Sverige, istället för ett alfahanne-substitut till en besviken frustrerad medelålders dam från överklassen.

Läs den underhållande artikeln här >>