Att gräva i det förflutna – livet före epost

För kanske tio år sedan lämnade jag några kartonger i mina föräldrars källare. En del kartonger var sådant som redan legat i förrådet i radhuset där mina föräldrar tidigare bodde. Annat var sånt som jag inte längre orkade släpa runt i min eviga karusell av flyttar mellan andrahandskontrakt.
Förra fredagen var jag hos mina föräldrar med föresatsen att göra upp med mitt förflutna. Att återigen avgöra vad som var värt att spara och vad som var viktigt att spara för framtiden.

Grävandet i kartonger väckte både minnen och gav mig en del självinsikt.

Första insikten: Homo collectus

Tänder-sticksask

Tändsticksasksamlingen, pinssamlingen, legosamlingen, jo jag är en samlare. Allt går att samla. Till höger ser ni ett extremt exempel. Jag bjuder medvetet på en ganska liten bild. Denna tändsticksask innehåller nämligen mina sparade mjölktänder… På något vis måste jag ha lurat tandfen att både ge mig pengar och samtidigt få behålla tanden. Eller är det tandfen som har sparat alla tänderna? Kanske är det hennes ask?

Andra insikten: Man blir mindre blödig med åren…

När mina föräldrar berättade för mig att jag hade ”en massa saker” i deras källare, tänkte jag ”hmm, kan inte vara mer än ett par kartonger”. Men det visade sig vara betydligt mer än så. Anders modell 2008 är en luttrad snubbe som utan att blinka kastar alla kassettband i containern (äh, kassettband är passé), skrattar åt den gamla samlingen med uppkopierade kurskompendier, läroböcker från gymnasiet och utrensad skönlitteratur, som faktiskt förtjänar att vara utrensad (nej, vi pratar inte kufiska märkliga böcker som de här i Peter Englunds bokhylla, utan rakt upp och ner urtrist litteratur), med mera. Jag har till och med offrat min seriesamling (det du Per) och låtit dem skänkas vidare till någon secondhand-butik (någon därute som vill ha en fantastisk samling av Helgonet i serieform, hojta nu!).

Sa jag förresten att jag kastat alla mina kassettband… Det är sant, men jag har faktiskt dokumenterat en del av blandbanden för framtiden. Med digitalkamera i högsta hugg är det enklare att göra sig av med gamla minnen. För visst blir det kul att sitta på ålderdomshemmet och på en digitalbild läsa igenom låtlistan med låtar inspelade från radioprogrammet Bommen. Eller?

Tredje insikten: Livet före epost och blogg var annorlunda

Det som grep tag i mig mest var lådan ”brev”. En hel kartong fylld med korrespondens, från en tid då alla ens vänner (nåja) skickade vykort, och flera av mina vänner faktiskt skrev långa brev. Det här var på den tiden då min handstil fortfarande var läslig (den delen av finmotoriken är i stort sett förtvinad) och ”att hämta posten” var ett av dagens stora spänningsmoment. När jag satt där med kartongen grät jag en smula. Dels över alla vänner som inte längre är en del av min umgängeskrets, men också för att den samvaro vi hade via breven faktiskt gått förlorad. Visst har jag en del intressant brevväxling via epost sparad, men den brevväxlingen blev med tiden alltmer förkortad och ”effektiv”. Det som förut var långa brev blev i epostform små korta vykort.
Det jag brukade skriva i brev började jag skriva i bloggform (om än i självcensurerad version) och i efterhand har jag insett att många vänner som jag upplevde att jag hade förlorat kontakten med, själva upplevde att de hade kontakt med mig genom att då och då besöka min hemsida. Själv satt jag hemma och hoppades att mina vänner skulle göra som jag, och när de inte gjorde det blev kommunikationen enkelriktad. Jag skrev öppna brev till världen och fick på min höjd tillbaka en kommentar då och då.

Kanske ska jag nu under min pappaledighet lägga om strategin. De där fem blogginläggen i veckan kanske borde bli fyra, och det femte blir ett brev som jag skickar till en gammal kompis. Ja, det kanske räcker med att bara ringa?

Vi får se.

5 tankar kring ”Att gräva i det förflutna – livet före epost

  1. I en boklåda nyligen ramlade jag över ett så förbaskat stiligt brevpapper, med tillhörande kuvert, att det trots det löjligt höga priset, genast fick följa med hem. Men sen dess har det knappt blivit mer än en del av min skrivhörna. För vem skriver man pappersbrev till nuförtiden? Och än mer, vem förväntar man sig ska svara?

    Funderar allvarligt på att återuppväcka kontakten med de utländska brevvännerna jag hade som tonåring. Inte för att jag saknar kontakten med dem, utan för att det då var pappersbrev som gällde. Kanske de svarar på ren reflex?! Allt för lyckan att få ett verkligt brev instucket mellan DN och räkningarna.

  2. Har för mig att det finns en internetgrupp som går ut på att skicka fysiska brev till varandra. Har förgäves försökt googla fram adressen. Men jag hittade en brevvänsförmedling… http://www.brevweb.com/

    Eller så får vi börja skriva brev till varandra. Frågan är dock om du kommer att lyckas läsa min handstil.

  3. Och när jag kom hem, vad väntade i posthögen om inte ett hederligt kuvert med mitt handskrivna namn på! Ibland är det kusligt härligt att vara till.

  4. Själv är jag fortfarande en blödig samlare och utrensningen inför min stundande flytt har inte alls blivit lika drastisk som jag hade tänkt mig. Men en sak som jag faktiskt inte ens försökte få mig själv att slänga, när jag gick igenom, källaren är kassettbanden. Efter sommarens resa i Tadzjikistan har jag lovat mig själv att alltid ta med gamla kassettband när jag åker till u-länder. Gud vad jag längtade efter mina gamla De la Soul, The Doors och Portishead när chauffören spelade samma ryska smäktande poplåtar för tionde gången på raken! Förstörde nästan upplevelsen när vi åkte i Marco Polos fotspår längts afghanska gränsen.

  5. Ah, lyllos dig Brillo. Och Joanna, sticker jag till Tadzikistan tar jag med mig mp3-spelare och en fm-sändare… så kan jag konkurrera ut chaufförens radiokanaler 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.