Ibland döljer det sig små guldkorn i DN:s ut-och-förlusta-dig-i-Stockholm-bilaga, På stan. Det kan vara en krönika av Benke (även om killen tyvärr lågpresterat på sistone (den här ”krönikan” är direkt pinsam)), eller en skön sågning av en restaurang (fast det var länge sen sist). I torsdagens nummer var behållningen en kort intervju med Anders Käller en av arrangörerna bakom en tatueringsmässa kallad Stockholm Ink Bash.

Här levereras frågan och framförallt svaret som gjorde intervjun intressant:

Vad har du för tatueringar?
– Inga.

Wow! Inga tatueringar. Och jag som alltid känt mig lite speciell de gånger jag hamnat på Debaser och konstaterat att jag tillhör den lilla minoritet som inte tatuerat sig. Hur måste det då inte kännas att arrangera en tatueringsmässa och vandra runt som en tabula rasa, en massa obesudlad hudkanvas att sätta tatueringsnålen i. Det måste onekligen klia i fingrarna hos de ditresta tatueringskonstnärerna.

Kanske är det här vanligare än man tror. Kanske arrangeras gay-parties av straighta snubbar som bara vill vara lite hippa. Hundutställningar av människor som i enkäter svarar ”Favoritdjur: Katt”. Bilträffar av gubbar utan körkort. Vitmakt-festivaler av ordföranden i somaliska föreningen?

Och när de av På stan fick frågan: Hur har du kunnat stå emot?

Skulle de precis som Anders Käller svara:

-Det är trycket från familjen. Det är inte så populärt därhemma.

För övrigt laddar jag nu järnet inför morgondagen då jag ska inleda min föräldraledighet. Som en del av uppladdningen har Vanna, Frida och jag i helgen besökt Hedda, Calle och Helena som ytterligare fördjupat oss i ämnet föräldraskap. För alla vi förstagångsföräldrar är ju amatörer, och imorgon ger jag mig i kast med hemmapapparollen. Ska bli spännande!