När man traskar runt på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg befinner man sig ibland i en bubbla där tiden tycks stå stilla. Många montrar är desamma år efter år. Samma gamla gubbar, som startat bokförlag bara för att kunna ägna sig åt sitt obskyra nischintresse. Varför inte ge ut Tage Erlanders samlade dagboksanteckningar? Ge ut faksimilutgåvor av religiösa skrifter från 1100-talet, eller kanske starta ett sällskap ägnad en för allmänheten ganska okänd författare. Det här är hjältarna som håller reda på vårt kulturarv medan resten av oss rusar runt, hänger med i vad som händer och gäller, men oftast inte gör så mycket mer än bara skrapar på ytan. De här gubbarna (jo, det är mest gubbar) gräver och andas in damm som legat stilla i decennier, ibland sekel. Synd bara att så få får del av det de grävt fram. Och finns det någon som tar över? Finns det någon återväxt?

Samma fråga ställde jag mig när jag gick förbi SFU:s monter. SFU står för ”Sveriges Frimärksungdom”, och i montern verkade de yngsta vara äldre än Anna Lindh var när hon var ordförande för SSU… (typ trettio) När jag var liten var de flesta av mina kompisar frimärkssamlare under någon period. Själv var jag väldigt förtjust i tjeckiska frimärken. Och visst var det coolt att bläddra i pappas gamla album med frimärken från Nazityskland.

Men idag? Hur många kids har överhuvudtaget kommit i kontakt med ett frimärke? Och hur kul är det att samla frimärken som man inte behöver slicka på?

Jag kan ha fel. SFU har i alla fall en riktigt fräsch sajt (www.sfu.se) och kanske är frimärksamling hur hett som helst. Ponera att jag har rätt, att återväxten är dålig. Kan det möjligtvis påverka framtidens frimärksauktioner? Kommer det finnas tillräckligt med rika filatelister därute för att feltryckta 3-schillingbancofrimärken ska fortsätta vara värda multum? Eller får vi snart se ett baisse på frimärksbörsen? Och hausse på pokemon-börsen?