På det glada nittiotalet brukade en gammal vän till mig alltid hävda att Sverige var ett ”amerikaniserat DDR”. Idag har knappt en kotte en aning om vad DDR är för något, och det där med amerikaniserat känns ganska passé. Jovisst minns jag en tid då 70 procent av allt som visades på tv var producerat i USA. Jag minns hur vi i Sverige satt och skrattade åt något amerikanskt nyhetskomediprogram (hette det Daily show?), och hade mer koll på det amerikanska presidentvalet än det svenska riksdagsvalet. Hur det visades ett par amerikanska talkshows dagligen och det mesta av det som visades på bio var gjort i Hollywood.
Det var då det.
Mina ungar skrattar åt mig när jag berättar hur det var. Hur USA agerade världspolis, och att amerikanerna en gång i tiden (när farmor och farfar träffades), gick på månen. När mina barn hör mig säga USA tänker de främst på inbördeskriget 2025.
Egentligen började allt gå åt helvete för USA 2008. Ni vet, depressionen.
Den amerikanska ekonomin skönk ihop som en sufflé, samtidigt som hoppets stjärna Barack Obama valkampanjfajtades med Sarah Palin.
Förlåt, jag menar John McCain. Glömde nästan bort honom.
Han dog ju i en hjärtattack strax efter att han tillträdde som president, och Sarah ”crazy mama” Palin tog hans plats.
2010 nådde vi Peak oil, precis som pessimisterna förutspått. De som förutspått 2030 hade inte räknat med den enorma efterfrågan från länder som Kina och Indien. Priset gick upp, och det tungt oljeberoende USA fick allt svårare att få ekonomin att fungera.
2015 tog amerikanerna det minst sagt drastiska beslutet att halvera de militära kostnaderna. En massa baser lades ner och 0,7 miljoner yrkesmilitärer blev av med jobbet. En del fick jobb i fångindustrin, som det här året härbärgerade 3 miljoner fångar.
Andra blev arbetslösa. Missnöjet växte, samtidigt som de enorma skördefälten allt oftare drabbades av missväxt. Hemlösheten blev alltmer utbredd och medelklassen blev allt fattigare och allt mer frustrerad.
Kravaller började bli vardagsmat. Mest ihågkommen är 2018 års stora bensinupplopp. Då militärens bensinförråd attackerades och plundrades av tiotusentals upprörda billägare som inte längre hade råd att köpa bensin. På sina håll startades milser finansierade av välbärgade individer som ville försvara sina egendomar. Många före detta militärer fick anställning av företag som väktare som med tiden förvandlades till paramilitära organisationer i takt med att den sociala oron ökade och myndigheterna fick allt svårare att hålla ordning.
I början av 2020-talet dök de första organiserde gerillagrupperna upp. Gangstergäng, som alltmer kom att ses som folkets, de fattigas krigare. Andra grupper leddes med religiösa förtecken. Plötsligt predikade predikanterna i allt högre grad korståg istället för Jesus kärleksbudskap. Efter åratal av oroligheter var inbördeskriget ett faktum. 2025 var merparten av USAs större städer belägrade av milis- och gerillagrupper. Militären försökte slå ner oroligheterna, men stridsmoralen var låg, och mot slutet av året hade de flesta militärer anslutit sig till de stridande parterna. Och här är vi nu 2031. USA är inte längre ett land. Är inte längre de ”Förenta staterna”. Inte konstigt att mina små barnbarn tycker det är märkligt när jag av nostalgiska skäl ligger och slötittar på gamla amerikanska tv-serier…
…..
Okej, låt oss återgå till nutid. Kanske lite väl pessimistiskt framtidsscenario det där. Men finns det verkligen en framtid för ett land som väljer en sådan här fruktansvärt okunnig vicepresidentkandidat?
Missa inte heller webbtestet: Är du republikan eller demokrat >>
