För andra gången i mitt Bagisliv har jag äntrat det mytomspunna Nackareservatet. Denna gång med joggingskorna på, och en löst formulerad plan:

”Springa runt en sjö, hur svårt kan det vara?”

Jag sprang. Marken var frusen. Överallt stötte jag på hurtiga människor med gå-stavar, kroppsnära joggingdressar eller mountainbikes. De senare hade mycket roligt åt att åka upp och ner för en oerhört brant backe.
För mig blev backen början på en ny löpstil. En form av intervallträning där jag knallade en sträcka, för att sedan jogga några hundra meter. Ofta sammanföll dessa spurter med att jag träffade på andra hurtbullar…

Taktiken berodde inte enbart på att jag tyckte att det var lite trist att springa. Nä, jag hade faktiskt inte en blekaste aning om hur långt det var kvar. Och rationell som jag är (!) bestämde jag mig för att hushålla mina krafter.
Ett tag undrade jag om min taktik var fel. Det var när jag insåg hur fruktansvärt kallt det var att traska runt i svettblöta kalsingar, en kall novemberdag.

Ett tag trodde jag till och med att jag var vilse.

Men så hörde jag ljudet från de södra motorlederna och insåg att nu, nu var jag på väg mot rätt håll.

När jag såg orienteringsstugan i Bagarmossens utkanter var glädjen så stor at jag knäppte en bild med mobilkameran:

Och när jag linkade hem mot Rusthållarvägen ekade säljaren på Intersports ord i min hjärna:
-Inom 29 dagar kan du lämna in skorna och få pengarna tillbaka.

Hmm, kanske man borde investera dem i en mountainbike istället?