Jag har alltid gillat telefonen. Jag har också alltid tyckt att lite gott telefonvett hör till det vanliga hyfset, och så blir allt så mycket trevligare om man kanske inte låter som suraste kartet på kartan. Kanske är det jobb på turistbyrå, museireception eller galleri som skadat mig, men jag bemödar mig ofta även hemma om att vara lite trevlig.

Detta har dock med ökad telefonförsäljning kommit lite på skam på sistone och det bär mig emot att säga att jag på senare tid blivit lite mer reserverad – neeeej jag vill inte köpa rotblomssaft, ja mitt barn är redan försäkrat, eh, nej jag är nöjd med mitt telefonabonnemang och ja jag ingår i Nixregistret.

Och idag fick jag och mitt nya manér på käften. En kvinna ringde och frågade efter Anders och oj vad jag syrligt och avmätt konstaterade att ”nej han jobbar” (daa, vem gör inte det en torsdag förmiddag?) och ”nej han är svår att nå på sitt jobb” (vilket ju inte är helt sant) och ”jaaaa…han lär väl komma hem ikväll någongång…”.

Kvinnan stod på sig och frågade om jag kunde ta ett meddelande. Hon ringde från SJ och ville informera om att det tåg vi bokat in oss på i jul har ny avgångstid. Om jag kunde vara så vänlig att föra det meddelandet vidare till Anders, eftersom SJ inte vill att vi ska missa tåget.

Och där stod jag med mitt syrliga i halsen. Jag blev svettig och kände att surkartet hade gått igång och liksom tagit över och förpestat hela samtalet och… jag kunde liksom inte få det trivseltrevligt igen. Så, förlåt Camilla på SJ, du som förmodligen ägnar hela din arbetsdag åt att ringa runt till tågresenärer och berätta om en fem minuters tidigareläggning av ett norrlandståg i julhelgen. Otack är världens lön eller hur är det nu?