
Det var några dagar sedan vi hade rejäl avslutning på stegtävlingen på jobbet. Och det var sannerligen en intressant övning – vissa tog det på större allvar än andra. En given snackis iallafall, varje dag ägnades en god stund åt att avhandla antal steg, stegräknarens funktion och hur det egentligen är rimligt att gå så mycket som de ledande stegarna gjorde. Det känns lite tomt utan det där klickandet på höften.
Vårt lag hamnade på 60 plats av 687 deltagande lag. Vinnande individ i vinnande lag gick motsvarande sträcka Stockholm-Prag eller nåt lika galet.
Själv stegade jag mig till en 856:e plats, av 9666 deltagare, och i vårt lag hittade jag ganska snart en stabil tredje plats. Mitt totala antal steg under tävlingsmånaden kom upp till 479 566 stycken.
Dock var det i mellan- och slutsegmentet det rafflade till i vårat lag – särskilt sista veckan, då vår egna tävlingsledning införde pris för bästa slutspurt. Och dessutom lade till ett lotteripris som tröst för att den halvtidsanställda med hund tog ledningen i säker hand från dag ett. Jag vann inga priser, men har lärt mig ett och annat om tävlingsmentaliteten på mitt jobb.
Nu har vi börjat spela på lotto istället.
Nu har jag gått förbi den här skylten tillika trafiksignalen på min väg till jobbet ett tag, och varje gång undrar jag – eeh?
Hur är det här tänkt? Hur ska blinda veta att de ska trycka på knappen? Vem berättar det för dem, och är det verkligen så smart uttänkt? Rub it in liksom, de kan faktiskt inte se. Litegrann som Fredrik Lindströms iakttagelse om att ordet läspa är ett hån mot läspare – borde naturligtvis heta läfpa.





