Alla inlägg av frida

Ljuv kedjebrevsmusik

musik,

Jag blev fångad av kedjebrevsfasoner av Magnus och blev till min glädje förtjust över uppgiften. Lite som förr i tiden liksom, då musik var musik och allt annat var mindre viktigt. Fem svåra frågor – testa själv så får du se!

1) Hur stor datamängd har du på din dator/hur många cd- och vinylskivor äger du?
Jag vet inte. Det bär mig emot att erkänna det, gammal skivnörd som jag en gång var, men allt är så annorlunda nuförtiden. Då prydde skivorna stolt studentrummets bokhylla sorterade i den ordning som bara jag förstod…och de gick att fysiskt räkna – numera ligger de nedpackade i två plastlådor under sängen. Och allt är förstås rippat och det är förstås bra och så…men som förr i tiden är det inte, acknej. Mina vinylskivor ryms i två backar och finns på mina föräldrars vind.

2) Senast inhandlade skiva?
Rigmor Gustafssons hyllning till Dionne Warwick, en hel skiva med Burt Bacharach – oj vad roligt.

3) Senast spelade låt?
Brigitte Bardots ”Contact”, på den fantastiska skivan Singing Paris – the French compilation, som jag fått av Anders. Man bara måste älska en skiva med slagord som; ”So Fresh!”, ”So French!”.

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.
*Stevie Wonder – Talking Book
Jag gillar Conversations Peace, jag gillar också Songs in the Key of Life, men Talking Book ligger mig nog närmast trots att skivans första spår är ”You are the sunshine of my life”…kanske är det för låtar som ”I believe (when I fall in love it will be forever)” eller helt enkelt ”Superstition” som gör att det funkar för mig.

* Bruce Springsteen – Born in the USA
För att jag var tio år när jag fick den av mina föräldrar och då tyckte att det var det häftigaste jag någonsin hört, och för att jag fortfarande gillar den.

* R.E.M – Automatic for the people
Precis som många andra jaja, jag vet. Men tillsammans med nio andra skivor var denna min ständige följeslagare när jag bodde i Paris. Före mp3-spelarens tid, så det vara bara att ta med de skivor som fysiskt fick plats i väskan.

*Ratata – Paradis
Jag blir ofta tråkad för mitt intresse för Ratata och Mauro Scocco. Och det är väldigt sällan jag träffar själsfränder som har vett att uppskatta min kompletta Ratatasamling – nesligt, jag vet. Även om intresset mattats med åren är skivorna fortfarande betydelsefulla. Och om jag ska välja en skiva är det nog Paradis som gäller.

*En samlingsskiva med Dionne Warwick – som dessvärre kommit bort i alla flyttar eller under någon fest. Jag känner mig naken utan den, vänner har hört av sig och undrat om kopior i dessa rippandes dagar, och jag böjer huvudet i sorg. Nå, det mesta hon gjorde i skovet med Burt Bacharach-låtar är fantastiska. Speciellt hennes version av ”Walk on by”.

5) Tre låtar som inte finns med på nämnda skivor, men som betyder mycket för dig.

* ”9 to 5″ med Dolly Parton. För bra stämning på alla korridorsfester och för att jag älskade att sjunga med högst av alla…

*”Street life” med Randy Crawford. Återigen skumma associationer till Paris varje gång jag hör den, och visst svänger den?

*Jeff Buckleys version av Leonard Cohens ”Hallelujah”. Bara för att den är plågsam och vacker.

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till:
Jessica är den jag vill skicka vidare till på stört! Jaja, och till Anders också eftersom han så gärna vill vara med.

Kontrakterad och euforisk

fundering,

Tack alla för de glada tillropen om mitt jobb! Jag är som ni förstår euforisk, och ännu mer idag, eftersom jag nu skrivit på kontrakt också.Det är så märkligt hur oinsatt jag är vad gäller kontrakt och anställningar. Jag menar, nu har jag ägnat tid vid två intervjutillfällen att spänt lyssna på vad min arbetsplats har att erbjuda, ställa frågor som jag velat ha svar på och diskuterat Hemslöjdens framtid. Och däremellan också ansträngt mig som tusan för att få dem att förstå att jag är personen de letar efter.

Och så kommer det ett kontrakt idag som mina snälla arbetsgivare bokstavligen måste ljuda mig igenom. För att jag verkligen inte a) förstår vad som står där, och b) tycker är på tok för osannolikt för att vara på riktigt. Jag menar, betald semester, hallå! Flextid, vad inntebär det egentligen? Mobiltelefon som ingår i jobbet? (som jag får ha liksom, eller vadå?) Övertidsersättning, hur menar ni? Vad då, vill du veta om jag föredrar ett höj- och sänkbart skrivbord eller ett vanligt? Jag kände att jag var tvungen att lägga band på mig och min entusiasm över dessa gåvor som lät som manna från himlen – det är väl trots allt lagstadgat eller naturligt, eller vad vet jag.

Visst är det pinsamt. Men jag är rädd att jag inte är ensam om denna brist på kunskap om kontrakterade tillsvidareanställningar. Jag och mina generationskamrater har det ofta så här. En del gillar det. Andra inte. Jag tror dock inte på frilansmarknaden, jag tror inte på att ensam är stark och jag tror absolut inte på att kreativitet mår bra av ”lite konkurrens”. Kalla mig gammalmodig, men det här är nog något av det bästa som hänt min yrkeskarriär. Någonsin. Att för en gångs skull vara lite reglerad och ha ett yrkesmässigt mål, att vara önskad och att någon faktiskt tror att jag kan göra skillnad – ja, det är jag helt övertygad om att jag kommer att må bra av. Sa jag dessutom att det ingår en timmes friskvård i veckan? Och att det finns en mycket pedagogisk hemslöjdskonsulent på min arbetsplats som kan lära mig att sticka? (nå, jag kröp faktiskt till korset och erkände min brist redan vid första intervjutillfället…)

För på min arbetsplats anser man att slöjd och hantverk är friskvård. Är inte det sunt så säg?! Jag längtar till min start i augusti.

Jag fick det!

media o webb,

Så! Då finns det kanske högre makter och under kan kanske fortfarande ske. Jag har fått jobb! Inte ett sådant ”har – du – lust – att – täcka – upp – här – i – tre – veckor – tills – vi – klarar – oss – utan – dig”-jobb. Från och med augusti är jag tidningen Hemslöjdens nya redaktionssekreterare! Det känns fint. Och stort. Och roligt. Se mer om min nya arbetsplats här.

Vernissagedags

konst, ,

Kom till Edsviks konsthall på vernissage! Det blir roligt, jag lovar! Lördag 14:e är det dags att presentera några månader av hårt slit och spännande arbete. Utställningen Sverige-Chile invigs, och jag har fått agera kurator och varit med i urvalsprocessen, vilket innebär att tolv svenska och tolv chilenska samtida konstnärer nu samsas i konsthallens vackra lokaler. Läs mer här >>

Välkommen!

Möt Bruce&genusteorin

fundering, , ,

Mitt bland alla flyttkartonger sitter jag och försöker jobba. Det går ganska bra. Fast jag måste erkänna att jag fastnade vid något som många skulle kalla en osedvanligt lång frukost – på grund av ett intressant debattinlägg i DN.

Ola Larsmo skriver om könsidentitet och gränsen mellan biologi och sociala konventioner, apropå stackaren Bruce Reimer, som blev mislyckat omskuren på 60-talet. Ivrigt påhejad av sexologen John Money blev han därför uppfostrad och omskolad till flicka, något som fick katastrofala följder senare i hans liv. Nyligen bortgången finns hans historia att läsa i sin helhet i Rolling Stone, och DN länkar hit >> för att läsa mer. Jag fastnade alltså i detta märkliga och övergreppsartade livsöde, och eftersom artikeln är lång har jag god läsning även nu vid den stundande lunchen.

Genusteoridebatten går alltså att följa i DN, där Ola Larsmo intressant resonerar kring hur könet är en förhandlingsfråga, men har föga att göra med avsaknad av biologi – snarare gäller det alltså att titta på var gränsen finns mellan just vår biologi och våra socialt präglade normer. Följ replikskiftet i en DN nära dig, det är intressant.

Kuvösarkitektur

design, fundering,

I tider av bostadsbrist med varierande mängd medföljande byggboom kan jag inte låta bli att undra – hur tänker arkitekter egentligen? I tidningar läser jag hur arkitekturen blir mer och mer fritänkande och avancerad, hur nya idéer material och lösningar formligen väller ut från arkitekternas ritbord i spännande kombinationer. Inget är omöjligt, halleluja!

Och tänk själva – att på papperet skapa ett hus som människor ska kalla sina hem är nog en utmaning som heter duga. Att senare se huset förverkligat måste nog vara en minst sagt cool upplevelse. Och det är här min fråga kommer in – hur tänker arkitekter?

Anders och jag (okej mest jag då) retar oss på ett nybyggt hus vi passerar varje dag till jobbet (att vi hade planer på att köpa en lägenhet där men agerade på tok för sent har inget med saken att göra…)

För, huset, som är ett under av öppna planlösningar, ytor och rymd, vackra material, spejsiga lösningar parat med moderniteter av alla de slag (det var ju därför vi exempelvis ville bo där) är nu fyllt med människor. Som bor där, och som bor där på lite olika vis. Och det är det som är grejen. Tänkte arkitekten på det? Att allt öppet och alla ytor och allt glas exponerar alla i huset för alla som går förbi? Att gigantisk kuvös kommer upp i arsenalen av liknelser när man går förbi? Och att det faktiskt inte är så fint?

Varje gång ser man lite mer än man vill se, ”jahaja, oj vad hon är gravid” eller ”nämen oj vilken stor plasmaskärm de har på väggen”… och vad som är ännu värre – varje gång retar sig smakpolisen bland oss sig på hur fult människor tenderar att ha det…puffgardiner med band och metallclips, kopparkittlar och väggtallrikar från folkmusikstämman i Hjo 1972 finns alltid i större utsträckning i svenska hem än man kan tro.

Och varje gång vi passerar blir det också så uppenbart att glas verkligen inte döljer det där skräpet man väljer att slänga ut på balkongen, där IKEA-kartongen samsas med den där döda benjaminfikusen man inte orkat ta ner till soprummet. Och tänker man på arkitekten fanns det där ratet säkert inte med i hans eller hennes skiss på de där balkongerna eller stora fönstren. Stör sig arkitekten också på sådana saker, eller är det bara jag?

I dessa tider av bostadsbrist och byggande är det en trend som kanske är mer estetisk än praktisk, och allvarligt talat ska väl en kombination inte behöva vara så svår att få till, eller? Smaken kommer alltid att vara som baken, och det kanske är något vi inte borde behöva skylta med i så hög utstäckning. Eller?

Art deco 7280

övrigt, ,

Okej, är det inte typiskt. Då har man ett sånt där råflyt i tillvaron då, och går utanpå allt annat fantastskt och vinner en tjus-telefon av stora mått. Och så kan man inte använda den. Va? Vad är det för nåt va?

Jag powerminglade med min chef efter jobbet förra veckan. Vipkväll på Rizzo med Nokia, som visade sina art deco-telefoner. Bubbeldricka ur sugrör, ciabatta, östermalmsglamour och fetaste kreditkorten. Återstod inte annat för mig än att roa mig med kvällens tävling – berätta på 15 ord varför du vill ha Nokias 7280. Tydligen var det inte så många andra som kom på nåt smart (de var väl för upptagna med bubbeldrickan eller shoppingen) för några dagar senare ringde Nokia och gratulerade.

Och nu sitter jag här. Med en tjus-telefon som ingen vettig människa skulle använda dagligdags (det skriver exempelvis Simon i M3 och han vet ju han) Men den är ju så fin! Runtomkring mig sägs det att jag ska sälja den fort som ögat, innan folk fattat exakt hur knasig den är – men åååh, jag vet inte jag. Tips och idéer? Någon som vill köpa?

Den är himla fin. Liksom art deco va.