Kategoriarkiv: musik

Frank Valdor – mannen, myten, facebookanvändaren?

kul, musik, nostalgi, ,
Frank Valdor - King of Dynamic Party Sound
Frank Valdor - King of Dynamic Party Sound

Har jobbat en del med att uppdatera Kurbits olika avdelningar (ny här) när det slog mig att Bakelits ”Om”-sida var helt kajko. I samma veva upptäckte jag att länken till Sunkits artikel om Frank Valdor inte längre fungerade. En sida som jag själv faktiskt, för sisådär 5-6 år sedan bidrog med information till. På den tiden titulerade jag mig nämligen ”Frank Valdor”-samlare och plockade då och då stolt fram en genomskinlig Valdor-vinyl och skrattade gott åt de tyska, slätstrukna, ofta lite corny versionerna av olika slagdängor. 
 
Ett tag tänkte jag bygga en Valdor-sajt med alla låtar och allt bildmaterial tillgängligt. Hade till och med kontakt med några killar i Malmö som ordnade någon slags Valdorfestival. Och så minns jag att jag hade kontakt med en kille i Tyskland som hävdade att han var sonson till Frank Valdors advokat och kunde sälja alla Frank Valdors skivor i mint-condition för 1000 euro. Men vid det laget var jag inte längre seriös (om jag nu någonsin var det) och nöjde mig med det jag hade.

 

Det har hänt en hel del på nätet sen jag senast sökte på Herr Valdor. Han finns bland annat på Facebook… 
Om det nu verkligen är han… han verkar hur som helst ha en del intressanta musikervänner.  

Frank Valdor på Facebook

Hur var det då med den förlorade artikeln hos Sunkit? Jo, de har faktiskt gjort om sajten, och den utmärkta artikeln hittar ni här >>

DN hajpar Spotify på fel grunder

media o webb, musik, ,

Läste i papperslupplagan av dagens DN en artikel med rubriken: ”Nio medietrender för 09”.

På plats sju kan man läsa:

7. Spotify nya Ipod

Den svenska musiksajten Spotify lanserades för några månader sedan men kan få sitt stora genombrott under 2009. Sajten ger dig i princip obegränsad tillgång till världens musik som strömmar genom datorn (du laddar inte ned den). Tjänsten är gratis med reklam och prisvärd utan. Allt fler skriver ”is Spotified” i sin Facebookrad.

Oj, vad svårt jag har för den här texten.
Spotify: loggan knäppt på deras kontor i samband med en julfest 2007Fel 1: Spotify nya Ipod… Okej, betraktar vi Ipod som ett fenomen ett nytt sätt att konsumera musik så är inte rubriken fel. Spotify är ett nytt sätt att konsumera musik. Men jag stör mig ändå på referensen. Jag får uppfattningen att Spotify kommer att konkurrera ut den bärbara musikspelaren Ipod. Som tjänsten ser ut nu konkurrerar inte Ipod och Spotify, de kompletterar varandra. Med Ipod kan du ta med dig musiken, med Spotify kan du, än så länge, bara få tillgång till en massa musik via en uppkopplad dator. Två ganska olika upplevelser.

Fel 2: Nej, Spotify är inte en musiksajt. Det är en musiktjänst. Man laddar ner en klient till datorn som kopplar upp sig mot Spotifys databas med musik. Det är ingen webbplats man surfar in på.

Fel 3:  ”Sajten ger dig i princip obegränsad tillgång till världens musik”.
Här har vi artikelns största fel. Vaddå ”i princip obegränsad tillgång”? Spotify har en riktigt fet musikkatalog. Men begränsad. Jag hade Spotifykonto några veckor innan den officiella lanseringen, och hux flux försvann en massa av min favoritmusik från servrarna (de fanns inte med i katalogerna hos de skivbolag Spotify skrivit kontrakt med).

Satt häromdagen och påbörjade en lista med singer-songwriters och upptäckte att ett par artister bara fanns representerade på samlingskivor (exempelvis Neko Case, Frida Hyvönen). Många tidigare smala artister som blivit mainstream med tiden finns bara representerade med de senaste skivorna (de skivor de spelat in på de stora skivbolagen), vissa finns inte med alls (22 Pistepirkko) och en del riktiga jättar (The Beatles, Metallica och Led Zeppelin) finns representerade med några enstaka låtar. Det kallar inte jag ”i princip obegränsad tillgång”.

Och så har vi det där med att alltfler skriver ”is spotified” i sin facebookrad. 
Är man verkligen ”spotified” borde man väl snarare posta en länk till vad man lyssnar på i sin facebookrad.

För det är det som är den verkliga tjusningen med Spotify. Möjligheten att dela med sig av sina musiktips till alla vänner som har Spotifykonto. Här finns också poängen med det stora, om än begränsade, musikbiblioteket: det är gemensamt. Alla spotifyanvändare har tillgång till samma utbud, och kan därför göra listor som de delar med sig till alla, och om de vill kan de bygga vidare på listorna tillsammans. 

Varsågoda: Här är min singer-songwriterlista >>

Fyll gärna på med egna favoriter!

Peter Settman dålig på att fejka dansbandsorgasm

media o webb, musik, , , , ,

Fick ett mejl från Fredrik som startat blogg (go Fredrik!). I bloggen har han bland annat hunnit kommentera Johan Cronemans krönika om Dansbandskampen, en krönika som jag faktiskt på något märkligt vis missat. Fast än märkligare är att jag faktiskt lyckats se ett avsnitt av just det där dansbandsprogrammet. Frida och jag låg där i sängen i lördags och hade svårt att sluta. Och orsaken var inte att vi njöt. Nej, snarare befann vi oss i ett förstenat chocktillstånd och lyckades inte sträcka oss efter fjärrkontrollen. Chocken hade inget med dansbandsmusik att göra. Det vet man ju hur det låter (nä det här är inte musik man lyssnar på, man dansar till den).

Det som gjorde åtminstone mig illa berörd var den taffliga produktionen. Och framförallt: programledaren. Peter Settman stod där och svettades med frånvarande blick, kom ständigt av sig och fick allt svårare att fejka dansbandsorgasm ju längre programmet led.  Kanske programmet kunde ledas av Christer Sjögren, eller någon annan dansbandsstjärna som verkligen känner för dansbandsmusik?

Peter Settman kändes inte trovärdig. Nä lika trovärdig som när han i rösträkningspausen aviserar ett fynd i SVT:s arkiv: Rapportsändningen om discoavgiften. En sändning som producenterna bakom programmet inte alls har hittat i arkivet utan på Youtube… och istället för att själva leta upp originalbanden (såsom Copyriot en gång gjorde) hämtar de ner filmen från Youtube och visar den i flashkomprimerad Youtube-kvalitet. Märkligt. Lika märkligt som Peter Settmans uttalande att Sverige på 70-talet var en stormakt när det gällde dansbandsmusik. Menade han att 70-talets svenska dansband åkte runt på världsturnéer?

 

PS: Som ni kanske ser har Frida försvunnit från denna sajts topp. Det betyder inte att vi skilt oss IRL. Bara i bloggosfären. Vi har numera varsin blogg. Jag driver denna lite fladdriga oseriösa sak, och Frida ägnar sig åt seriöst slöjd- och inredningsbloggande på Kurbits.nu

Yma Sumac död, länge leve inkaprinsessan!

musik, resor, , ,

Läste precis på den sköna retro-kult-kulturbloggen Dougsploitation att Yma Sumac är död. Enligt Yma-sumac.com dog hon i lördags, 86 år gammal. Får erkänna att jag inte riktigt var medveten om att denna 5-oktav-legendar fortfarande levde. Tydligen var hon så sent som för två år sedan i Peru där hon mottog fina utmärkelser. Jo, Yma Sumac lär ju vara från Peru, och hävdar själv att hon i direkt nedstigande led var släkt med Inkakungen Atahualpa. Ryktet att hon i själva verket hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var från Brooklyn bestred hon bestämt in till sin död. Och visst ligger det något i hennes förklaring:

”A person with a 5 octave voice would not have to lie about where they came from! It would make no difference WHERE they came from!”

Första gången jag hörde Yma Sumac var hemma hos ett rasande trevligt par i Düsseldorf i slutet av 90-talet. Tror det var 1998 (eller 97?) och jag och Sofia hade varit på Oberhausens kortfilmsfestival för Uppsala Internationella Kortfilmfestivals räkning. Det var sista april, och vi struntade i Valborg i Uppsala för att istället förlänga vår Tysklandsvistelse. Det var festivalkollegan Katja som hade en syrra som bodde i Düsseldorf med sin man. Lägenheten var fantastisk, kvällarna var härligt somriga, värdparet så älskvärda att man knappt ville åka därifrån. Glömmer aldrig hur de efter en middag, där två av deras vänner deltog, frågade om det var okej om de uppförde ett litet stycke som de övat in för att spela upp för killens föräldrar. Hon satte sig vid pianot, han tog fram en cello och sen spelade de. Den natten när Sofia och jag låg på varsin madrass i arbetsrummet (som var fyllt med modeller av hus som mannen ritat) kunde vi båda konstatera att det här var idealet. Tänk om man kunde leva så här… och så var det den där skivan med Yma Sumac. När jag kom hem köpte jag den, och varje gång jag hör hennes märkliga röst tänker jag: mm, Düsseldorf. Fast nuförtiden utan samma längtan. Jag lever ju min dröm i Bagis 😉

För alla er som inte hört Yma Sumac. Här hyllar Bakelit denna märkvärdiga dam med en liten Youtubefestival:

 




Läs även om Yma Sumac på svenska Wikipedia >>

Peter Stormare blåser SVT och Imperiet på samma gång…

media o webb, musik, , , , ,

Vi känner så väl igen det från amerikanska talkshows. Letterman håller upp en pinfärsk cd, berättar när den kommer ut och släpper sedan bandet upp på scenen, eller välkomnar dem till soffan. Är det en filmstjärna sker det alltid i samband med premiären för en ny film. En platt-tv åker fram och det visas ett kort klipp och programledaren berättar att det här kanske är världens bästa film.

Häromdagen såg jag en repris av svt-programmet Videokväll hos Luuk. Gäst var Peter Stormare. En ganska stiff tillställning som avslutades med säsongens nya moment: ”En fruktansvärt bra låt”. Tanken är att eftertexterna ska rulla medan gästen trallar med i låten som förändrat honom/henne för alltid. Peter Stormare väljer låten ”Las Vegas” av Martin Stenmark. Jaså, tänkte jag, en sån skitlåt. Och sedan gör jag kopplingen berättar Stormare varför han gjort sitt val. Killen har valt den här låten för att göra reklam i svensk tv för showen Ladies Night. En show där manliga män (Stormare, Stenmark och Henrik Hjelt) uppträder för en publik bestående av enbart kvinnor.

Inte nog med att killen offrade möjligheten att sjunga en låt som han verkligen gillade, idag insåg jag att killen hade fler pr-jobb på sin agenda. Idag läste jag nämligen recensionen av dvd-produktionen ”Här föll Imperiet”, en inspelning från rockgruppen Imperiets sista liveframträdande innan splittringen.  Lägligt nog filmad av: Peter Stormare, och givetvis med som ett av de klipp Peter Stormare valt ut till programmet.  ”Exklusiva bilder som aldrig visats förut”, påade Kristian Luuk inslaget. Han sa inte:  ”Hela konserten kommer snart ut på en dvd och går att köpa i en butik nära dig.”  Men det var troligen det Peter Stormare tänkte, och kanske han rent av sa, men det uppenbara reklambudskapet försvann i sånt fall i klippningen. Det tråkiga i sammanhanget är inte att Stormare smög in reklam i en reklamfri public service-kanal. Det tråkiga är att det inte alls var människan, ja inte ens artisten Peter Stormare vi fick se som gäst hos Kristian Luuk. Det var pr-mannen.
Och kanske var det därför programmet blev så platt?

Under dagen fick storyn om Imperiet dessutom ytterligare en tvist. Tydligen är inte Stormares gamla Imperietkompisar alls särskilt förtjusta över hans film. De uppmanar fansen till bojkott, med motiveringen att kvaliteten är usel. Och idag bestämde sig bolaget Playground Music för att stoppa dvd:n.

Sorry, Stormare. Kanske borde du ha lagt ner mer tid på att sälja in dina projekt till dina gamla polare i Imperiet istället för att sälja in det till svenska folket i SVT. Sell out!

Gottsunda – back to da roots

film, musik, nostalgi, , , ,

Sitter och jobbar, men så av en slump kom jag över den här… en musikvideo inspelad i min förort. Alltså förorten jag växte upp: Gottsunda, Uppsala.
Har en känsla av att texten är en smula skruvad… så här ghetto kan det inte ha hunnit bli. Roligt hur hårt man jobbat för att hitta Gottsundas ruffaste miljöer. Kulvertgångarna i Gottsunda centrum och höghusen. Hade väl inte blivit så hårt om man filmat radhusområden och grillkvällar på Gottsunda-gipen…
Enjoy:

Jacco – Vår Betong

PS. I de där gula höghusen delade jag ut tidningar. Jävligt läskigt, kanyler överallt, pistolskott, misshandel. Rubbet.
Närå.