Igår slutade Uppsala Internationella Kortfilmfestival, som i år var en ganska märklig upplevelse. I alla fall för Frida och mig som för första gången på mycket länge var där som helt vanliga besökare, utan ansvar för något annat än oss själva. Riktigt skönt faktiskt.
Så nu har man bidragit genom köpa biljetter för några hundra spänn. Och så skrev jag faktiskt en krönika till festivaltidningen. Så här i efterhand tycker jag nog den är helt okej. Inte alls så tokig faktiskt. Och eftersom jag inte känner mig någe vidare kapabel att skriva något annat djupsinnigt om kortfilm just nu, bjuder jag er på en repris av krönikan här. Varsågoda:

En kortfilm har du alltid med dig
Nepp, jag ska inte berätta för er vad kortfilm är och inte är. Jag tänker inte rabbla upp definitioner av hur många minuter en kortfilm får vara eller ska vara och inte heller berätta för er hur mycket roligare det är att gå på kortfilmfestivaler jämfört med sega långfilmsfestivaler. Nä allt det där kommer ni snabbt att upptäcka själva. Däremot vill jag delge er något jag upptäckt efter att Uppsala Kortfilmfestival under drygt tio år fyllt min hjärna med sällsamma kortfilmshistorier. Jag har upptäckt att de tar över en stor del av ens liv och liksom självupplevda minnen då och då poppar fram i alla möjliga historier. Ofta står jag där och tänker (eller säger): ”Hmm, det här påminner om något jag såg i en kortfilm.” Vad kortfilmen heter minns jag inte alltid, det är handlingen, eller snarare händelser jag bär med mig. När jag går runt i affären kan jag till exempel minnas den där filmen där en man stal folks vagnar, sprang till kassan, betalade och gick hem för att undersöka dagens skörd. När jag går över en bro kan jag tänka på den sorglustiga dokumentären om en familj som bodde under en bro och i sin trädgård då och då hittade lik efter människor som tagit sitt liv. Lyssnar jag på barnradio ser jag framför mig scenen där ett femtiotal kostymklädda män samtidigt kliver ur sina bilar efter att ha hört sagostunden, och varje gång jag står vid en hårt trafikerad motorväg kan jag inte låta bli att se en karta över motorvägarnas infarter till London och en röst som säger ”Kill the Spiders, kill the Spiders for me”.
Det sistnämnda kan tyckas totalt rubbat, men tillhör du lyckliga som sett John Smiths mästerverk Blight fattar du precis. Och tillhör du de lyckliga som sett en massa kortfilmer så känner du nog igen det jag berättat här. Kortfilmer bjuder på intensiva intryck som om de berör kan leva med dig resten av livet. Kortfilmer kan dessutom få dig att se din omvärld med betydligt mer nyfikna ögon. En dag kanske du rent av står där och tänker helt nya tankar: ”Hmm, det här skulle kunna bli en riktig bra kortfilm!”