Tydligen var det jordskalv i Skåne häromdagen. Kanske var det det som fick DN:s japankorre att göra ett jordbävningsknäck till dagens DN. ”Tokyo övar i väntan på jätteskalv”. Nu ska inte mitt blogginlägg handla om detta, eller att nästa finanskris antagligen utlöses just av ett sådant jätteskalv. Nä det som fick mig att haja till var framförallt denna bild i pappersupplagan:

Titta noggrannt på bilden. Det är inte barnen som hukar sig i klassisk ”duck-and-cover”-stil som jag reagerar på. Det är Ikea. Jovisst har detta barnrum samma gardin och samma lekmatta som vår  lilla Vanna. Och faktiskt skulle reportaget kunna ha gjorts var som helst. Pokemon-gubben på det lilla skrivbordet (säkert också Ikea) är visserligen japansk, men skulle kunna stå i barnrum i såväl Sverige som England eller varför inte Chile?

Vi lever onekligen i en globaliserad mischmasch-kultur. Bra eller dåligt? Kanske kan samma möblemang i alla hem ge någon slags gränsöverskridande gemensamhetskänsla? Kanske kan en global generation av Pokemon-skolade barn få gemensamma beröringspunkter och ett gemensamt nostalgisk minnesarkiv som kan ena världen och ge mindre spänningar?

Tänk att på FN-toppmöten prata gamla pokemon-avsnitt ungefär som svenska 70-talister kan känna gemenskap när de pratar om Vilse i pannkakan och Fem myror är fler än fyra elefanter.

Och kanske Ikea gör världen en tjänst genom att sprida lekmattan Lekplats? Kanske är Kamprad frälsaren som på sikt ger oss världsfred…