Papperstidningsläsare som jag är fick jag vid frukostbordet njuta av Malte Perssons bidrag till artikelserien ”Typiskt OO-tal”. Smart skrivet till formen, och faktiskt inte bara till formen. Visst har 00-talet varit nollornas decennium. Bush har onekligen varit nollornas konung och varit något av nollnoll-taletets absoluta nollpunkt.

Om ni inte är övertygande, här en lite elak exposé som Letterman visade i samband med att George Bush lämnade sin post.

Apropå nollor. Läste precis på Newsmill Uje Brandelius debattartikel om att Ulf ”Uffe” Lundell borde tacka nej till medaljen han ska få från kungen. Nej det är inte Uje som är nollan. Kul artikel tyckte jag, kul artikel tyckte de flesta läsarna (just nu är 58 procent ”glada” efter att ha läst artikeln”) men läser man kommentarerna hittar man nollorna. De rödbrusiga männen som känner blodsmak i munnen så fort någon skriver något ur ett vänsterperspektiv. Polpot! Statssocialism! Nordkorea skriker de i sina kommentarer, och man kan riktigt se hur fradgan rinner kring bokstäverna.
Har faktiskt aldrig sett någon som skrivit Chilekramare eller kvinnorösträttsmotståndare i samband med en debattartikel från högern. Högern har tydligen inget förflutet och deras lik i garderoben är begravda för länge sen.
(Funderar också på om det kanske är så att dessa män är så frustrerade över att få Uffe beskriven som en illojal men ändock vänsterman när de själva gillar honom… högern har ju väldigt ont om artister med högeråsikter (vad jag vet blev aldrig William Freestyle särskilt stor)).

Och så avslutar vi med 50-åringen.
Gjorde faktiskt ett fynd på en secondhandbutik häromdagen. Den perfekta 50-årspresenten. Sen slog det mig att jag måste vänta minst tre år innan någon jag känner fyller 50 och att jag fram till dess hinner glömma bort varför jag tyckte presenten var så himla kul. Är det någon som kommer på någon som fyller 50 snart så kan jag sticka dit och köpa den. Visst är den fin! Eller nåt.