Sedan en tid tillbaka har jag o F varit på jakt efter en äkta persisk nomadmatta. Vi har surfat runt på Carpetvista, kollat in varenda film, lärt oss om varenda nomadstam och bidat vår tid (det vill säga varit fruktansvärt obeslutsamma). I samma veva fick jag plötsligt syn på mattannonserna i våra dagstidningar. I både DN och Svd kryllar det med annonser för mattbutiker, och ska man tro dem verkar varenda en ständigt bjuda på rea. Inte nog med det: varenda butik verkar ägna sig åt utförsäljning. Först tänkte jag: ”Aha, utförsäljning, kanske vi kan göra värsta kapet”. Men ju fler annonser jag sett desto mer skeptisk har jag blivit. Och efter att precis ha hittat fyra mattkrisannonser i lördagens Svd börjar denna marknadsföringstaktik nästan kännas lite löjlig. Döm själva:
Gomorron! Med all kärlek – var har ni befunnit er de senaste 15-20 åren, typ? Mattförsäljare har alltid utförsäljning! Det är faktiskt, sen förra sommaren tror jag, förbjudet enligt Marknadsföringslagen att säga att butiken ska upphöra ifall den inte ska det. Men ändå! Som de håller på. Mattförsäljare är notoriska för detta.
Och på nåt sätt gör det att det känns sunkigt och lite billigt att köpa matta. Eller hur? jag menar, med sån marknadsföring känns det ju inte som en lyx och guldkant på vardagen att bränna tiotusen på en matta. Mer som att man ska köpa nåt på Galne Gunnar…
Vi har väl typ befunnit oss i ”äkta mattor är väl nåt man ärver”-land. Har aldrig funderat på att köpa en äkta handknuten matta förut (om man bortser från ett besök till Turkiet då jag i två veckor aktivt försökte undvika allt vad mattor hette). Från mattor till mat. Nu ger jag mig i kast med den däringa utmaningen.