Kategoriarkiv: nostalgi

2016 – året då ALLA dog…

Jupp 2016 har varit ett skitår. Tunga politiska förluster och alldeles för många döda legendarer. Många dog alldeles för unga. Här en fantastisk bild som sammanfattar året.

Som svensk skulle man vilja slänga in ett par till:
Freddie Wadling, Bodil Malmsten, Josefin Nilsson, Karin Johannisson, Olle Ljungström är några av de som lämnade oss alldeles för tidigt.

Här är några korta reflektioner kring några av de som gått bort:

Prince  (7 juni 1958 – 21 april 2016):

Jag vill gärna dela detta klipp, där ett antal nu avlidna megastjärnor delar scen. Vilket artisteri. Vilken stil! Prince var ett musikaliskt geni.

 

David Bowie (8 januari 1947 – 10 januari 2016):

Förknippar David Bowie mycket med min vän ”Stor-Karin” som spelade väldigt mycket Bowie när vi bodde i samma studentkorridor i Uppsala. Hon spelade ofta baksidan på singeln Sorrow, en Jaques Brel-cover ”Port of Amsterdam”. Fantastisk låt:

 

Leif Nyhlén (22 maj 1939 – 10 juli 2016):

Jag har ett starkt minne från studenttiden. Jag och någon kompis (minns inte vem) hade läst att Leif Nyhlén, känd från proggbandet Blå Tåget skulle sitta i Upland Nations källare och spela skivor. Vi gick dit och där satt Leif Nyhlén, rökte, spelade lp-skivor och drog lite historier. Minns att han bland annat spelade International Harvester och har för mig att han sa att Blå Tåget haft en av sina första spelningar i den källaren.
Varje gång jag läste en artikel i DN som han skrivit tänkte jag på den där kvällen.
Ni vet väl att det var han som skrev geniala ”Den ena handen vet vad den andra gör” som Ebba Grön gjorde känd under namnet ”Staten och kapitalet”. Här är originalet med Blå Tåget:

 

Leonard Cohen (21 september 1934 – 7 november 2016):

Till skillnad från många andra artister i den här listan känns inte Leonard Cohens död orättvis eller överraskande. Han hade levt ett rikt liv och hade till och med privilegiet att avsluta med en helt fenomenal skiva vars sånger till mångt och mycket är ett farväl. Möjligtvis sörjer jag att jag aldrig såg Leonard Cohen live. Det hade varit något.
Min absoluta favoritsång är The partisan. Kanske för att jag när jag var liten matades med sånger av den här typen, fast då inte Cohen utan kampsånger för FNL…
Se gärna den här fina inspelningen:

 

Carrie Fisher (21 oktober 1956 -27 december 2016)

Avslutar denna lista med idel gubbar med en prinsessa, eller snarare en fantastiskt rolig kvinna som gjorde oförglömliga intryck i rollen som prinsessa. På sätt och vis var man nog lite kär i prinsessan Leia som barn, men kanske framförallt i det kärleksfulla samspelet mellan Carrie Fisher, Mark Hamill och Harrison Ford. Alla som spelade med i Stjärnornas krig var nog lite kära i henne. Hon var smart, kvick, rolig och utstrålade en fantastisk karisma. Kolla gärna in det här klippet som spelades in för ett år sedan.

Och så ett klipp som är bara någon månad gammalt:

Carrie Fisher du hade ett tufft liv. Vila i frid.

Håller än: Keops pyramid

Mina föräldrar hade inte himla många skivor när jag var liten. Kanske sisådär trettio-fyrtio lp-skivor och några rullbandspelar-band med inspelningar från radio (minns exempelvis en liveinspelning med Cornelis som jag och syrran spelade på rullbandaren). Det var ett gäng klassiska skivor som mamma lyssnade på, någon tidig Beatles (eller hade vi den på kassett?) och resten progg. Återkommer nog till några favoriter längre fram. Idag vill jag dock uppmärksamma er på en av mina barndoms favoritlåtar: Keops pyramid med Hoola Bandoola.

När jag var liten var det nog främst det pampiga gitarr-riffet som fångade mitt intresse. Idag är det nog Mikael Wiehes genialiskt välformulerade text. En text som blir än mer framträdande när Thåström framför en diggande Mikael Wiehe framför den i Malmö 1996. Här en fantastisk video där Hoola Bandoola framför sin låt och därpå Thåströms avskalade variant. Otroligt suggestiv. Jag ryser.
Och det är en märklig kombination av en behaglig rysning och en ryslig rysning… pyramidbyggare se upp!

Grattis Simon o Sara

I helgen var Frida, Pella o jag på toppenfint bröllop i Dalarna. God mat, pittoresk miljö, trevliga människor, mängder av roliga och inspirerade tal samt ett bröllopspar som riktigt glänste. De gamla kollegorna på Maxidata/M3:s bidrag till balunsen var en film briljant klippt av allas vår Mikael Hall. Fast den stora stjärnan i sammanhanget är givetvis Simon själv. Se filmen vetja:

Frank Valdor – mannen, myten, facebookanvändaren?

Frank Valdor - King of Dynamic Party Sound
Frank Valdor - King of Dynamic Party Sound

Har jobbat en del med att uppdatera Kurbits olika avdelningar (ny här) när det slog mig att Bakelits ”Om”-sida var helt kajko. I samma veva upptäckte jag att länken till Sunkits artikel om Frank Valdor inte längre fungerade. En sida som jag själv faktiskt, för sisådär 5-6 år sedan bidrog med information till. På den tiden titulerade jag mig nämligen ”Frank Valdor”-samlare och plockade då och då stolt fram en genomskinlig Valdor-vinyl och skrattade gott åt de tyska, slätstrukna, ofta lite corny versionerna av olika slagdängor. 
 
Ett tag tänkte jag bygga en Valdor-sajt med alla låtar och allt bildmaterial tillgängligt. Hade till och med kontakt med några killar i Malmö som ordnade någon slags Valdorfestival. Och så minns jag att jag hade kontakt med en kille i Tyskland som hävdade att han var sonson till Frank Valdors advokat och kunde sälja alla Frank Valdors skivor i mint-condition för 1000 euro. Men vid det laget var jag inte längre seriös (om jag nu någonsin var det) och nöjde mig med det jag hade.

 

Det har hänt en hel del på nätet sen jag senast sökte på Herr Valdor. Han finns bland annat på Facebook… 
Om det nu verkligen är han… han verkar hur som helst ha en del intressanta musikervänner.  

Frank Valdor på Facebook

Hur var det då med den förlorade artikeln hos Sunkit? Jo, de har faktiskt gjort om sajten, och den utmärkta artikeln hittar ni här >>

Jag minns alla gamla internettjänster och hur de brukade ta på mig…

Många verkar just nu överge mikrobloggtjänsten Jaiku för svenska Bloggy och mikrobloggklassikern Twitter. Vi får se om flykten är tillfällig, om den lever vidare med en liten kärna av entusiaster.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på en massa andra tjänster/communities man använt genom åren. Tjänster som under en begränsad period använts intensivt för att sedan falla i glömska.

Frågan är om tjänsterna dör. Kanske lever de vidare med en liten skara fans som är plattformen trogen? Det finns ju faktiskt de som fortfarande hänger i gamla BBS:er (plocka fram Telnetklienten och kolla om Fabbes BBS fortfarande är uppe…).

Låt oss börja en liten rundtur…

Passagen
PassagenOkej, jag var aldrig en av dem som hängde i Passagens forum. Men en gång i tiden hade jag ett par gratis hemsidor här. Jag tror jag har två vänner som fortfarande använder Passagens mejltjänst i övrigt hör jag inte mycket av denna sajt. Minns när den var dominant, när det pratades portaler till höger och vänster och fajten skulle stå mellan Passagen, Postens Torget och Spray. Stor är den visserligen fortfarande (senste Kia-mätningen från vecka 50 förra året visade 740 386 uniks webbläsare), men för mig är den helt död, och jag undrar om den lyckas hålla uppe besöksiffrorna så många år till?

Skunk
SkunkCommunityn Skunk.nu startades av en kille som heter Andreas Harnemo i Luleå 1998. Året därpå var jag medlem och under ett intensivt år umgicks jag med ett gäng personer såväl URL som IRL framförallt i en grupp som hette +25. En grupp som på den här tiden kände sig som en minoritet i sociala sammanhang på nätet. Skunk köptes upp av Spray, genomgick en liten redesign. Sedan dess verkar tiden ha stått stilla. Men visst finns det folk som hänger där. Kanske ett fyrtiotal åt gången. Själv kan jag inte komma ihåg lösenordet, och mejladressen jag använde vid registreringen kanske går till något spamdränkt konto hos Kurir (numera Spray) eller Home (numera Spray).
(här lite folk som var med i +25… eller var det Succé?) 

Spraydio
SpraydioSka man hänga med januari 2009 är det helt okej att hävda att man är ”Spotified”. För några år sedan var internetradio hett och hetast bland de svenska musiktjänsterna var länge Spraydio. En jätteskön musiktjänst med olika rum för olika musikstilar där du kunde (kan) önska låtar som lade sig i en gemensam spellista. Spraydio fungerar dessutom som en community där du kan chatta och med din profilsida visa upp din musiksmak och annat tyckande. Ett finfint sätt att träffa likasinnade. Eller hur Laura och Nils…

När jag idag loggade in var det inte särskilt många låtar i önskelistan. Och mitt senaste mejl i inboxen var från 2004. 

ICQ
00_altavista2Oj, minns faktiskt inte när jag använde mitt ICQ-konto senast. Har för mig att det var sisådär fem år sedan och att jag i samma veva hade en liten pratstund med min gamle kompis Putte, som jag inte hört av sen dess.
Själv blev jag väldigt trött på ICQ ett tag, och tyckte mest att det var störde mig i mitt arbete. Några år senare övertalade Simon mig att installera Messenger, som jag faktiskt använt sedan dess. Framförallt som arbetsverktyg. Det är ett grymt sätt att hålla kontakt med frilansare (och Simon). Antar att jag skulle uppleva ICQ på samma sätt idag. Men då det begav sig var jag inte mogen (dessutom var tjänsten inte fullt lika användbar med modemuppkoppling…)  

Altavista
AltavistaDet fanns en tid då man använde en massa olika sökmotorer när man letade efter saker på webben. Sen kom Google, och så blev man lat och la det mesta andra sökandet på hyllan. Innan Googles entre var Altavista kungen. Fasiken vad coolt det var när de började med bildsök och deras översättningstjänst Babel Fish (numera ägd av Yahoo) var cool den med.

WebcrawlerAndra sökmotorer jag minns: Webcrawler, Lycos, Excite, Metacrawler, Ask Jeeves och Kvasir. Microfts Live-sök har jag faktiskt knappt använt. Numera blir det Googlesök direkt i webbläsarens adressrad.

Yahoo
YahooOkej, Yahoo är definitivt inte ute ur leken. De äger ju en av webbens bästa fototjänster Flickr. Men grundidén känns lite förlorad. Det var väldigt länge sedan jag letade mig fram till en sajt genom deras kataloger. Minns i slutet av 90-talet när Fredrik, David och ett gäng grabbar satt på betald arbetstid och surfade för att sätta ihop den svenska Yahoo-katalogen. Minns att jag vara avundsjuk. Att surfa runt och katalogisera Internet-Sverige så här tio år senare skulle nog vara en mindre mardröm.

Men kanske internetkatalogen kan få en revival. Urban verkar ju i alla fall tro det. Han har tillsammans med några kompanjoner köpt Sunet/KTHNOC-katalogen och döpt om den till Infoo.se. Om inte annat kan kanske en länk från Infoo.se höja din sajts värde vid en Googlesökning…

 

PS. Rubriken anspelar på Kerstin Thorvalls ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”. En briljant boktitel, som jag själv för evigt kommer att förknippa med Kortfilmfestival-Eriks fantastiska epost-meddelande till Kortfilmfestivalen: ”Jag minns alla mina volontärer och hur de brukade ta på mig”.

Hus är gott, sa Oskar!

En av mina absoluta favoritbloggar heter: ”Ett man med ett skägg”, av kulturarbetaren Kalle Lind. Smart, rolig och väldigt intressant, om man som jag tycker det är roligt med udda ofta proggig kulturhistoria. En rolig bloggserie är hans genomgång av gamla progg-barnböcker. Många av dem utgivna av Studentföreningen Verdandi som hade sin spexigaste, vänsterskruvade och kanske mest produktiva period under 70-talet. (När jag satt med i styrelsen på 90-talet var det återigen en mer socialliberal historia vars verksamhet främst bestod i att anordna föredrag).

Det jag tänkte komma till var att jag nu härmar Kalle Lind och slänger upp lite bilder från en barnbok som jag verkligen älskade som liten…

Hus är gott, sa Oskar!

En underbar liten bok skriven av Larserik Eriksson 1970, och som jag lyckades beställa fram från Stockholms Stadsbiblioteks magasin. Tyvärr i en billighetsutgåva från En bok för alla utgiven 1989, med ett annat format än originalet. Här får ni ett kort sammandrag…

Mamma försöker förgäves få lilla Oskar att äta mat. Men han vill inget äta.

En dag när Oskars mamma är inne och handlar (jo tydligen lämnar man unge och vagn utanför i början av 70-talet), hittar Oskar något han gillar.

Oskar äter hus!

Inte nog med det, han äter hus och mår bra av det. Läkaren ser ingen anledning till att han ska sluta.
När alla andra ungar går till kiosken och käkar smågodis går Oskar till järnaffären.

 

Här min favoritscen. En bild jag många gånger tänkt på när jag går runt här i Bagis. Barnen sitter och leker i sandlådan (Oskar passar nog på att äta lite sand eftersom han säger mums), och föräldrarna ropar från fönstren: Kom in och ät det blir plättar och sylt, Maten är klar, det blir soppa! Och så har vi Oskars mamma: Oskar! Matdags! Det blir ugnsvärmda tegelstenar med cementsås!
Mmm, visst låter det smaskens!

Och så till bokens vändning. Oskar har ätit upp mormors golv (till grannen unders förtret) och sidan efter får vi plötsligt veta att:

 

Oskar har fått jobb på AB Riv och Bygg. Och i sitt arbete får han äta smaskigt gammalt tapetklister, kakelugnar med mässingsluckor, gammalt, mögligt tegel ”och andra saker som är svåra att få tag på”. Inte utan att man funderar lite över rivningen av Klarakvarteren. 1970 var det många barn som sett grävmaskiner riva hus. Och vad gör då Oskar med alla pengarna?

Han köper ett hus till mamma och pappa! Ett hus som han inte tänker äta upp.

Slutet gott allting gott! Men godast av alla är bonusbilden:

En bild som visar innehållet i Oskars skafferi!