Mina föräldrar hade inte himla många skivor när jag var liten. Kanske sisådär trettio-fyrtio lp-skivor och några rullbandspelar-band med inspelningar från radio (minns exempelvis en liveinspelning med Cornelis som jag och syrran spelade på rullbandaren). Det var ett gäng klassiska skivor som mamma lyssnade på, någon tidig Beatles (eller hade vi den på kassett?) och resten progg. Återkommer nog till några favoriter längre fram. Idag vill jag dock uppmärksamma er på en av mina barndoms favoritlåtar: Keops pyramid med Hoola Bandoola.

När jag var liten var det nog främst det pampiga gitarr-riffet som fångade mitt intresse. Idag är det nog Mikael Wiehes genialiskt välformulerade text. En text som blir än mer framträdande när Thåström framför en diggande Mikael Wiehe framför den i Malmö 1996. Här en fantastisk video där Hoola Bandoola framför sin låt och därpå Thåströms avskalade variant. Otroligt suggestiv. Jag ryser.
Och det är en märklig kombination av en behaglig rysning och en ryslig rysning… pyramidbyggare se upp!