Kategoriarkiv: nostalgi

Hus är gott, sa Oskar!

litteratur, nostalgi,

En av mina absoluta favoritbloggar heter: ”Ett man med ett skägg”, av kulturarbetaren Kalle Lind. Smart, rolig och väldigt intressant, om man som jag tycker det är roligt med udda ofta proggig kulturhistoria. En rolig bloggserie är hans genomgång av gamla progg-barnböcker. Många av dem utgivna av Studentföreningen Verdandi som hade sin spexigaste, vänsterskruvade och kanske mest produktiva period under 70-talet. (När jag satt med i styrelsen på 90-talet var det återigen en mer socialliberal historia vars verksamhet främst bestod i att anordna föredrag).

Det jag tänkte komma till var att jag nu härmar Kalle Lind och slänger upp lite bilder från en barnbok som jag verkligen älskade som liten…

Hus är gott, sa Oskar!

En underbar liten bok skriven av Larserik Eriksson 1970, och som jag lyckades beställa fram från Stockholms Stadsbiblioteks magasin. Tyvärr i en billighetsutgåva från En bok för alla utgiven 1989, med ett annat format än originalet. Här får ni ett kort sammandrag…

Mamma försöker förgäves få lilla Oskar att äta mat. Men han vill inget äta.

En dag när Oskars mamma är inne och handlar (jo tydligen lämnar man unge och vagn utanför i början av 70-talet), hittar Oskar något han gillar.

Oskar äter hus!

Inte nog med det, han äter hus och mår bra av det. Läkaren ser ingen anledning till att han ska sluta.
När alla andra ungar går till kiosken och käkar smågodis går Oskar till järnaffären.

 

Här min favoritscen. En bild jag många gånger tänkt på när jag går runt här i Bagis. Barnen sitter och leker i sandlådan (Oskar passar nog på att äta lite sand eftersom han säger mums), och föräldrarna ropar från fönstren: Kom in och ät det blir plättar och sylt, Maten är klar, det blir soppa! Och så har vi Oskars mamma: Oskar! Matdags! Det blir ugnsvärmda tegelstenar med cementsås!
Mmm, visst låter det smaskens!

Och så till bokens vändning. Oskar har ätit upp mormors golv (till grannen unders förtret) och sidan efter får vi plötsligt veta att:

 

Oskar har fått jobb på AB Riv och Bygg. Och i sitt arbete får han äta smaskigt gammalt tapetklister, kakelugnar med mässingsluckor, gammalt, mögligt tegel ”och andra saker som är svåra att få tag på”. Inte utan att man funderar lite över rivningen av Klarakvarteren. 1970 var det många barn som sett grävmaskiner riva hus. Och vad gör då Oskar med alla pengarna?

Han köper ett hus till mamma och pappa! Ett hus som han inte tänker äta upp.

Slutet gott allting gott! Men godast av alla är bonusbilden:

En bild som visar innehållet i Oskars skafferi!

Brittisk matkultur: Delikatesser jag älskar del 2

dryck, mat, nostalgi, , , , ,

Då fortsätter jag mitt frossande i britternas bidrag till den internationella gastronomin… I del ett kunde ni läsa om trekantsmackor, Branston Pickles, Bangers och Marmite. Här är dagens genomgång:

PG Tips

PG Tips: teet på de flesta britters läppar.
PG Tips: teet på de flesta britters läppar.

De viktigaste gastronomiska insatsen britterna gjort är faktiskt som importör. Tack vare det brittiska imperiet har Europa och resten av världen fått sig en hel del till livs. Te från Ceylon/Sri Lanka, är en sådan sak. Och åtminstone i England är PG Tips, teet i de flesta kannor. Det bergamottoljekryddade teet Earl Grey har jag faktiskt aldrig sett någon dricka i England. Nä här är det hederligt svart te som gäller (i samma stil som te som marknadsförs som English Breakfast här i Sverige). Te är inget för mesar. Hos min Granny och Grandpa kunde en kanna ibland stå på hela dagen. Då och då kastade man i en ny PG-tip och fyllde på med mer kokande vatten. Teet var starkt, nästan garvsyrestarkt. Men vad gjorde det. Engelskt te ska drickas med mjölk, och ska man tro min mor, ska mjölken i koppen först, och teet hällas på sen. 

Scones

Scones med clotted cream och sylt (bild från: Wikipedia)
Scones med clotted cream och sylt (bild från: Wikipedia)

Med ursprung i Skottland är scones tekoppens bäste vän. Somliga anser nog att shortbread, en annan skotsk specialitet, delar denna titel. Men sorry mamma, jag har aldrig varit en fan av detta stenhårda, supersöta, superfeta tilltugg. Jag är en scones-man hela dagen.

Det luriga med scones är att de endast är goda direkt från ugnen. Jag har suttit på en hel del usla turistfällor och ätit ”cream tea” för att besviket upptäcka att syltbyttorna och den obligatoriska ”klottade” grädden kompletterats med mikrovärmda scones. Nä scones ska vara färska, och för min del bara ätas med lite smör och en skiva ost. Den överdrivet vispade grädden får engelsmännen behålla själva.

Fish and Chips

Uäääck! Kanske de flesta av er (återigen) tänker. Detta uääck kan vara av flera slag. Är det uuäck för att du ätit fish and chips på en svensk pub? Då är det ofta inte ett legitimerat uääck. Då är risken väldigt stor att du ätit en panerad fisk med strips. Ett uääck efter att ha ätit något i stil med det på bilden ovan är mer berättigat. Stora chunkiga potatisbitar som kastats runt i fritösen, och rejäla fiskfiléer friterade i ”batter”.

Som jag sagt förut. Jag är jävig. Minns hur vi brukade gå ner till ”the village” hämta våra påsar med fish and chips (invirat i tidningspapper) och sitta där hos grannie och grandpa och mumsa. Tillbehör: En gryta kokta ärtor, ett saltkar och… nästa listplacering…

Malted vineger

De stora slappiga ”chipsen” (alltså det vi kallar pommes i Sverige) är ingenting utan salt och britternas fantastiska maltvinäger. Precis som Marmite verkar det här vara en spinoff från ölbryggandet. Man gör en öl av maltad korn, som man sedan förvandlas till vinäger… Det är också denna vinäger som ger smaken till de fantastiska chipsen (crisps på engelska) ”salt and vineger”. Mmm.

 

Plumpudding

När jag skrev om Branston Pickles nämnde jag något om långa ingredienslistor. Längst av dem alla har nog julspecialiteten plumpudding. Min familj brukar göra en varje jul (se bild från 2005) och jag lovar dig, listan med ingredienser är lång. Det hackas russin, sultaner, nötter, brödsmulor, fruktbitar… ja det mesta utom plommon. Och så rör man om allt, kokar det väldans länge och låter det stå. Finsmakare låter den stå ett par månader… somliga år.

Plumpudding - flamberas precis innan man äter.
Plumpudding - flamberas precis innan man äter.

När jag var liten tyckte jag inte plumpudding var så gott. Det är en så kallad ”aquired taste”. Oerhört mäktig och komplex. Ja, helt fantastisk! Det är fantastiskt att så många olika ingredienser faktiskt smälter ihop och skapar en enda stor smak.

Varför då alla dessa ingredienser? Jag tror att det är en del kombo av kolonialism och statusjakt. Med kolonierna kom kolonialprodukter som torkad frukt och kryddor. När julen kom ville man visa sitt välstånd genom att få in så många av dessa som möjligt i samma kaka. Man skulle kunna säga att plumpudding är engelsmännens svar på amerikanernas Surf-and-turf. Men där amerikanerna bara var vulgära lyckades engelsmännen i sin kolonialvaruexcess faktiskt utveckla något sensationellt.

 

Sådärja. Nu lägger jag ner mitt brittisk-matkultur-projekt för den här gången. Har faktisk material till en blogg till… men den gör jag bara på allmän begäran. Får väl skriva om lammstek med myntasås, 99 with flake, Polo och en massa annat, någon annan gång.

Frimärkssamlaren – ett utdöende folkslag?

fundering, nostalgi,

När man traskar runt på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg befinner man sig ibland i en bubbla där tiden tycks stå stilla. Många montrar är desamma år efter år. Samma gamla gubbar, som startat bokförlag bara för att kunna ägna sig åt sitt obskyra nischintresse. Varför inte ge ut Tage Erlanders samlade dagboksanteckningar? Ge ut faksimilutgåvor av religiösa skrifter från 1100-talet, eller kanske starta ett sällskap ägnad en för allmänheten ganska okänd författare. Det här är hjältarna som håller reda på vårt kulturarv medan resten av oss rusar runt, hänger med i vad som händer och gäller, men oftast inte gör så mycket mer än bara skrapar på ytan. De här gubbarna (jo, det är mest gubbar) gräver och andas in damm som legat stilla i decennier, ibland sekel. Synd bara att så få får del av det de grävt fram. Och finns det någon som tar över? Finns det någon återväxt?

 

3 schilling-banco vs pokemon. Vad är mest värt om 50 år?
3 schilling-banco vs pokemon. Vad är mest värt om 50 år?

Samma fråga ställde jag mig när jag gick förbi SFU:s monter. SFU står för ”Sveriges Frimärksungdom”, och i montern verkade de yngsta vara äldre än Anna Lindh var när hon var ordförande för SSU… (typ trettio) När jag var liten var de flesta av mina kompisar frimärkssamlare under någon period. Själv var jag väldigt förtjust i tjeckiska frimärken. Och visst var det coolt att bläddra i pappas gamla album med frimärken från Nazityskland.

 

Men idag? Hur många kids har överhuvudtaget kommit i kontakt med ett frimärke? Och hur kul är det att samla frimärken som man inte behöver slicka på?

Jag kan ha fel. SFU har i alla fall en riktigt fräsch sajt (www.sfu.se) och kanske är frimärksamling hur hett som helst. Ponera att jag har rätt, att återväxten är dålig. Kan det möjligtvis påverka framtidens frimärksauktioner? Kommer det finnas tillräckligt med rika filatelister därute för att feltryckta 3-schillingbancofrimärken ska fortsätta vara värda multum? Eller får vi snart se ett baisse på frimärksbörsen? Och hausse på pokemon-börsen?

Att gräva i det förflutna – livet före epost

fundering, nostalgi, vänner,

För kanske tio år sedan lämnade jag några kartonger i mina föräldrars källare. En del kartonger var sådant som redan legat i förrådet i radhuset där mina föräldrar tidigare bodde. Annat var sånt som jag inte längre orkade släpa runt i min eviga karusell av flyttar mellan andrahandskontrakt.
Förra fredagen var jag hos mina föräldrar med föresatsen att göra upp med mitt förflutna. Att återigen avgöra vad som var värt att spara och vad som var viktigt att spara för framtiden.

Grävandet i kartonger väckte både minnen och gav mig en del självinsikt.

Första insikten: Homo collectus

Tänder-sticksask

Tändsticksasksamlingen, pinssamlingen, legosamlingen, jo jag är en samlare. Allt går att samla. Till höger ser ni ett extremt exempel. Jag bjuder medvetet på en ganska liten bild. Denna tändsticksask innehåller nämligen mina sparade mjölktänder… På något vis måste jag ha lurat tandfen att både ge mig pengar och samtidigt få behålla tanden. Eller är det tandfen som har sparat alla tänderna? Kanske är det hennes ask?

Andra insikten: Man blir mindre blödig med åren…

När mina föräldrar berättade för mig att jag hade ”en massa saker” i deras källare, tänkte jag ”hmm, kan inte vara mer än ett par kartonger”. Men det visade sig vara betydligt mer än så. Anders modell 2008 är en luttrad snubbe som utan att blinka kastar alla kassettband i containern (äh, kassettband är passé), skrattar åt den gamla samlingen med uppkopierade kurskompendier, läroböcker från gymnasiet och utrensad skönlitteratur, som faktiskt förtjänar att vara utrensad (nej, vi pratar inte kufiska märkliga böcker som de här i Peter Englunds bokhylla, utan rakt upp och ner urtrist litteratur), med mera. Jag har till och med offrat min seriesamling (det du Per) och låtit dem skänkas vidare till någon secondhand-butik (någon därute som vill ha en fantastisk samling av Helgonet i serieform, hojta nu!).

Sa jag förresten att jag kastat alla mina kassettband… Det är sant, men jag har faktiskt dokumenterat en del av blandbanden för framtiden. Med digitalkamera i högsta hugg är det enklare att göra sig av med gamla minnen. För visst blir det kul att sitta på ålderdomshemmet och på en digitalbild läsa igenom låtlistan med låtar inspelade från radioprogrammet Bommen. Eller?

Tredje insikten: Livet före epost och blogg var annorlunda

Det som grep tag i mig mest var lådan ”brev”. En hel kartong fylld med korrespondens, från en tid då alla ens vänner (nåja) skickade vykort, och flera av mina vänner faktiskt skrev långa brev. Det här var på den tiden då min handstil fortfarande var läslig (den delen av finmotoriken är i stort sett förtvinad) och ”att hämta posten” var ett av dagens stora spänningsmoment. När jag satt där med kartongen grät jag en smula. Dels över alla vänner som inte längre är en del av min umgängeskrets, men också för att den samvaro vi hade via breven faktiskt gått förlorad. Visst har jag en del intressant brevväxling via epost sparad, men den brevväxlingen blev med tiden alltmer förkortad och ”effektiv”. Det som förut var långa brev blev i epostform små korta vykort.
Det jag brukade skriva i brev började jag skriva i bloggform (om än i självcensurerad version) och i efterhand har jag insett att många vänner som jag upplevde att jag hade förlorat kontakten med, själva upplevde att de hade kontakt med mig genom att då och då besöka min hemsida. Själv satt jag hemma och hoppades att mina vänner skulle göra som jag, och när de inte gjorde det blev kommunikationen enkelriktad. Jag skrev öppna brev till världen och fick på min höjd tillbaka en kommentar då och då.

Kanske ska jag nu under min pappaledighet lägga om strategin. De där fem blogginläggen i veckan kanske borde bli fyra, och det femte blir ett brev som jag skickar till en gammal kompis. Ja, det kanske räcker med att bara ringa?

Vi får se.

Gottsunda – back to da roots

film, musik, nostalgi, , , ,

Sitter och jobbar, men så av en slump kom jag över den här… en musikvideo inspelad i min förort. Alltså förorten jag växte upp: Gottsunda, Uppsala.
Har en känsla av att texten är en smula skruvad… så här ghetto kan det inte ha hunnit bli. Roligt hur hårt man jobbat för att hitta Gottsundas ruffaste miljöer. Kulvertgångarna i Gottsunda centrum och höghusen. Hade väl inte blivit så hårt om man filmat radhusområden och grillkvällar på Gottsunda-gipen…
Enjoy:

Jacco – Vår Betong

PS. I de där gula höghusen delade jag ut tidningar. Jävligt läskigt, kanyler överallt, pistolskott, misshandel. Rubbet.
Närå.

Att gräva i det förflutna

nostalgi

Efter att Bakelits kommentarssystem invaderats av spam har jag insett att det börjar bli dags att göra verklighet av bloggflytt. Tyvärr kommer det innebära en del jobb. Eller snarare, löjligt mycket jobb. Jag måste nämligen överföra alla poster manuellt eftersom det är något vajsing med rss:en när jag försöker lägga in den i WordPress.
Har dessutom fått för mig att lägga in allt jag skrev innan bloggen i ren html. Dagboksanteckningar på nätet från 1999 tills nu.
Resan bakåt i tiden är spännande och innehåller en del guldkorn. Samtidigt kan jag konstatera att mycket av det jag skrev var fruktansvärt ointressant. En del inlägg gör mig nästan upprörd…

Kul är det i alla fall. Och då och då känner jag mig lite extra nostalgisk när en människa man inte sett på många år flimrar förbi i en textrad eller två.