I helgen var Frida, Pella o jag på toppenfint bröllop i Dalarna. God mat, pittoresk miljö, trevliga människor, mängder av roliga och inspirerade tal samt ett bröllopspar som riktigt glänste. De gamla kollegorna på Maxidata/M3:s bidrag till balunsen var en film briljant klippt av allas vår Mikael Hall. Fast den stora stjärnan i sammanhanget är givetvis Simon själv. Se filmen vetja:
Etikettarkiv: martin
Mikro- och Nanoblogga via banken…
Men det finns tuffare sätt att kommunicera. För fyra-fem-år sedan upptäckte Martin och jag den fantastiska möjligheten att kommunicera via sitt bankkonto. Överför pengar till din kompis och lämna samtidigt ett meddelande.
Tror det var Martin som började genom att alltid hitta på roliga beskrivningar när han betalade tillbaka pengar som han lånat. En dag stod man där med bankomatkvittot i handen och kunde läsa att en av intäktsposterna var ”Haschpengar”.
Jättekul.
Snart insåg vi att man som kund i Skandiabanken kunde överföra pengar mellan Skandiabankenkonton lika snabbt som man skickade mejl. På så vis kunde man skicka meddelanden till varandra. Transaktionen var gratis så länge man fick svar med samma mynt (ursäkta ordvitsen). Det intressanta med kommunikationsformen var att man dessutom kunde värdesätta sina meddelanden. Standardmeddelanden kostade en krona, men ville man visa sig generös kunde man ju alltid drämma till med en överföring på fem spänn.
Och så har vi det där med den begränsade textmängden. Att kommunicera via bankkonto är tufft. Här är det förbjudet med specialtecken. Dessutom är textmängden begränsad. Mellan banker kan det vara så lite som 8 tecken. Inom Skandiabanken har man dock hela 30 tecken till förfogande.
Så vad väntar du på? Skaffa ett Skandiabankenkonto (det är gratis) och börja skicka meddelanden till mig 😉
PS: Kom å tänka på den här grejen i ett samtal med min svåger. Hans reaktion var att omedelbart logga in på sitt bankkonto och göra en stående veckovis överföring av en krona till en kompis, med hälsningen: ”Al Barakaat”…
Brittisk matkultur: Delikatesser jag älskar – del 1
När ”alla andra” skriver om musiktjänsten Spotify som lanseras idag, tänkte jag ägna dagens inlägg åt något ganska väsensskilt. Nämligen: Brittisk matkultur.
I lördags, på Daniels eminenta Mölnbopartaj, påminde Martin Roos, på Martins försagda vis, mig om att jag ”alltid brukar” försvara brittisk matkultur. Dessutom hävdade han tvärsäkert att mitt argument för anglosaxiska köket är ”de fina råvarorna”.
Har jag sagt så, så är det dags för mig att revidera detta påstående. Att jag då och då svingar mitt svärd mot de som hävdar att brittisk matkultur stinker beror givetvis främst på sentimentala skäl. Som halvbritt, med engelsk mor är jag fett jävig och har kommit att uppskatta mycket sånt som veka svenskar aldrig kan uppskatta. Här nedan har jag påbörjat en lista med brittisk matkultur jag då och då går runt och saknar. Listan fortsätter imorgon…
Trekantsmackorna
Visst går det att slänga ihop grymma mackor även i Sverige, men inget slår Englands mackkultur. Framförallt trekantsmackorna, gärna med bortskurna kanter som med fördel äts med en rykande kopp te. Är jag ute på stan i England knallar jag gärna in på en livsmedelsbutik (eller ett varuhus livsmedelsavdelning) för att botanisera bland hundratals trekantiga plastförpackningar innehållandes två dubbla trekantsmackor fyllda med hundratals olika fyllningar. Vilket för mig in på nästa brittiska delikatess…
Branston Pickles
Kombinationen cheddarost (ost är en annan brittisk paradgren) och Branston Pickles i en macka är smått oslagbar. Denna bruna sörja ser inte så vacker ut, men den härliga kombinationen av sötma och syra gör den till ett perfekt komplement till ost (och kan tydligen vara extra smarrigt när man är gravid om man ska tro Catherine Zeta Jones). Pickles är också en del av pubklassikern ”Ploughmans lunch” som jag och min syrra otaliga gånger fått smaka på i ”familjerummet” på engelska pubar (jo det förr i världen fick inte barn, och fruar komma in på puben).
Läser man på innehållsförteckningen inser man att det experimenterats en del för att få fram smaken: kålrot, morötter, lök, blomkål, gurka allt i en sås gjord av vinäger, tomat, äpple, dadlar, senap, koriander, vitlök, kanel, peppar, kryddnejlika, muskot och cayennepeppar. Jag tror jag återkommer till det här med långa ingredienslistor i morgondagens blogg.
Bangers
Hur kommer det sig att Scan vid sidan om sina fejk-kolbaz, fejk-chrorizo och fejk-merguez kastar in en hederlig brittisk fejk-banger? Kanske för att man måste vara uppvuxen med den klassiskt engelska bangern för att verkligen uppskatta den. Bangern är anspråkslös, men charmig på sitt milda vis. Ett tag saknade min mamma den så hårt att hon smugglade in ett paket till Sverige. Ibland funderar jag på att göra detsamma, men då kommer jag på att Latinamerikanska Livsmedels chorizo är väldigt mycket vassare.
Bangern avnjuter jag hellre på plats i England, och då gärna i samband med en stabbig engelsk frukost (B&B-style).
Marmite
Uuuuuääck! Är ofta reaktionen när svenskar provar det populära brittiska smörgåspålägget Marmite. Denna mörkbruna, nästan svarta, kräm görs av jästextrakt (en biprodukt vid öltillverkning) och är det perfekta komplementet till rostat bröd. Fantastisk sälta och smak som påminner en smula om soja. En burk räcker nästan hur länge som helst, eftersom du bara brer på ett tunt lager Marmite på den heta toasten. Kombineras med fördel med en tunn skiva ost. Passa på att köp en liten burk Marmite nästa gång du är i England. I Sverige går den att köpa i exempelvis hälsokostaffärer, men till ett ofta hutlöst pris.
Mer delikatesser imorgon… fram tills dess får ni lyssna på hajpade Spotify. Själv låter jag datorn vila, och hänger istället med min syster och Vannas kusiner, och kanske kanske äter vi en ploughmans lunch.
IDG:s julfest
Årets upplaga av IDG:s julfest var faktiskt den bästa hittills. Kanske var det lokalen (spegelsalen istället för vinterträdgården på Grand Hotel). Kanske var det de alkade servitriserna… eller den ovanligt roliga underhållningen (Regina Lund är såååå tacksam att driva med)? Hursomhelst kul. Här några bilder.
Lena & Martin fördrinkar (och nej Hillevi, en fyra GT kostar inte 180 kronor på Grand Hotel).
Ante, Martin & Ola
Peter ”Sjödan” Sjödin i stilig mundering, samt servitrisen som lyckades dränka hans kostym i vin när hon skulle tända ett ljus…
Nej, Daniel är inte huvudpersonen på den här bilden. Här har vi ännu en underhållande servitris som säkert hällt upp vin på grevinnans ensamma nyårsfester. Längs hela bordet kunde man se rödvinsspår efter hennes framfart.
Martins nuna
Eftersom min blodiga nuna inte är någon vidare vacker syn lägger jag upp en bild på min kollega Martin. Alldeles färsk bild tagen för sisådär tre minuter sedan. Nästa vecka kanske jag lägger upp en annan redaktionsmedlem…
Petters hejdåpartykväll
I tisdags hade vi en himla trevlig hejdå-Petter-kväll då vi firade av M3:s gamle redaktionssekreterare med Lods, härskarehuva, tjälknöl och en del annat. En himla trevlig kväll. Så här glad var Petter när han fick sina presenter:
IDG City Games
Årets upplaga av jobbfesten IDG Games var faktiskt riktigt rolig. Kanske lite extra roligt när man var med i ett lag som vann! Otrolig tur och respektlöshet ledde till seger. Tack till frukthandlaren, killen med tomburkarna, tunnelbaneföraren, gatuköksarbetaren, hotellportieren och Birgette Söndergaard (jo jag hade faktiskt rätt namn hela tiden…). Utan er hade inte segern varit möjligt! Som ni ser på bilden fick vinnarna plus några dåliga förlorare (däribland IDG-rakade Martin) åka limousin genom Stockholm.
