Betongbrutalist fyller 100 år…

design, vänner, , ,

Det är härligt med irrfärder på Internet. Idag uppmärksammade min kompis Tobias Berving mig på att arkitekten Léonie ”Lola” Geisendorf fyller 100 år idag. Namnet lät bekant och jag kastade mig över artikeln som Tobias länkat till: http://www.svd.se/kultur/leonie-geisendorfs-masterverk-i-betong_3434180.svd

Geisendorf modell 1957

Wow, St Görans gymnasium, vilken cool byggnad tänkte jag. Sen hajjade jag till: Riksrådsvägen. Jajustdet. Det var därför jag kände till namnet. Och efter ytterligare trådar ut på internet hade jag plötsligt landat i ett blogginlägg på Bagisbloggen >>

Och med det anser jag att jag har gjort min blogg100-plikt idag 😉

Grattis Lola!

Konsten att leva för evigt – på nätet

fundering, internet, ,

Imorse läste jag en artikel i New Yorker om att bli ”virituellt odödlig” om webbtjänsten Eterni.me. Kortfattat kan man säga att tjänsten går ut på att du ger den access till en massa molntjänster som du bidragit till (såsom Facebook, Twitter, e-post, foton, video, geografisk data, ja även Google Glass och data från din Fitbit). Det som gör Eterni.me lite extra spännande är att de utlovar en avatar, en digital version av dig som efter din död kommer att leva vidare . De anhöriga ska sedan kunna prata med avataren som baserad på all information som matats in och processats av ”komplexa AI-algoritmer”, beter sig som du och kan återberätta gamla historier, svara på frågor och vara allmänt mysig (gissningsvis förutsatt att man var en mysig person…).

Väntar på inbjudan... hemskt sugen på att bli odödlig ;-)
Väntar på inbjudan… hemskt sugen på att bli odödlig 😉

Det hela låter väldigt sci-fi, och än så länge är inte tekniken mogen för att upplevelsen med avataren ska kunna bli så trovärdig. Men kanske om tio år?

Min första tanke när jag läste på New Yorker-artikeln om Eterni var att de här start-up-killarna måste ha sett Mika Taanilas fantastiska dokumentär ”The future is not what it used to be”.  Så här beskrev jag den i ett blogginlägg 2007:

Där får vi följa Erkki Kurenniemi, en av elektron/synthmusikens stora pionjärer. Men filmen handlade inte så mycket om musiken, utan Erkkis fantastiska dokumentationspassion. Och till skillnad från mig hade han ett mål med sitt samlande. Alla de ljud, bilder, filmer och texter han skrivit och gjort ville han mata in i en superdator, som med hjälp av alla dessa pusselbitar skulle återskapa hans själ. Hans själ skulle leva vidare i en dator och han skulle leva vidare för evigt.
Genom att fota allt gör man sig odödlig.

Påminner en hel del om idéerna bakom Eterni, även om Erkki har betydligt högre ambitioner. Här ett smakprov på filmen. Och om du får chansen att se den, se den:

THE FUTURE IS NOT WHAT IT USED TO BE (Mika Taanila, 2002) from Spectacle Theater on Vimeo.

Jag har nu anmält mitt intresse att bli odödlig via Eterni… eller snarare: jag har anmält mitt intresse att prova på. Är inte helt säker på att jag vill överlämna hela mitt digitala liv till ett privat amerikanskt företag för att de kanske kanske någon gång i framtiden ska låta mina nära och kära interagera med en digital kopia av mig. Hur ska det finansieras? Kommer min avatar mixa sina sentimentala tirader med väl valda reklambudskap…?

Nja, jag gör nog som Erkki: Bygger vidare på mitt egna digitala livsarkiv.

Pappersångest – veckans olästa papper

media o webb, , , ,

image

Okej, jag glömde avbeställa DN medan vi var i fjällen. Och vi har skjutit på beslutet att avsluta DN-prenumerationen länge nu. Det är ju trevligt att prassla med det där pappret när det finns tid över. Istället har vi gjort tvärtom. Tecknat en prenumeration på ytterligare en papperstidning. Dagens ETC. Inte för att vi egentligen vill ha en till papperstidning, utan kanske snarare för att Johan Ehrenbergs projekt är så himla galet och dumdristigt att jag inte kunde låta bli att göra ett stödköp (och Frida tjoade: visst,  gör det).

Så här sitter jag nu på söndagen med en hög papperstidningar och väldigt lite tid att läsa dem.

Tror den närmaste månaden ska ägnas åt utvärdering. Hur gör vi med vår DN-prenumeration? Och vad är poängen med ETC? Just Dagens ETC kräver nog en recension. Återkommer.

Hem ljuva säng

övrigt

Åter i Bagis efter en fantastisk vecka i fjällen. En vecka i familjen Börjeskogs ”sportstuga” i vackra Grövelsjön går inte av för hackor… Men… En sak har jag saknat:
Vår härliga säng! Med plats för hela familjen om det kniper.
Godnatt!
Återkommer med något mer raffinerat blogginlägg imorgon.

Utförsåkning: check! Och varför det är bra att vara över 40…

fundering, ,
Den del av backen som är lite snäll...
Strålande väder för lite utförsåkning.

Häromdagen berättade jag om ångesten inför min stundande utmaning: Att lära mig åka slalomskidor och åka utför. Idag var det dags för upplösningen… efter att ha lärt mig grunderna i barnbacken i onsdags (och förstått rent teoretiskt att det är fötterna jag ska röra på inte kroppen), och på torsdagen ha fått åkt tandem i stora backen för att konstatera att min vänsterfot inte riktigt vill lära sig det den ska göra… så stod jag nu inför valet: Ska jag köpa ett liftkort, åka till den stora backen med Vanna och kasta mig utför, trots trilskande vänsterfot, eller fega ur?

En dålig grej med att vara över 40:
Hjärnan och kroppen är programmerad med massa gammal skit som är svår att lära om.

En postiv grej med att vara över 40:
Hjärnan är fylld med erfarenheter som gjort mig mer självsäker och mindre feg. Nuförtiden tar jag de flesta motgångar med en klackspark ”been there done that”. De gånger jag ställs inför en utmaning som är ny blir jag triggad på ett helt annat sätt än när jag var 20 eller 30.  Då hade jag antagligen bangat att köpa det där liftkortet, med en dålig ursäkt. Fegat ur.
Men vafan. Jag är över 40. Nått den ålder då man på allvar börjat fatta att livet är ändligt och att det faktiskt inte finns tid att fega ur.

Så jag köpte det där liftkortet och kastade mig ut för den där branten (läs: tog långa, långa slalomsvängar).

Ingen briljant teknik (min dotter Vanna var väldigt fascinerad över de stora sår jag skar i den tidigare välpistade backen), men det gick, och det var otroligt skönt.

Ännu en utmaning avklarad. Ser fram emot nästa 😉

 

Ett inlägg om depression, en briljant kompis och den lika briljante Stephen Fry

vänner, , ,

Igår skrev jag ett inlägg om pussel… En kvart senare läste jag Simons drabbande inlägg om hans kamp mot depressionen. Att hålla hjärnan i schack. Att undvika det svarta hålet.

Läs det inlägget här >>

När jag första gången hörde att Simon mådde dåligt tänkte jag på en av mina husgudar Stephen Fry. På många sätt påminner Simon och Stephen om varandra. Smarta, roliga, karismatiska med en fantastisk förmåga att suga till sig ny kunskap. Nyfikna, uppdaterade, uppkopplade. Men också grubblande, tvivlande.

Som sagt: Läs gärna min vän Simons inlägg och se gärna även Stephen Fry the secret life of a Manic Depressive, nedan:

Om pusslandets ädla konst

vänner, , ,

pussel

Befinner mig sedan lördags kväll i Grövelsjöfjällen. På dagarna längdåkning, utförsåkning (jag gjorde trevande debut idag), pulkaåkning och allmänt njut i vårsol och i djup, gnistrande men sakta avsmältande gammelsnö. På kvällarna när barnen gått och lagt sig är det vuxentid. Den där sällsamma stunden på dagen då vi vuxna kan ägna oss åt självvalda sysslor. Till vardags brukar det för egen del ofta handla om en mix av jobb, lite bagisbloggande och allmänt häng vid datorn. Nu när det är semester ställs man inför möjligheten att göra vad som helst… något kanske totalt inproduktivt. En sådan syssla är att läsa bok. Herrn på bildne ovan väljer: pussel. 1000-bitarspussel på 6 dagar är utmaningen. Och jag är själv inte den som hoppar ett pussel. Även om jag kommer från en familj där det anses vara ett brott mot den heliga pusselregeln att titta på locket medan man pusslar (något som tydligen inte alls är en allmängiltig pusselregel).

Det finns mycket att lära av pussel. Exempelvis prioriteringar och metodik. Du kan inte slarva dig fram om du ska bli framgångsrik i ditt pusslande. Första jobbet för en pusslare är att vända alla bitarna rätt och påbörja en grovsortering, där kant och hörnbitarna (ack dessa underbara hörnbitar!) sorteras i en separat hög. Sedan byggs ramen och därefter samlar du ihop bitar som har något gemensamt. Det kan exempelvis vara bitar med mycket rött i. Förhoppningsvis ser du snart ett mönster och kan börja bygga upp motiven.

Sorterandet och letandet är slitsamt. Belöningen är de där kickarna du får när du saker faller på plats. Framförallt när flera separata motiv fogas samman.

Pusslandet har flera faser.  Lite beroende på hur motivet är uppbyggt. Det klassiska motivet: ett foto på en stad, en sjö, ett slott eller liknande, slutar ungefär på samma sätt:

Slutfasen: Det stora blå.

Den där jäääääävla himlen. Det är bara att sortera bitarna i olika blå nyanser och pröva, pröva, pröva.

För är det något du lär dig när du pusslar så är det att pröva tålamodet.

……..

Där slutar dagens inlägg. Dags att ge sig i kast med himlen (Mattias jobbar hårt med skogen).