Häromdagen berättade jag om ångesten inför min stundande utmaning: Att lära mig åka slalomskidor och åka utför. Idag var det dags för upplösningen… efter att ha lärt mig grunderna i barnbacken i onsdags (och förstått rent teoretiskt att det är fötterna jag ska röra på inte kroppen), och på torsdagen ha fått åkt tandem i stora backen för att konstatera att min vänsterfot inte riktigt vill lära sig det den ska göra… så stod jag nu inför valet: Ska jag köpa ett liftkort, åka till den stora backen med Vanna och kasta mig utför, trots trilskande vänsterfot, eller fega ur?
En dålig grej med att vara över 40:
Hjärnan och kroppen är programmerad med massa gammal skit som är svår att lära om.
En postiv grej med att vara över 40:
Hjärnan är fylld med erfarenheter som gjort mig mer självsäker och mindre feg. Nuförtiden tar jag de flesta motgångar med en klackspark ”been there done that”. De gånger jag ställs inför en utmaning som är ny blir jag triggad på ett helt annat sätt än när jag var 20 eller 30. Då hade jag antagligen bangat att köpa det där liftkortet, med en dålig ursäkt. Fegat ur.
Men vafan. Jag är över 40. Nått den ålder då man på allvar börjat fatta att livet är ändligt och att det faktiskt inte finns tid att fega ur.
Så jag köpte det där liftkortet och kastade mig ut för den där branten (läs: tog långa, långa slalomsvängar).
Ingen briljant teknik (min dotter Vanna var väldigt fascinerad över de stora sår jag skar i den tidigare välpistade backen), men det gick, och det var otroligt skönt.
Ännu en utmaning avklarad. Ser fram emot nästa 😉
