Etikettarkiv: 40 år

Utförsåkning: check! Och varför det är bra att vara över 40…

Den del av backen som är lite snäll...
Strålande väder för lite utförsåkning.

Häromdagen berättade jag om ångesten inför min stundande utmaning: Att lära mig åka slalomskidor och åka utför. Idag var det dags för upplösningen… efter att ha lärt mig grunderna i barnbacken i onsdags (och förstått rent teoretiskt att det är fötterna jag ska röra på inte kroppen), och på torsdagen ha fått åkt tandem i stora backen för att konstatera att min vänsterfot inte riktigt vill lära sig det den ska göra… så stod jag nu inför valet: Ska jag köpa ett liftkort, åka till den stora backen med Vanna och kasta mig utför, trots trilskande vänsterfot, eller fega ur?

En dålig grej med att vara över 40:
Hjärnan och kroppen är programmerad med massa gammal skit som är svår att lära om.

En postiv grej med att vara över 40:
Hjärnan är fylld med erfarenheter som gjort mig mer självsäker och mindre feg. Nuförtiden tar jag de flesta motgångar med en klackspark ”been there done that”. De gånger jag ställs inför en utmaning som är ny blir jag triggad på ett helt annat sätt än när jag var 20 eller 30.  Då hade jag antagligen bangat att köpa det där liftkortet, med en dålig ursäkt. Fegat ur.
Men vafan. Jag är över 40. Nått den ålder då man på allvar börjat fatta att livet är ändligt och att det faktiskt inte finns tid att fega ur.

Så jag köpte det där liftkortet och kastade mig ut för den där branten (läs: tog långa, långa slalomsvängar).

Ingen briljant teknik (min dotter Vanna var väldigt fascinerad över de stora sår jag skar i den tidigare välpistade backen), men det gick, och det var otroligt skönt.

Ännu en utmaning avklarad. Ser fram emot nästa 😉

 

2012 fångat i en scanner nära mig

2012 var året då jag efter cirka 8 års uppehåll skaffade en scanner. Eller snarare Kurbits Media skaffade en scanner. Eller ”bildläsare” som vi var tvungna att kalla det enligt Maxidatas skrivregler…
Att bli med scanner igen känns faktiskt bra. På senare år har jag mer och mer kommit att spara minnen digitalt. Jag har många gånger stått på loppmarknader och knäppt bilder på grejor istället för att köpa dem. Många gånger är det ju pinaler som bara är kul ett tag, men som mest tar plats därhemma.
Med en scanner kan man bevara en del minnen som bara skulle hamnat i en skokartong eller i soporna, men som kan bli riktigt roliga att upptäcka igen om några år. Och genom att nu lägga upp några av dessa minnen från 2012 gör jag dem också googlingsbara för all framtid. I alla fall all den framtid då Google regerar och internet existerar i sin nuvarande form…

Här ett par minnen scannade ikväll:

Namnlappar från 40-årskalas:

Jodå 2012 fyllde jag 40. Min största ångest var att jag ville bjuda hela världen. 66 kom och det blev en finfin fest. Tack alla! Även ni som inte blev bjudna…

Berlin-tipsen:
”Gubbsen” och jag åkte till Berlin i oktober. 9 glada i en lägenhet. Strålande väder och en stad fylld med älskvärda invånare. Såsom servitrisen som skrev dessa lappar med tips. Hon skrev dem i ett rasande tempo och med stort engagemang. Hon berättade att hon snart skulle behöva flytta från Berlin. Hennes studier var klara och nu hade hon fått jobb. För i Berlin fanns inga ”riktiga jobb”. Kanske det är en del av charmen 😉   (för övrigt lyckades vi bara pricka in ett av tipsen, Santa Maria)

Vanna skriver!

En annan stor grej i år är att min äldsta dotter Vanna har börjat skriva och läsa. Det är coolt. Otroligt coolt. Att dessutom lillesyrran Pella numera går att konversera gör livet ännu härligare. Språk är fantastiskt och att kunna kommunicera med omvärlden via tal och  skrift är onekligen en gåva.