Här ovan kastar sig min orädda dotter nerför snötäckta branter. Efter några dagar i skidskola. Hon är så cool. Och jag är sjukt avundsjuk.
Inte på det här med skidskola. Det ska jag ge mig i kast med imorgon (jovisst dags att lära sig åka slalom…). Utan det här med att vara orädd. Att kasta sig nerför en brant och lita fullständigt på att man faktiskt har förmågan att hålla sig på benen, förmågan att bromsa in, begränsa farten och inte bara fortsätta rakt fram tills naturen sätter stopp…
Jag minns (om än dimmigt) den enda gång jag tidigare gjort ett försök att åka slalom. Kanske var det på högstadiet? Platsen var en backe i Uppsala, ett föredetta grusttag i Sunnersta, och den färden gick rakt framåt och slutade någonstans i vassen i kanten av Fyrisån…
De senaste dagarna här i Grövelsjön har jag blivit varse min rädsla för utförsåkning och hög fart. För längdåkning i de här krokarna är inte riktigt det jag är van vid från barndomens Gottsundagipen. Här är det inte platt. Här saxar man uppför, uppför, uppför och åker sedan utför utför. De gånger då jag ser hur slutet på nedförsbacken har det varit okej. Bara att glida i spåret tills farten avtar. Men när backen ”svänger” och man inte har en aning om vart den tar vägen och vad som händer bakom nästa krök känner jag mina begränsningar.
Och de där begränsningarna sitter mestadels i huvudet. Visst, jag har uselt balanssinne. Kommer ibland på mig själv med att jag måste hålla i relingen i rulltrappan för att inte tappa balansen. Och visst är jag halvbra på att koordinera mina ben… men framförallt litar jag inte på varken balanssinnet eller den där koordinationen och när farten ökar i nerförsbacken och jag känner att jag börjar tappa kontrollent tar jag hellre en kontrollerad vurpa än vågar chansa på att jag ska lyckas begränsa farten.
Imorgon tar jag tjuren vid hornen. Då ska en kille som heter Stefan övertyga mig om att det här med utför nog kan bli min grej. ”Kan man lära 90-åringar styrketräna kan man nog lära dig åka skidor”, hävdar han.
Vi får väl se. Jag är skitskraj. Men när jag tittar på videoklippet med min orädda dotter tänker jag: vafan, vad är det värsta som kan hända? Bryta benet?
Det är ju också en livserfarenhet som jag aldrig upplevt.
