Konsten att leva för evigt – på nätet

Imorse läste jag en artikel i New Yorker om att bli ”virituellt odödlig” om webbtjänsten Eterni.me. Kortfattat kan man säga att tjänsten går ut på att du ger den access till en massa molntjänster som du bidragit till (såsom Facebook, Twitter, e-post, foton, video, geografisk data, ja även Google Glass och data från din Fitbit). Det som gör Eterni.me lite extra spännande är att de utlovar en avatar, en digital version av dig som efter din död kommer att leva vidare . De anhöriga ska sedan kunna prata med avataren som baserad på all information som matats in och processats av ”komplexa AI-algoritmer”, beter sig som du och kan återberätta gamla historier, svara på frågor och vara allmänt mysig (gissningsvis förutsatt att man var en mysig person…).

Väntar på inbjudan... hemskt sugen på att bli odödlig ;-)
Väntar på inbjudan… hemskt sugen på att bli odödlig 😉

Det hela låter väldigt sci-fi, och än så länge är inte tekniken mogen för att upplevelsen med avataren ska kunna bli så trovärdig. Men kanske om tio år?

Min första tanke när jag läste på New Yorker-artikeln om Eterni var att de här start-up-killarna måste ha sett Mika Taanilas fantastiska dokumentär ”The future is not what it used to be”.  Så här beskrev jag den i ett blogginlägg 2007:

Där får vi följa Erkki Kurenniemi, en av elektron/synthmusikens stora pionjärer. Men filmen handlade inte så mycket om musiken, utan Erkkis fantastiska dokumentationspassion. Och till skillnad från mig hade han ett mål med sitt samlande. Alla de ljud, bilder, filmer och texter han skrivit och gjort ville han mata in i en superdator, som med hjälp av alla dessa pusselbitar skulle återskapa hans själ. Hans själ skulle leva vidare i en dator och han skulle leva vidare för evigt.
Genom att fota allt gör man sig odödlig.

Påminner en hel del om idéerna bakom Eterni, även om Erkki har betydligt högre ambitioner. Här ett smakprov på filmen. Och om du får chansen att se den, se den:

THE FUTURE IS NOT WHAT IT USED TO BE (Mika Taanila, 2002) from Spectacle Theater on Vimeo.

Jag har nu anmält mitt intresse att bli odödlig via Eterni… eller snarare: jag har anmält mitt intresse att prova på. Är inte helt säker på att jag vill överlämna hela mitt digitala liv till ett privat amerikanskt företag för att de kanske kanske någon gång i framtiden ska låta mina nära och kära interagera med en digital kopia av mig. Hur ska det finansieras? Kommer min avatar mixa sina sentimentala tirader med väl valda reklambudskap…?

Nja, jag gör nog som Erkki: Bygger vidare på mitt egna digitala livsarkiv.

Detta är inlägg 38, dag 38 i intitiativet #blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 1 mars 2014. Detta är inlägg 38 av 100.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.