Kategoriarkiv: fundering

Dagens nyord: ”shelfie”

fundering, internet, , ,

Häromdagen fick Frida frågan om hon kände till några bra inredningsbloggar som hon kunde tipsa om. Hon började surfa runt bland gammalt och nytt och insåg att något har hänt. Det hon höll på med: mångordig inredningsblogg som bevakar saker med nyhetsvärde verkar vara på utdöende. Inredningsbloggarna blir alltmer fåordiga och bildfixerade, men framförallt: Bloggaren förmedlar inte längre nyheter om andras görande. Nu är varje bloggare en stylist och det de gör kan likaväl förmedlas i en bild på Instagram och Pinterest som på en blogg .

-Man tar en bild på sin hylla i köket och får 50 likes, och det tog bara några minuter, sa Frida, när vi satt där med varsin kaffekopp vid frukostbordet.

-Jag lade ner ett par timmar på att skriva ett inlägg på Kurbits igår och fick ett par likes på Facebook.

-Aha, man skulle kunna säga att de gjort en ”shelfie” en slags inredningsvärldens motsvarighet till ”selfien”, sa jag, skitnöjd med att ha hittat på ett nytt begrepp…

Trodde jag.

Självklart finns  #shelfie redan. Men det handlar inte i första hand om inredning utan om ett sätt att visa upp sina bokhylla och därmed vad man har för böcker och hur man sorterar dem… Enligt Urban Dictionary är begreppet myntat av den amerikanske författaren Rick Riordan.

Eftersom jag gillar diskbänksrealism fotar jag här, utan krusiduller bokhyllan ovanför mitt arbetsbord. Inget för inredningsbloggen direkt.
Eftersom jag gillar diskbänksrealism fotar jag här, utan krusiduller bokhyllan ovanför mitt arbetsbord. Inget för inredningsbloggen direkt.

Glad valborg govänner!

familj, fundering,

Valborg i Skarpnäck

Skriver detta medan fyrverkerierna smattrar över Bagarmossen och Skarpnäck och min fru läser sagor för två trötta barn i rummet bredvid.

Valborg 2014.

Skiljer sig en del från de valborgsmässoaftnar man firade för 15 år sedan.

Då befann man sig i studentstaden Uppsala och gick igenom hela programmet. Champagnefrukost, mösspåtagning (nja, jag missade alltid den), champagnegalopp på nation, hem till en kompis, middag och eftersläpp på någon gasque på någon nation. Typ lullig från klockan halv åtta på morgonen till halv fem dagen därpå…

Jag är faktiskt inte nostalgisk. Ganska nöjd med att jag än så länge i livet är med nöjd med vad jag har idag än det jag hade då. Att stå där framför brasan med sin ena dotter på axlarna och njuta av hänförelsen. Vilken eld! Vilken brasa! Så mycket folk!

Saknar inte ens den där studentmössan som blev nerkissad och nerbajsad av en familj råttor i ett förråd i Solna 2006.

Good riddance!

 

Förfall…

fundering,
Nä det här är inte medicinen jag tar, men vafan, om inget annat hjälper...
Nä det här är inte medicinen jag tar, men vafan, om inget annat hjälper…

Den senaste veckan har inte varit bra.
Fantastiskt väder. Visst!
Fantastisk fru. Visst!
Fantastiska barn. Visst!

Men så har vi den där hälsan. Den där förkylningen som inte är av de där slaget som går att trotsa. En envis rackare som gör det svårt att tänka klart och jobbigt att röra sig. Som vägrar ge upp.

Därför detta förfall.

En blogg som fylls med nödinlägg. Torftiga kortfattade poster skrivna i ren desperation.
En Fitbit som laddats ur och som det känns meningslöst att ladda eftersom jag ändå inte rör mig särskilt mycket just nu.
Mejlboxar som svämmar över.
Möten som ställs in, skjuts upp.
Sociala aktiviteter som förvandlas till asociala aktiviteter.
Och så den där ångesten över allt som inte blir gjort.

Blä.

Leif GW: 40-talisternas guru och papperstidningens livräddare?

fundering, kul, media o webb, , , , ,

10173581_10152175732409565_1646632001055438711_nI morse möttes jag  på Facebook av den här bilden postad i gruppen Dagens otydlighetsros. Lite lustigt eftersom jag ett par dagar tidigare vid en middag med mina svärföräldrar (boende i just Härnösand) hävdade:

-Alla 40-talister verkar älska Leif GW Persson, han är 40-talisternas guru.
Sedan följde upp med en teori om att kvällstidningarna hade minst ett Leif GW-löp i veckan för att sälja lösnummer.

Okej, jag överdrev (händer ibland). Så ofta har inte Aftonbladet och Expressen Leif GW-löp. Men visst passar han in i löpmixen. De senaste åren har löpen nästan helt komma att riktas mot en målgrupp över 50 år. Löpen handlar om krämpor, kungafamiljen, vilka andra 40-talister i ditt kvarter som är rika 😉 och Leif GW Persson…

Ni som inte tillhör målgruppen, och inte rikigt uppfattat hur mycket exponering Leif GW får, kolla gärna in bloggen Dagens GW: http://dagensgw.tumblr.com/ 
Så här skriver bloggen i sin programförklaring:

Hösten 2013 var enligt TTs @mikael_forsell GW med i Expressen elva dagar i följd, 17 av 20 dagar. Något av ett rekord.

Om jag inte minns fel sa Olle Lidbom för ett par år sedan sa att han trodde att Svenska Dagbladet blev den första papperstidningen som läggs ner. Och att det var inom de närmaste tio åren.

Kan det vara så att Expressens pappersdöd sammanfaller med Leif GW:s död?

Och så en sista fråga:

Varför kom aldrig Leif GW till Härnösand?

Konsten att leva för evigt – på nätet

fundering, internet, ,

Imorse läste jag en artikel i New Yorker om att bli ”virituellt odödlig” om webbtjänsten Eterni.me. Kortfattat kan man säga att tjänsten går ut på att du ger den access till en massa molntjänster som du bidragit till (såsom Facebook, Twitter, e-post, foton, video, geografisk data, ja även Google Glass och data från din Fitbit). Det som gör Eterni.me lite extra spännande är att de utlovar en avatar, en digital version av dig som efter din död kommer att leva vidare . De anhöriga ska sedan kunna prata med avataren som baserad på all information som matats in och processats av ”komplexa AI-algoritmer”, beter sig som du och kan återberätta gamla historier, svara på frågor och vara allmänt mysig (gissningsvis förutsatt att man var en mysig person…).

Väntar på inbjudan... hemskt sugen på att bli odödlig ;-)
Väntar på inbjudan… hemskt sugen på att bli odödlig 😉

Det hela låter väldigt sci-fi, och än så länge är inte tekniken mogen för att upplevelsen med avataren ska kunna bli så trovärdig. Men kanske om tio år?

Min första tanke när jag läste på New Yorker-artikeln om Eterni var att de här start-up-killarna måste ha sett Mika Taanilas fantastiska dokumentär ”The future is not what it used to be”.  Så här beskrev jag den i ett blogginlägg 2007:

Där får vi följa Erkki Kurenniemi, en av elektron/synthmusikens stora pionjärer. Men filmen handlade inte så mycket om musiken, utan Erkkis fantastiska dokumentationspassion. Och till skillnad från mig hade han ett mål med sitt samlande. Alla de ljud, bilder, filmer och texter han skrivit och gjort ville han mata in i en superdator, som med hjälp av alla dessa pusselbitar skulle återskapa hans själ. Hans själ skulle leva vidare i en dator och han skulle leva vidare för evigt.
Genom att fota allt gör man sig odödlig.

Påminner en hel del om idéerna bakom Eterni, även om Erkki har betydligt högre ambitioner. Här ett smakprov på filmen. Och om du får chansen att se den, se den:

THE FUTURE IS NOT WHAT IT USED TO BE (Mika Taanila, 2002) from Spectacle Theater on Vimeo.

Jag har nu anmält mitt intresse att bli odödlig via Eterni… eller snarare: jag har anmält mitt intresse att prova på. Är inte helt säker på att jag vill överlämna hela mitt digitala liv till ett privat amerikanskt företag för att de kanske kanske någon gång i framtiden ska låta mina nära och kära interagera med en digital kopia av mig. Hur ska det finansieras? Kommer min avatar mixa sina sentimentala tirader med väl valda reklambudskap…?

Nja, jag gör nog som Erkki: Bygger vidare på mitt egna digitala livsarkiv.

Utförsåkning: check! Och varför det är bra att vara över 40…

fundering, ,
Den del av backen som är lite snäll...
Strålande väder för lite utförsåkning.

Häromdagen berättade jag om ångesten inför min stundande utmaning: Att lära mig åka slalomskidor och åka utför. Idag var det dags för upplösningen… efter att ha lärt mig grunderna i barnbacken i onsdags (och förstått rent teoretiskt att det är fötterna jag ska röra på inte kroppen), och på torsdagen ha fått åkt tandem i stora backen för att konstatera att min vänsterfot inte riktigt vill lära sig det den ska göra… så stod jag nu inför valet: Ska jag köpa ett liftkort, åka till den stora backen med Vanna och kasta mig utför, trots trilskande vänsterfot, eller fega ur?

En dålig grej med att vara över 40:
Hjärnan och kroppen är programmerad med massa gammal skit som är svår att lära om.

En postiv grej med att vara över 40:
Hjärnan är fylld med erfarenheter som gjort mig mer självsäker och mindre feg. Nuförtiden tar jag de flesta motgångar med en klackspark ”been there done that”. De gånger jag ställs inför en utmaning som är ny blir jag triggad på ett helt annat sätt än när jag var 20 eller 30.  Då hade jag antagligen bangat att köpa det där liftkortet, med en dålig ursäkt. Fegat ur.
Men vafan. Jag är över 40. Nått den ålder då man på allvar börjat fatta att livet är ändligt och att det faktiskt inte finns tid att fega ur.

Så jag köpte det där liftkortet och kastade mig ut för den där branten (läs: tog långa, långa slalomsvängar).

Ingen briljant teknik (min dotter Vanna var väldigt fascinerad över de stora sår jag skar i den tidigare välpistade backen), men det gick, och det var otroligt skönt.

Ännu en utmaning avklarad. Ser fram emot nästa 😉

 

Imorgon ska jag bli lika cool som min 6-åriga dotter… alternativt: åka till Mora lasarett

fundering, sport, , , ,

Här ovan kastar sig min orädda dotter nerför snötäckta branter. Efter några dagar i skidskola. Hon är så cool. Och jag är sjukt avundsjuk.

Inte på det här med skidskola. Det ska jag ge mig i kast med imorgon (jovisst dags att lära sig åka slalom…). Utan det här med att vara orädd. Att kasta sig nerför en brant och lita fullständigt på att man faktiskt har förmågan att hålla sig på benen, förmågan att bromsa in, begränsa farten och inte bara fortsätta rakt fram tills naturen sätter stopp…

Jag minns (om än dimmigt) den enda gång jag tidigare gjort ett försök att åka slalom. Kanske var det på högstadiet? Platsen var en backe i Uppsala, ett föredetta grusttag i Sunnersta, och den färden gick rakt framåt och slutade någonstans i vassen i kanten av Fyrisån…

De senaste dagarna här i Grövelsjön har jag blivit varse min rädsla för utförsåkning och hög fart. För längdåkning i de här krokarna är inte riktigt det jag är van vid från barndomens Gottsundagipen. Här är det inte platt. Här saxar man uppför, uppför, uppför och åker sedan utför utför. De gånger då jag ser hur slutet på nedförsbacken har det varit okej. Bara att glida i spåret tills farten avtar. Men när backen ”svänger” och man inte har en aning om vart den tar vägen och vad som händer bakom nästa krök känner jag mina begränsningar.

Och de där begränsningarna sitter mestadels i huvudet. Visst, jag har uselt balanssinne. Kommer ibland på mig själv med att jag måste hålla i relingen i rulltrappan för att inte tappa balansen. Och visst är jag halvbra på att koordinera mina ben… men framförallt litar jag inte på varken balanssinnet eller den där koordinationen och när farten ökar i nerförsbacken och jag känner att jag börjar tappa kontrollent tar jag hellre en kontrollerad vurpa än vågar chansa på att jag ska lyckas begränsa farten.

Imorgon tar jag tjuren vid hornen. Då ska en kille som heter Stefan övertyga mig om att det här med utför nog kan bli min grej. ”Kan man lära 90-åringar styrketräna kan man nog lära dig åka skidor”, hävdar han.

Vi får väl se. Jag är skitskraj. Men när jag tittar på videoklippet med min orädda dotter tänker jag: vafan, vad är det värsta som kan hända? Bryta benet?

Det är ju också en livserfarenhet som jag aldrig upplevt.