Kategoriarkiv: bakelit guld

Bergman, jag och mitt ofödda barn

Idag dog Ingmar Bergman. En skön snubbe som verkligen kunde det här med att blanda humor och blodigt allvar.

Jag är lite avundsjuk på det där allvaret. Glimten i ögat och humorn behärskar jag nog, men att ha styrkan och mognaden att vara så där förbaskat allvarig utan att blanda i någon som helst ironi är en svår konst. Somliga säger att det är svårast att göra komedi. Men i vårt skruvade tidevarv är det nästan svårast att ta någonting överhuvudtaget på riktigt allvar.

Med Bergman dör en epok, skriver somliga.

Kanske det.

Men då har ni inte träffat Frida och min blivande parvel.

Hon/han ska få en videokamera i två-årspresent, samt matas med hela Ingmar Bergman-boxen.

När andra kör Lejonkungen på repeat kommer vår lilla auteur ropa: ”Pappa pappa, jag vill se riddaren spela schack med döden”.

Vi kommer att måla barnrummet i svart och vitt, hänga stora, tunga, bruna sammetsgardiner för fönstren och låta barnet läsa katekesen i skenet från en cinematograph med inbyggd oljelampa.

Se där.

Bergman är död.

Och jag kan inte ta det på allvar.

Delen och det hela – hur svårt kan det vara?

Hej mitt ofödda barn nu ska mamma också prata en stund om solidaritet. Med en (!) dag kvar till beräknat datum vaggar jag omkring som en rar liten freakshow. Det känns som jag gäckar det naturliga och naturen genom min uppenbarelse, jag trotsar liksom humlan tyngdlagen varje gång jag rör mig ute. Men eftersom det finns andra original och kufar i Bagis passar jag in fint.

Jag såg en bra dansk dokumentär, ”Ju fler desto bättre”, på teve igår om en familj med ungefär hur många barn som helst. (jag tror de var tio eller elva, i åldrarna 1,5-20 år). De två föräldrarna drev ett jordbruk och kallade sin familj för kollektivet. Pappan berättade att barnen tidigt fått lära sig att fungera som delar i det hela. ”Vi lär våra barn att de behöver oss, men att vi också behöver dem”, sade han, apropå att alla barn tidigt får lära sig att byta blöja och mjölka kor. Kanske inget konstigt i det, men det var rörande att se att teori och praktik så väl gick ihop i familjen – när föräldrarna var borta på kurs i tre dagar kallades den äldste sonen hem från universitetsstudier för att ha huvudansvar för familjen. ”Jag är ingenting utan kollektivet” menade han på ett så ärligt och uppriktigt sätt att jag blev varm i hjärtat och tänkte på min egen kollektiva uppväxt. ”Jag sätter aldrig individen högre än kollektivet, det är tillsammans vi uträttar något”.

Och när jag vaggar omkring i Bagis bland kufarna på Konsum och lite varstans tänker jag på det – så vill jag också leva idag. Kollektiv kan kanske låta omodernt eller förlegat, men tänk på ordet nätverk istället så låter det mycket fräsigare och 2007. Att iallafall få känna sig som en viktig och värdefull del i något större är nyttigt och sunt för människan. Att få hjälpas åt och ta emot hjälp där man befinner sig, att kunna lita på att det finns människor runt omkring en som är beredda att hjälpa till, rycka ut och finnas på plats, på samma sätt som man själv har det i beredskap. Och att man också kan tänka sig att hjälpa människor som man faktiskt inte känner, annat än att man bor i samma förortsområde eller kör samma väg till jobbet.

Detta tänker jag på i Bagis, också i kölvattnet av den obehagliga diskussion som pågått i veckan i diverse radioprogram, apropå Asfaltsindianernas jakt på Suvar och Humrar. Miljöförstöringen åsidosatt (hur nu det är möjligt!) är det något oerhört osolidariskt över dessa bilar, något jag också får bekräftat i ägarnas röster när de indignerat ondgör sig över dessa studentikosa luftutsläppstrick. Trafiken är farlig som den är säger jag! Vad är det som gör att vissa individer tar sig rätten att åka två meter högre än alla andra i trafiken och därigenom krossa allt som kommer i dess väg om olyckan är framme? Det ligger en blöt osolidarisk filt som luktar egoism och ofräsch individualism över det. Och det hörs också i deras falsettröster, dessa människor som anser att bilen är en mänsklig rättighet och en förlängning av den egna kroppen och tanken, ja nästintill en reflektion av det egna jaget och den egna statusen. Och jag tänker när jag hör dem – vad rädda ni låter. Och vad ensamma ni måste vara.

Kanske har Asfaltsindianerna en hel del att göra i de finare radhusområdena här i Bagis också, men dit kan jag inte ta mig just nu, de ligger utanför min vaggzon. Jag tipsar ändå alla osäkra Suv-ägare att ta ett varv runt Bagis centrum. Där sitter kanske jag på en bänk och vilar. Jag och andra som kanske vill prata lite, som kanske också har sett dokumentärer om solidaritet på teven eller bara upplever att det samhällsklimat vi har idag handlar på tok för mycket om hårda bilar och för lite om mjuka barn och människor. Mer civilkurage och solidaritet åt folket säger jag.

Evert Taube, Ernst Kirchsteiger samt en och annan råtta

Tar ett litet brejk i flyttpackandet för att lätta min tunga bloggbörda. Har gått och ruvat på bloggvirke hela dagen som jag bara måste få ur mig.

Det hela började faktiskt i morse då jag läste i DN om ”Taubes okända kärlek” En kan tyckas gullig historia om Siv Seybolts romans med en 60-årig nationalskald på 50-talet.
Men är den så himla gullig. Kolla in det här citatet:

Som 17-18-åring var Siv med föräldrarna på ett av Taubes uppträdanden i Göteborg under tidigt 40-tal. Med blommor i hand fick hon komma bakom scenen och träffa den store:
– Jag var ju lite blyger, men när jag kom in blev han alldeles tyst och tittade på mig. Sedan kom han fram och lade sin hand på mitt ena bröst. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, berättar Siv när DN träffar henne i hennes lilla hus i Kämpersvik utanför Grebbestad i norra Bohuslän.

Gubben Taube knallar alltså rakt fram till groupien Siv och tar henne på pattarna.

Snuskgubbe!

Efter ha tänkt den tanken ett tag kunde jag inte låta bli att tänka på en annan lite obehaglig men extremt folkkär filur: Ernst Kirchsteiger.

Häromdagen såg jag första delen av Sommartorpet och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mitt i sekvensen när Ernst fixar matjessillmackor till sina underhuggare har producenten bestämt sig för att förstärka Ernsts obehaglighet genom att växla normala bilder av Ernst med extrema närbilder där Ernst upprepar exakt samma Ernstiga mening som han klämde ur sig sekunden innan. Greppet är minst sagt märkligt. Särskilt med tanke på att denna tjatiga teknik upprepas gång på gång på gång. Till slut gömde jag mig under täcket. (se programmet här…)

Ernst märkliga egocentriska stil, med ett inpetat ”Jag” i var och varannan mening, är direkt obehaglig, men obehagligast av allt är Ernst förhållningssätt till sina ”medarbetare”. Ernst envisas med att visa upp hantverkarna för publiken och försöker på något klumpigt vis vilja få oss att tro att de trivs i hans sällskap. Ett av hans paradknep för att skapa denna illusion är att han gärna berättar för publiken att han faktiskt kommunicerat med hantverkarna och att han bär på viss specifik kunskap. Helst ska det var någon viss inställning, åsikt eller smakinriktning som Ernst inte håller med om och som han ska motbevisa. Den här gången är det någon av hantverkarna som inte gillar matjessill, något Ernst givetvis ska bota med sin briljanta smörgås (den han tillredde varvad med extrema närbilder).

Och så dags för den obligatoriska konfrontationen. Hantverkarna på rad, sittandes på en trapp i ett hörn och Ernst på sin tron, nej jag menar pall, rapandes sin monolog. Och nej Ernst, jag vågar lova att killarna i trappen inte sitter och okritiskt lapar i sig visdomar från sin store mästare. De tycks snarare längta sig bort till sina riktiga kompisar och ett tillfälle att berätta vilken egocentrisk, upplåst tönt den där Ernst är.

Ernst du är inte Erik Axel Karlfeldt. Däremot är du ”mannen som kan tala med medelålders kvinnor”, och det finns ruskigt många därute som verkar gilla din stil. (och då menar jag verkligen ruskigt)

Och så slutligen den där råttan. Den finns faktiskt inte bara där för att få till en bra rubrik. Tänkte nämligen passa på att avsluta detta inlägg med en bild från vår källare. En bild som definitivt motiverar mig att stänga av datorn och packa vidare!

Blä, blä, blä, Gud, feber mm

-Blä för att vara sjuk när solen skiner ute.

-Blä för att vara sjuk när man skulle ha hjälpt en kompis flytta

-Blä för att Stieg Larsson envisas att namedroppa PowerBook (med denna fasansfulla stavning) på var och varannan sida i sina i övrigt spännande deckare. Stieg vila i frid, men varför, varför har du fått för dig att en framstående hacker skulle släpa runt med en Powerbook för jämnan?

-Blä för Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Ingegerd Troedsson med flera som igår skrev en förvirrad debattartikel i DN om homoäktenskap.

Fast förresten. Det där sista är inte blä. Jag tyckte deras debattartikel var riktigt underhållande.
Här är mitt favoritcitat:

Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.

Konsekvensen av detta resonemang är ju underbart. Alla ni som är gifta och har svårt med reproduktionen: Skilj er och hitta en partner som är mer reproduktiv!

I övrigt anser jag att Alf Svensson bör ta fram tippex och byta ut alla ”Gud” i Bibeln, mot ”Biologin”.
Själv trodde jag att poängen med att vara människa är att vi faktiskt har något som kallas Kultur, och därmed satt en del av naturen ur spel.
Bland annat genom att gifta oss (att begå äktenskapsbrott är väl inte mot biologin, eller?).

Ja, det var lite feberyra tankar från en säng i Solna.
Gräsänkling denna helg. Kunde varit kul… men idag är det så jääädrans trist.
Kvinnan i mitt liv är i Norrland, vårt kommande barn kickboxandes i magen.
Jodå, Alf o co, Frida och jag behöver inte skilja oss. Vi har rent mjöl i påsen och bulle i ugnen.

Tack och goddag.
zzzzz

TEST: God Jul – àla Findus!

Plötsligt fanns den där på Coop Nära. Årets kulinariska sensation: Julbord i fryst mikrorättsförpackning. Givetvis hade vi på Bakelitredaktionen svårt att bärga oss. Två portioner och 1,5 liter julmust inhandlades och sen var det dags för test.

Test 1: Julstämning

Jovisst gjorde sig Findus juligt designade förpackningar utmärkt på familjen Engströms juliga köksbord. Tacky? Nej, inte alls… det här kan vara framtiden.

Test 2: Aptitlighet

Nej, frysta mikrorätter ser sällan särskilt smarriga ut i fryst skick. Och den här rätten är definitivt lite obehagligare än genomsnittet.
Under den hårt spända plasten ligger en gråaktig och en brunaktig massa som sprutats ut i formen av Findus matmaskiner (nej jag vägrar tror att det är människor med kockmössor som står bakom detta). Ovanpå ligger två lealösa gråaktiga korvar och tre köttbullar och längtar efter värmen. I den så kallade tillbehörskålen ligger risgrynsgröten som tyvärr tycks dela utrymme med sylt. Vad jag minns har jag aldrig ätit risgrynsgröt med sylt på julafton? Är det tradition någonstans? Eller är det bara så att Findus lånat in produktutvecklare från Bob som tillverkar Risifrutti?

Test 3: Efter mikron

Sju minuter senare sa det pling och huvudrätten är färdig att servera (tillbehörskålen kör du separat medan du äter).
Ja vad säger man… Vi måste nog ta till en pilskiss för att verkligen förstå det överdåd av maträtter som Findus jultallrik erbjuder:

Smakmässigt är de olika delarna faktiskt helt okej, även om korven lider av viss skorpig mikrobränna. Men upplägget… nä det här är onekligen inget för kräsmagade.
Frida gjorde ett tappert försök att göra det hela lite mer aptitligt genom att lägga upp det på en tallrik.

Dessutom fuskade hon en smula genom att lägga till lite sill, tomater, hårt tunnbröd och Slotts senap. Ett underbetyg om något. Nej, ni privatiserade äldreboenden som köper in 200 sådana här till julafton får skämmas. Findus julbord är en gimmick som du kan skratta åt tillsammans med polarna i lunchrummet. På julafton uppmanar jag er att antingen äta riktiga hemlagade grejor eller strunta i hela grejen. Typ fira julafton på en indier eller en thai-restaurang…

God jul!

Svarte Petter i Amsterdam

Låt mig börja detta lilla inlägg från Amsterdam med ett citat från: Wikipedia:

Blackfaced, googly-eyed, red-lipped Zwarte Piet dolls, diecuts and displays adorn store windows alongside brightly displayed, smartly packaged holiday merchandise. Foreign tourists, particularly Americans, are often bewildered and mortified.

Okej vi blev inte ”mortified” men onekligen var det lite märkligt att upptäcka att jultomten i Holland har en svart tjänare, Svarte Petter. En kille som spelas av killar och tjejer med skokräm i ansiktet och som avbildas i samma stil som karikatyrer från tidigt 1900-tal.

Mer om Sinterklaus och hans boy… (som dessutom holländska föräldrar skrämmer sina barn med ”om du inte är snäll stoppar Svarte Petter dig i sin säck och rövar bort dig till Spanien) hittar du här >> Kolla också in Wikipedias artikel om ”blackface acting” som bjuder på intressant Svarte Petter info (här)

Här kommer lite fler bilder från Amsterdams julskyltning (fast jul är egentligen fel… Sinterklaus lämnar över sina klappar den 5 december i Nederländerna och den 6:e i Belgien. På julafton koncentrerar man sig på det här med Jesus och struntar i presenter: