Tar ett litet brejk i flyttpackandet för att lätta min tunga bloggbörda. Har gått och ruvat på bloggvirke hela dagen som jag bara måste få ur mig.

Det hela började faktiskt i morse då jag läste i DN om ”Taubes okända kärlek” En kan tyckas gullig historia om Siv Seybolts romans med en 60-årig nationalskald på 50-talet.
Men är den så himla gullig. Kolla in det här citatet:

Som 17-18-åring var Siv med föräldrarna på ett av Taubes uppträdanden i Göteborg under tidigt 40-tal. Med blommor i hand fick hon komma bakom scenen och träffa den store:
– Jag var ju lite blyger, men när jag kom in blev han alldeles tyst och tittade på mig. Sedan kom han fram och lade sin hand på mitt ena bröst. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, berättar Siv när DN träffar henne i hennes lilla hus i Kämpersvik utanför Grebbestad i norra Bohuslän.

Gubben Taube knallar alltså rakt fram till groupien Siv och tar henne på pattarna.

Snuskgubbe!

Efter ha tänkt den tanken ett tag kunde jag inte låta bli att tänka på en annan lite obehaglig men extremt folkkär filur: Ernst Kirchsteiger.

Häromdagen såg jag första delen av Sommartorpet och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mitt i sekvensen när Ernst fixar matjessillmackor till sina underhuggare har producenten bestämt sig för att förstärka Ernsts obehaglighet genom att växla normala bilder av Ernst med extrema närbilder där Ernst upprepar exakt samma Ernstiga mening som han klämde ur sig sekunden innan. Greppet är minst sagt märkligt. Särskilt med tanke på att denna tjatiga teknik upprepas gång på gång på gång. Till slut gömde jag mig under täcket. (se programmet här…)

Ernst märkliga egocentriska stil, med ett inpetat ”Jag” i var och varannan mening, är direkt obehaglig, men obehagligast av allt är Ernst förhållningssätt till sina ”medarbetare”. Ernst envisas med att visa upp hantverkarna för publiken och försöker på något klumpigt vis vilja få oss att tro att de trivs i hans sällskap. Ett av hans paradknep för att skapa denna illusion är att han gärna berättar för publiken att han faktiskt kommunicerat med hantverkarna och att han bär på viss specifik kunskap. Helst ska det var någon viss inställning, åsikt eller smakinriktning som Ernst inte håller med om och som han ska motbevisa. Den här gången är det någon av hantverkarna som inte gillar matjessill, något Ernst givetvis ska bota med sin briljanta smörgås (den han tillredde varvad med extrema närbilder).

Och så dags för den obligatoriska konfrontationen. Hantverkarna på rad, sittandes på en trapp i ett hörn och Ernst på sin tron, nej jag menar pall, rapandes sin monolog. Och nej Ernst, jag vågar lova att killarna i trappen inte sitter och okritiskt lapar i sig visdomar från sin store mästare. De tycks snarare längta sig bort till sina riktiga kompisar och ett tillfälle att berätta vilken egocentrisk, upplåst tönt den där Ernst är.

Ernst du är inte Erik Axel Karlfeldt. Däremot är du ”mannen som kan tala med medelålders kvinnor”, och det finns ruskigt många därute som verkar gilla din stil. (och då menar jag verkligen ruskigt)

Och så slutligen den där råttan. Den finns faktiskt inte bara där för att få till en bra rubrik. Tänkte nämligen passa på att avsluta detta inlägg med en bild från vår källare. En bild som definitivt motiverar mig att stänga av datorn och packa vidare!