Kategoriarkiv: sport

padelcollage med bilder saxade från DN, Henrik Wahlströms och Wistis instagram samt statistik från elitepadel.s

Padel – en tidskapsel

sport,

Corona-åren 2020-2021 har fenomenet padel exploderat. Sporten som började som ett tidsfördriv i Acapulco, Mexiko 1969, har inte bara lett till en explosion av padelhallar och utövare, utan också blivit ett begrepp för de som inte utövar sporten. I krönikor och skämtteckningar har padel ofta blivit något som förknippas med män i medelåldern, mellanchefer, som under pandemin kunnat förlägga delar av sin arbetstid på padelbanan.

Hösten 2020 blev jag en av dessa män. Faktiskt hade jag under något år försökt få ihop folk som ville spela, men hösten 2020 när Globen transformerades till padelbanor tog jag steget. Ironiskt nog var jag vid tiden just mellanchef… men när Kent Wisti i februari 2021 skämtade om detta hade jag en vecka tidigare precis lämnat jobbet efter att i november ha sagt upp mig. Puh! (särskilt med tanke på att jag även vinterbadar…)

Jag kan leva med att folk skämtar om padel… men som gammal racketsportspelare (har haft och har fortfarande stående badmintontid på måndagkvällar på Badmintonstadion sedan 15 år tillbaka och brukade tidigare spela en hel del squash) förstår jag inte riktigt kritiken och de som bagatelliserar sporten. För egen del kan jag nog framförallt irriteras på de som sätter upp padelhallar för att dra in snabba pengar och har upptäckt att man kan ta riktigt bra betalt (Löjligast är när utomhusbanor tar lika mycket betalt som inomhus).
Men sporten i sig är en racketsport, och racketsport är kul! Padels stora styrka:
Lekfullheten!
Dessutom (eftersom man ska spela dubbel): Samarbetet.
Gillar också att det är en så låg ingångströskel. Alla som spelat tennis ett par gånger vet hur svårt det är att behärska en topspin. Padel är oerhört förlåtande och det krävs inte ens särskilt bra kondis för att göra bra ifrån sig. Efter cirka fem gånger har man lärt sig behärska och bli vän med väggarna.

För egen del tror jag att jag kommer att fortsätta att spela padel ett bra tag till… men vem vet. Kanske rasar intresset när pandemin är över och otaliga padelhallar lägger ner. Därför lät jag förra veckan spela in en liten tidskapsel… en match där kameran både avslöjar att jag har en begynnade flint och att jag ser helt stelopererad ut… men ändå kan få över bollen en och annan gång. 🙂

Anyone for padel?

För att parafrasera en gammal klassisk replik… (läs mer här).

Jag har lärt mig ett nytt ord: Joëlette

sport, , , , ,

Här ser ni en sådan användas:

Och var lärde jag mig det? Jo på Polstjärnas sajt. Stiftelsen som super-Kalle drog igång för att samla in pengar till eldsjälar som förändrar barn och ungdomars liv till det bättre. Gå gärna in och ge ditt bidrag till ett bra projekt. Har du ett jobb har du ju fått löning idag! 😉

polstjarna.se

 

 

 

Imorgon ska jag bli lika cool som min 6-åriga dotter… alternativt: åka till Mora lasarett

fundering, sport, , , ,

Här ovan kastar sig min orädda dotter nerför snötäckta branter. Efter några dagar i skidskola. Hon är så cool. Och jag är sjukt avundsjuk.

Inte på det här med skidskola. Det ska jag ge mig i kast med imorgon (jovisst dags att lära sig åka slalom…). Utan det här med att vara orädd. Att kasta sig nerför en brant och lita fullständigt på att man faktiskt har förmågan att hålla sig på benen, förmågan att bromsa in, begränsa farten och inte bara fortsätta rakt fram tills naturen sätter stopp…

Jag minns (om än dimmigt) den enda gång jag tidigare gjort ett försök att åka slalom. Kanske var det på högstadiet? Platsen var en backe i Uppsala, ett föredetta grusttag i Sunnersta, och den färden gick rakt framåt och slutade någonstans i vassen i kanten av Fyrisån…

De senaste dagarna här i Grövelsjön har jag blivit varse min rädsla för utförsåkning och hög fart. För längdåkning i de här krokarna är inte riktigt det jag är van vid från barndomens Gottsundagipen. Här är det inte platt. Här saxar man uppför, uppför, uppför och åker sedan utför utför. De gånger då jag ser hur slutet på nedförsbacken har det varit okej. Bara att glida i spåret tills farten avtar. Men när backen ”svänger” och man inte har en aning om vart den tar vägen och vad som händer bakom nästa krök känner jag mina begränsningar.

Och de där begränsningarna sitter mestadels i huvudet. Visst, jag har uselt balanssinne. Kommer ibland på mig själv med att jag måste hålla i relingen i rulltrappan för att inte tappa balansen. Och visst är jag halvbra på att koordinera mina ben… men framförallt litar jag inte på varken balanssinnet eller den där koordinationen och när farten ökar i nerförsbacken och jag känner att jag börjar tappa kontrollent tar jag hellre en kontrollerad vurpa än vågar chansa på att jag ska lyckas begränsa farten.

Imorgon tar jag tjuren vid hornen. Då ska en kille som heter Stefan övertyga mig om att det här med utför nog kan bli min grej. ”Kan man lära 90-åringar styrketräna kan man nog lära dig åka skidor”, hävdar han.

Vi får väl se. Jag är skitskraj. Men när jag tittar på videoklippet med min orädda dotter tänker jag: vafan, vad är det värsta som kan hända? Bryta benet?

Det är ju också en livserfarenhet som jag aldrig upplevt.

Fitbit och poängen med senvägar

sport, teknik, vänner, , , , , ,

Fitbit
Fitbit One

Sedan drygt två månader är jag och Frida med Fitbit. En stegräknare på steroider skulle man kunna säga. Förutom att hålla koll på dina steg har den höjdräknare och håller koll på hur många trappor du går, och springer du räknas det som ”Very active minutes”. Den lilla biten synkar med din dator och/eller mobil och en massa härliga parametrar loggas på din fitbit-sajt.

Vad är då poängen med detta? Kanske du undrar? Jo, du kan sätta upp mål och utmana dig själv och du kan även koppla ihop dig med kompisar och jämföra resultaten med dem.

Det bästa med fitbiten är att jag blivit medveten om vikten av vardagsmotion. Till vardags  klarar jag med dagis-hämtningar, lämningar, liten lunchpromenad, vägen till och från jobbet och traskandet i IDG:s lokaler utan problem gränsen med minst 10.000 steg per dag:

Så här rör jag mig en hyfsat normal vardag utan träning.
Så här rör jag mig en hyfsat normal vardag utan träning.

Inaktiva helger är det dock värre.  Så här såg det ut på lördagen samma vecka:

En stillasittande lördag...
En stillasittande lördag…

Men alla helger är inte lika inaktiva. Här har vi en väldigt speciell söndag. Särskilt med tanke på att jag sov till klockan 11 den dagen…

Väldigt aktiv söndag...
Väldigt aktiv söndag…

Ganska märkliga siffor kan man tycka. Här samma bild med lite förklaringar:

Tack för en grym 40-årsfest PA!
Tack för en grym 40-årsfest PA!

En viktig lärdom av att använda Fitbit ett tag är att det är oerhört viktigt att ta tillvara på vardagsmotionen. Med hjälp av fitbiten pushar man sig att gå lite extra, ta de där omvägarna, gå de där extra trappstegen.

Som Peter Siepen sa i intervju i Värvet apropå att en hotellreceptionist undrade varför han tog trappen:

”Då stannade jag till, kisade med blicken och posade litegrann, gjorde blue steel-posen från Zoolander och sa:
-Du det är inte hissar som har byggt den här kroppen.”

Den där extra vändan ner till källaren (bär fler gånger istället för en), den där extra rundan med cykel till konsum, det faktum att man inte äger en bil… små små saker som tillsammans faktiskt till och med gör det onödigt att lägga tid och pengar på att gå till gymmet.

Och glöm inte: när du är på fest:
DANSA! DANSA! DANSA!

PA:s 40-årsfest klockan 4:26. Jovisst var vi fortfarande några som dansade.
PA:s 40-årsfest klockan 4:26. Jovisst var vi fortfarande några som dansade.

En annan sak jag lärt mig av Fitbit är att jag sover alldelese för lite… men den grejen tar jag nog upp i ett annat inlägg.

I-landscynism: Så fostrar du ett blivande sportproffs och blir miljonär

fundering, media o webb, sport, , ,

Bordshockey - Vi tror att Vanna kommer att tjäna grova pengar på att spela bordshockey! (bild knäppt av Anders 2004)
Bordshockey - Vi tror att Vanna kommer att tjäna grova pengar på att spela bordshockey! (bild knäppt av Anders 2004)

Har du undrat varför en del föräldrar ägnar merparten av sin fritid åt att skjutsa sina barn till hockey-tränare? Kärlek? Fysisk fostran? Curling?

Jovisst, men ska vi tro artikeln ”Sporterna som betalar sig” i DN gör en del det för egen vinning. Skjutsar man alla sina grabbar till hockey-träningar är chansen inte alltför liten att en av brorsorna en dag faktiskt kan bli proffs och ge dig en miljon eller två. I pappersupplagan var rubriken till denna minst sagt cyniska artikel ”Barnhobby – och en bra investering”, och det är precis vad artikeln handlar om. Placerad i avdelningen Din ekonomi, bjuder DN på en genomgång av olika sporter och visar vilka sporter som ger bäst möjligheter till avkastning. Ishockey är en stor investering, men har också goda möjligheter att betala sig. För även en ”medioker ishockeyspelare kan tjäna mellan 25 000-35 000 kronor i månaden på allsvensk nivå, vilket är Sveriges andraliga”.

Precis som vilken ”så-här-placerar-du-dina-pengar”-artikel som helst bjuder huvudartikeln på en analys av alternativen:

Slutsats: Att satsa på rätt sport kan i slutändan vara en givande affär, om nu inte barnet föds med en unik förmåga som passar en särskild sport. Så länge du blir bäst i världen eller en av de bästa så spelar det ingen roll vilket yrke/sport du väljer – då blir plånboken tjock ändå.

Kombinerat med guiden ”Så här goda är proffschanserna – sport för sport” måste det här vara det absolut mest osmakliga DN Din ekonomi har publicerat. Att fattiga människor ser sina barn som en investering är inte konstigt. Många satsar allt de lyckas skrapa ihop åt att ge sina barn en god utbildning och därmed hjälp med sin försörjning när de blir gamla. Men att välbärgade i-landsmänniskor (och man måste vara välbärgad för att ha råd med hockey) drillar sina barn till idrottsmän med förhoppningen att vinna jackpot är helt sjukt. Inte nog med att artikeln är obehaglig, den är totalt snedvriden.
Journalisten Dusan Umicevic har bland annat glömt något fundamentalt: tjejerna.
Det är inte ”barnens” hobby Dusan skriver om. Det är grabbarnas hobby.
För jag kan inte tänka mig att Vanna skulle tjäna mellan 25-35000 kronor som hockeyspelare i damallsvenskan?

Dessutom Dusan, vad fan menar du när du under ”Segling” och underrubriken ”Sidokarriär” skriver:

”Många får chefspositioner inom näringslivet eller blir exempelvis naprapater eller sjukgymnaster”

Hur ger segling bättre förutsättningar att bli naprapat eller sjukgymnast?

Jag tycker att redaktör Maria Crofts ska skämmas. Den här artikeln skulle aldrig ha publicerats.

Därför tippade jag Ryssland som segrare…

sport

Innan EM satte de så kallade Gubbsen ihop ett EM-tips. Mitt tips ansågs länge vara ett skämt, men även om jag just nu ligger en smula efter tippkungen Harald Pålle Pålbrandt har jag ett trumfkort: Jag har tippat Ryssland som segrare. Varför kan man undra. Här är förklaringen som jag bjöd gubbsen på idag:

Okej här har ni mitt totalt ovetenskapliga resonemang:

1. Hmm EM. Det brukar ju alltid vara outsiders som vinner EM. Man minns ju Danmark. Och så har vi det där lilla skitlaget Grekland.

2. Vad har dessa outsiders gemensamt? Jo det är kollektivet som vinner. Laget som känner mest. Laget med de sämst betalda, för den stora allmänheten okända spelarna. Skitsamma om det finns stora stjärnor. Stora stjärnor är oftast bäst i sina klubbar där de lyfter feta lönacheckar. De har hunnit jobba bort sin patriotiska ådra, och jobbar i första hand för sig själva, i andra hand för den klubb som betalar bäst och i tredje hand för sitt land…

3. Vilket lag passar in på den här profilen, tänkte jag? Hmm, de där ryssarna verkar lite intressanta. De är unga, har svetsats samman på träningsläger efter träningsläger under det gångna året. Och så har de den där holländaren som tränare. Han som gjorde under med Sydkoreaner och Australiensare.

4. Schlager-EM. Okej, det må låta töntigt, men parallellen är uppenbar. För att vinna schlager-EM plockade Ryssland in Timbaland. För att vinna fotbolls EM plockar de in Gus Hiddink. Folk tror inte att det ska funka… men det funkar. Nationen Ryssland mår möjligtvis uselt ur ett ekonomiskt och politiskt perspektiv (om man tillhör de som uppskattar demokrati) men Putin vet hur man slår på den nationalistiska trumman. Det är skådespel som gäller, och det är skådespel som det ryska folket får.

5. Oleg Blokhin. När jag låg där på en filt, med en jollrande Vanna och två fotbollsbilagor som sällskap såg jag för min inre blick Oleg Blokhin, klädd i Sovjets röda fotbollsställ, dunka in en frispark från halva fotbollsplan. Det finns säkert någon Oleg i den där truppen, tänkte jag.
Och så gick det som det gick.

Resten är historia.

”that echoes in eternity”

😉

Någon som vill kolla in gubbsen-tipset? Kolla här >>