Kategoriarkiv: sport

På drift i Nackareservatet

För andra gången i mitt Bagisliv har jag äntrat det mytomspunna Nackareservatet. Denna gång med joggingskorna på, och en löst formulerad plan:

“Springa runt en sjö, hur svårt kan det vara?”

Jag sprang. Marken var frusen. Överallt stötte jag på hurtiga människor med gå-stavar, kroppsnära joggingdressar eller mountainbikes. De senare hade mycket roligt åt att åka upp och ner för en oerhört brant backe.
För mig blev backen början på en ny löpstil. En form av intervallträning där jag knallade en sträcka, för att sedan jogga några hundra meter. Ofta sammanföll dessa spurter med att jag träffade på andra hurtbullar…

Taktiken berodde inte enbart på att jag tyckte att det var lite trist att springa. Nä, jag hade faktiskt inte en blekaste aning om hur långt det var kvar. Och rationell som jag är (!) bestämde jag mig för att hushålla mina krafter.
Ett tag undrade jag om min taktik var fel. Det var när jag insåg hur fruktansvärt kallt det var att traska runt i svettblöta kalsingar, en kall novemberdag.

Ett tag trodde jag till och med att jag var vilse.

Men så hörde jag ljudet från de södra motorlederna och insåg att nu, nu var jag på väg mot rätt håll.

När jag såg orienteringsstugan i Bagarmossens utkanter var glädjen så stor at jag knäppte en bild med mobilkameran:

Och när jag linkade hem mot Rusthållarvägen ekade säljaren på Intersports ord i min hjärna:
-Inom 29 dagar kan du lämna in skorna och få pengarna tillbaka.

Hmm, kanske man borde investera dem i en mountainbike istället?

Höger eller vänster, vad tar du?

Ja, det var väl skönt att få det sagt. Så att vi kan fortsätta blogga även så här post-Vanna. Allt i hela tillvaron har förstås egentligen med Vanna att göra nu, det fattade vi väl kanske inte innan. Jag vill ändå ta till orda om något annat, apropå en liten kort notis i DN för någon vecka sedan: ”Straffsparkarnas irrationella logik”.

Statistiskt sett har man i en israelisk studie nu konstaterat att det är störst chans att rädda en straffspark om målvakten står kvar i mitten av målet. Trots detta har man kommit fram till att målvakten nästintill alltid väljer att kasta sig åt höger eller vänster. Trehundra straffar har synats i sömmarna och visst slänger sig målisen både åt höger och vänster i hela 94 procent av fallen. Enligt forskarna gör målvakterna detta irrationella eftersom man då efteråt i alla fall kan säga att man försökte.

Jag vet inte om det kanske är någon hormonell effekt som gör att jag, i motsats till notisens författare Martin Hedesström, tolkar resultatet som gott. (Hellre ta i ordentligt än att riskera att anklagas för att inte ha gjort tillräckligt. Se bara på invasionen av Irak, dundrar Hedesström i som avslutning av sin text)

För jag tycker att det någonstans finns något fint mänskligt i detta. Viljan till att aktivt försöka istället för att passivt titta på – även om man kanske vet att det inte är det allra smartaste. Viljan till att göra sitt bästa och ställa upp för andra människor som kanske betyder något för en själv kan ibland kanske övervinna logik och strategi. Och att efter valet och den misslyckade räddningen ändå få konstatera att man i alla fall gjorde sitt bästa är säkert bra för individens självkänsla. Och det känns humant på något vis. Och också lite fint av forskarna att forska på något så banalt men ändå så mänskligt, får man väl säga.

Men det är jag det, som just nu inte tror eller vill veta att det finns något ont i människan eller i världen, iallafall inte utanför bubblan i Bagis där jag och Vanna befinner oss. Kärlek till alla.

Bildkavalkad juni: Sista delen

Jovisst hände det ännu mer i juni. Den 17:e var en stor dag. Då var nämligen Frida och jag barnvakter åt min systerdotter Miriam:

Hennes mamma och pappa skulle nämligen gästa ett bröllop:


Miriam skötte sig ypperligt. Här sitter hon i Hagaparken och njuter av leverpastejsmörgås.



Sen var det dags för morbror att lassa in favoriträtten: banan!

Och så lite fotbolls-vm (känns väldigt passé just nu):


Midsommar:

Svensk religiös övertygelse. Den så kallade Björnen sover-kulten.


Lägenhetsvisning på Blåkulla:

Cecilias möhippa:

Jörgen och jag fick äran att ge Cecilia uppdraget att måla en tavla. Vårt tema: “60 år och desperat i Gambia”.
Här ser ni resultatet. Inte tokigt.

En hård dag på basketplanen

Här lite tung bildjournalistik från söndagens basketdrabbning. Låt oss göra den ännu tyngre:

En bild säger mer än tusen ord…
I det här fallen ljuger den. För visst ser det ut som om handens ägare slitit järnet i den svettiga kampen om bollen under korgen. Men i själva verket var det ingen kamp. Mest studs och ett gäng missade skott.

Nä här har vi en mer rättvisande bild:


Graciös basket àla Idla-flickorna.

Kräksjuka + OS = sant

I två dagar har Frida och jag njutit i fulla drag av den nya innedrogen “vinterkräksjukan”. Okej, njutit är väl inte direkt rätt ord, men på sätt och vis har det varit skönt att vara sjuk på allvar, dessutom har det varit viss tröst att vara sjuka tillsammans, och som grädde på ömklighetsmoset har det servats OS-godis mest hela tiden.
Kring lunch när vi upplevt ett guld och broms i sprint kunde Frida rent av konstatera att det här med vinter-OS faktiskt inte var så tokigt. Trevliga kommentatorer, glada deltagare och allmänt OS-mysigt.
Och visst kändes det som att vi drog vårt strå till stacken när vi i samma veva tvingade i oss ett par muggar blåbärssoppa.

Efter Anjas guld, tre kronors vinst mot Schweiz samt curlinglandslagets kvalificering till final känner vi oss definitivt på bättringsvägen. Så pass mycket att vi nu kan bjuda på ett par OS-funderingar:

-Hur tänkte egentligen snubben som designade tv-grafiken? Flaggorna är helt i hoptryckta och ser man OS på en liten tv går det knappt att utläsa siffrorna.

-Vad menas med ordet “aktion”? Under dagen har vi hört det användas både till höger och vänster av såväl idrottare som kommentatorer i helt olika grenar. Är det ett försök att säga “action” på svenska? Ex: “Jag skulle vilja se mer aktion framför målet”, “Han visar fantastisk aktion när han går förbi sin motståndare på krönet”.

Över och ut, från Anders.

Energidrycken alla talar om…

I måndags när jag trampade in på Badminton Stadion för min veckoliga dos fjädermisshandel kände jag mig trött, hungrig och hängig.
-Sportdryck!, var min första tanke och jag släpade mig fram till kylskåpen. Där stod ett flak med en ny skum dryck och en handtextad skylt:

Energidrycken alla talar om!

Hmm, “alla talar om”. Själv hade jag inte hört ett pip om det thailändska mat/läkemedelsföretaget Osotspas skumma enerigdryck “M-150” vars svenska slogan tycks vara: “Energidryck utan kolsyra”, och som pryds med en sheriffstjärna med orden “Devotion – Courage – Sacrifice”.

15 spänn kostade en dos. Jag lånade en tjuga av Gustav (jo precis som i vilken knarkfilm som helst lånade jag till min första sil…) och köpte mig en flaska.

-Du lovar väl att jag inte får hjärtattack om jag sveper den här och sen går och spelar, skämtade jag med killen bakom disken.

-Nä, den smakar faktiskt helt okej, jag har prövat själv… svarade killen (som om det var själva smaken som skulle ge mig en hjärtattack).

Well, den smakade typ bananmedicin och gav mig faktiskt en rejäl energikick. Dessutom kom Janne på ett genialiskt sätt att döda Alexanders fruktade servretur (det du! Jörgen).
Men sagan om servreturen och Alexanders fall kör jag en annan gång.

Läs mer om M-150 här >>

Aikido deluxe

Så har jag inte bara lärt mig att räkna till 31 på japanska, jag har också lärt mig hur kul det är på aikidoläger. Helt galet faktiskt. Helgen tillbringades med en massa aikidomänniskor i Göteborg, där världens coolaste Pat Hendricks höll i undervisningen. En tvärhand hög svepte hon runt i dojon och lärde ut bra saker på det mest pedagogiska vis. Tillsammans med utmärkt sällskap gjorde hon helgen till värsta grejen.


Bilen hyrdes i Stockholm och med på resan var Marino,
Klas och här Lasse och Wai.


Gruppbild på restaurang ett måste.


Lägerdag ett, Pat och Mats och vapenträning utomhus.


Lasse och Marino.


Massimo, Wai och Klas.


Poseringsbilder inför kommande läger i Stockholm
krävde sina kast, Wai blir dängd av Pat.


Helgens sista pass, och in i bilen igen för hemfärd.
Galen helg. Och rolig!