Etikettarkiv: kärlek

Thailand – en mättad bröllopsresa

dryck, familj, foton, mat, resor, ,

Äntligen, äntligen har jag tagit mig tid att photoshoppa ett gäng bilder från Fridas och min underbara bröllopsresa till Thailand. Ett bitvis socialrealistiskt bildreportage kryddat med en del uppskruvad färgmättnad, politiska och kulturantropologiska betraktelser:


Bangkok: Vy från hotellrum


Grand Palace: Kungens pojkar kollar att allt är på plats.


Frida vid fotänden.


Polismakten gillar kungen. Alla gillar kungen. Och gillar du inte kungen är det inget du ska tala högt om. Sånt är förbjudet i odemokratiska Thailand (ja även i det tidigare demokratiska Thailand). (För övrigt verkar thailändska kungen vara en hygglig prick. I alla fall enligt de hyllande porträtt av honom jag läste i Thailändska tidningar…)


Helig mark I: Bakom munkarnas heliga cementblandare skymtas Buddhas skugga.


Helig mark II: I de myllrande baserna i de kinesiska kvarteren hittade Frida himmelriket. En butik som bara sålde pärlor, knappar och paljetter. Tonvis.


En påse full med pärlor!


Hejdå Bangkok, Hej Hua Hin!


Hej strand! Hej högvatten!


Hej frukt!


Mysigt!


Blåsigt!


Aj, aj, aj!


Catering



Sport: Sepak Takraw: Thailands fascinerande nationalsport. En oerhört vig kombination av vollyboll och fotboll som spelas på en badmintonplan. Läs mer >> Vi bevittnade en match i samband med katolska kyrkans julmarknad där Frida bland annat smaskade på en bananpannkaka:


Hur många av de tusentals thailändare som besökte den livliga marknaden som verkligen tog till sig budskapet om Jesus födelse är oklart. Men kul hade vi alla.


Här är beviset på att vi hade havsutsikt från vår balkong!

God jul!


Stämningsbild från Hua Hins thailändska sida, där lokalbefolkningen bor.


Utfläkt I: Godare än den ser ut.


Utfläkt II: Avancerat solbadande.


Expedition strandpromenad. Plötsligt tog stranden slut och vi försökte plöja oss fram i vågornas svall.


Utvikning:Thailändare vill inte bli brunare. Nä deras solkräm innehåller till och med blekmedel. Det är fint att vara blek och enligt den svenskproducerade tidningen Thailands Posten är det lite extra fint som thailändare att ha västerländska drag så som rak näsa. Därför är så kallade ”lukkröng” eller ”Luk kreung”, väldans poppis i den Thailändska underhållningsindustrin. Luk Kreung betyder ordagrant ”halvbarn” och är barn till utlänningar (”farang”) som haft ihop det med thailändskor. Mer info om lukkröng här >> Jag skulle kunna skriva en uppsats om fenomenet västerländsk man, thailändsk kvinna, men undviker ämnet eftersom jag inte riktigt begriper allt. Kan bara konstatera att det kryllade av sådana par i Hua Hin, och i vissa fall undrade onekligen Frida och jag hur kvinnorna kunde stå ut med sina fåordiga, socialt handikappade, oattraktiva, västerländska män (gubbar).


Paradiset: Resereportaget fortsätter med en tripp till en ö med vykortstämning.


Ett paradis med sophanteringsproblem.


Nej, jag står inte framför en affisch från Scandecor.


Festligt hos skräddaren.


Religion I: Hejdå onda andar. Här ska jag bygga mitt hus!


Relgion II: Monk set på Tesco. Vill du få bra karma ska du vara beredd att ge mat och annat nödvändigt till munkar som går förbi ditt hus. Moderna, bekväma, välbärgade thailändare kan göra livet lite enklare för sig genom att köpa färdiga kit på till exempel Tesco. Setet innehåller bland annat ris, vatten, makrill i tomatsås, tändstickor, en orange handduk, tvål och några ljus. Det här är den billigaste modellen.
Vill du ha fett med karma köper du hinken:


Sport: Okej, kanske thai-boxning är ännu större än Sepak Takraw. Även denna sport en uppvisning i vighet. Men också i brutalitet och meningslöshet. Sorry, jag kommer aldrig fatta storheten med män som pucklar på varandra.


I Hua Hin hade man förvandlat sporten till ett turistjippo. Här har arrangören sminkat en liten västerländsk pojke och låtit honom ge boxarna varsin blomsterkrans.


Stolt pappa. Själv kunde jag inte låta bli att undra vad den här lilla ungen, samt alla andra ungar gjorde i boxningshallen överhuvudtaget…


Matkultur: Vi åt massvis med fantastisk mat, men godast var nog ändå den som serverades direkt från ambulerande stånd. Vi struntade i bacillskräcken och njöt av det mesta. Fast gräshoppor och larver hoppade vi.


Karaokekultur: Till och med på tv textades varje musikvideo så att du kunde sjunga med.


Gott nytt år!


2007 firades in med specialdrink!

Och så slutligen: Undertecknad smälter in i miljön på vår sista middag ute på piren:

Se där! Det var väl ett redigt reportage!

lyxmiddag i kärlekens tecken…

familj, foton, mat, , , , ,

I söndags blev Frida och jag bjudna på lyxig middag på Wermlandskällar’n i Uppsala. Jojo, pappa bjöd och visst var det våra (Fridas o min) splitternya ringar som glänste mest. Nu var det ju så att det inte knäpptes några kort på oss med digitalkameran. Däremot knäppte jag det här fina kortet på mamma och pappa:

Och dagen efter var hela Uppsala täckt med vitaste snö:

Tack för en trevlig helg!

brandvarning

fundering, ,

Tänk om min lugg var magisk trots allt? Kanske var det tack vare min lugg jag lyckades i kärlek? Var det luggen som gav Fredde ett nytt jobb (grattis Fredde!), fröken C. en pojkvän, gjorde faster friskare och Noah Bands demo så himla lyckad?

Jag börjar undra. För idag klippte jag av luggen. Och vad hände?

Brödskivorna i min gamla Elva-brödrost började brinna. Stora feta lågor som nästan slickade de spröjsade köksfönstren när jag kom rusande in i köket. Och där i hallen låg den omonterade brandvarnaren och struntade blankt i att pipa. Ja hela lägenheten var full med rök när den sisådär tre minuter efter branden var släckt gav ifrån sig några elaka pip.

Nej. Det var nog inte luggen. Jag är fortfarande lyckligt kär. Noah Bands demo är fortfarande bra, Fredde har fortfarande jobb och förhoppningsvis mår faster bättre och fröken C är glad.

Nä Elvan får nog gå i pension och brandvarnaren måste upp. Så är det bara.

la.. la… love och konsten att döda en kväll

bakelit guld, film,

Okej, jag erkänner. Jag är löjligt förälskad. Och visst har ord som ”cocooning” och ”the nesting instinct” plötsligt fått ny innebörd. Ja, just nu är jag nog beredd på att omvärdera allt…slänga ut den där cyniska singeln och expandera egot… (kärlek lär ju vara egoism för två…)
Mer än så vill jag inte avslöja. Jag har ju faktiskt lovat mig själv att fortsätta producera en av Internets mest ointressanta dagböcker…
Jaha. Vad ska jag skriva istället? Kanske lite om demonstrationen mot kriget i lördags? Den var ju mäktig. Eller de där killarna som dissade kortfilmen innan Bowling for Columbine förra fredagen. Jag skriver nog om killarna. För de var ju faktiskt riktigt underhållande.

Kortfilmen som visades var ”Att döda ett barn” baserat på en novell av Stig Dagerman. När filmen hade rullat ett tag, säger en av killarna:

-Fasiken vilken lång trailer… den berättar liksom allt.

-Äh, det är en kortfilm, säger en av grabbens kompisar.

Och jag kände mig nästan sugen att bryta in. För på sätt och vis hade ju killen rätt. Han hade skapat en ny definition av en kortfilm:
”En kortfilm är en trailer som berättar allt.”

Wow! Ja, ibland kan det rent av vara en trailer som berättar för mycket…

Att spela upp en filmatisering av Stig Dagermans tragiska ”Att döda ett barn” innan Bowling for Columbine var väl kanske inte så jättesmart. Och jag kunde inte låta bli att le när en av killarna medan eftertexterna rullade sa:

-Jaha, det var filmen: ”Att döda en kväll”.
Kort och koncist och ruskigt precist.