Veckans gulligaste är Vannas nya vana att vilja bjuda mamma och pappa på vatten när mamma eller pappa håller henne i famnen och låter henne dricka ur ett ”vuxenglas”.
Veckans ”ojdå, nu är ingenting Vanna-säkert” kan ni själva förstå efter att ha sett bilderna nedan. För större versioner, klicka på första bilden.
Papperstidningsläsare som jag är fick jag vid frukostbordet njuta av Malte Perssons bidrag till artikelserien ”Typiskt OO-tal”. Smart skrivet till formen, och faktiskt inte bara till formen. Visst har 00-talet varit nollornas decennium. Bush har onekligen varit nollornas konung och varit något av nollnoll-taletets absoluta nollpunkt.
Om ni inte är övertygande, här en lite elak exposé som Letterman visade i samband med att George Bush lämnade sin post.
Apropå nollor. Läste precis på Newsmill Uje Brandelius debattartikel om att Ulf ”Uffe” Lundell borde tacka nej till medaljen han ska få från kungen. Nej det är inte Uje som är nollan. Kul artikel tyckte jag, kul artikel tyckte de flesta läsarna (just nu är 58 procent ”glada” efter att ha läst artikeln”) men läser man kommentarerna hittar man nollorna. De rödbrusiga männen som känner blodsmak i munnen så fort någon skriver något ur ett vänsterperspektiv. Polpot! Statssocialism! Nordkorea skriker de i sina kommentarer, och man kan riktigt se hur fradgan rinner kring bokstäverna.
Har faktiskt aldrig sett någon som skrivit Chilekramare eller kvinnorösträttsmotståndare i samband med en debattartikel från högern. Högern har tydligen inget förflutet och deras lik i garderoben är begravda för länge sen.
(Funderar också på om det kanske är så att dessa män är så frustrerade över att få Uffe beskriven som en illojal men ändock vänsterman när de själva gillar honom… högern har ju väldigt ont om artister med högeråsikter (vad jag vet blev aldrig William Freestyle särskilt stor)).
Och så avslutar vi med 50-åringen.
Gjorde faktiskt ett fynd på en secondhandbutik häromdagen. Den perfekta 50-årspresenten. Sen slog det mig att jag måste vänta minst tre år innan någon jag känner fyller 50 och att jag fram till dess hinner glömma bort varför jag tyckte presenten var så himla kul. Är det någon som kommer på någon som fyller 50 snart så kan jag sticka dit och köpa den. Visst är den fin! Eller nåt.
Det har nu gått en månad sedan vi sist träffade Vanna i denna blogg. En månad är en oändlig tidsrymd. I alla fall om man som Vanna häromveckan fyllde 16.
Mycket har hänt. Vanna kan numera backa. Hon kan backa och sätta sig på en pall. Hon kan klättra upp och ner på pallar och ibland är hon så pass ivrig att hon gör skäl för sin Mr Bump-tshirt.
Vanna är dessutom en snacksalig tjej. Hennes ”nej” blir alltmer övertygande och begreppet ”oj” behärskar hon till fullo. Gärna i kombo med lite komisk tajming. Veckans ord är: Klocka (en klar favorit), katt (har uttalats två gånger) och bil (jo det finns en del av den varan när vi går på promenad).
Till pappas stora glädje är Vanna dessutom sedan i måndags strålande glad. Den elaka, obehagliga kräksjukan är som bortglömd. Nu väntar en härlig vår fylld med spännande äventyr!
Folket* har sagt sitt. Eller snarare tjatat. ”När får vi se Anders nya glasögon.” Så nu är det dags.
För att göra det hela lite mera spännande bjuder jag på en bild på hur glasögonen sett ut de senaste tre åren: (*=Simon och Andreas)
Inget större fel med dem. Förutom att de var grymt slitna, repiga och framförallt (enligt min nya optiker) helt fel. Och då pratar vi synskärpa. Mina gamla glasögon var gjord för någon som är närsynt. Mina nya för en översynt (något jag haft glasögon emot sedan typ tre-fyraårsåldern). Vi får hoppas nya optikern har rätt. Så här ser de i alla fall ut:
Nu gäller det bara att fräscha till resten av ansiktet… Sen är jag redo att visa upp min nya stil som jag fick i julklapp av Frida. Det ni! Här pratar vi Total Daddy Makeover.
Så vad tycker ni om glasögonen? Vad är folkets** dom?
**=Alla + Andreas och Simon
Nu är julen snart här och familjen Engström vandrar in i julmysdimman. När vi om några dagar stapplar ut ur julgransdiset, nöjda och belåtna, lägger vi oss på soffan och tittar på matinéfilm hela dagarna. Så fort paltkoman lagt sig bjuder Bakelit på analyser om julens väsen, Jesus riktiga födelsedag, Coca colas betydelse för tomten och annat spännande.
Ha en underbar jul! Vi hörs!
Ah, vilken comeback! Efter förra veckans miserabla stämning har både jag och Vanna varit på helt strålande humör. Farmors begravning i tisdags spädde faktiskt på den positiva energin. Ceremonin var fin och uppslutningen för en riktigt gammal tant som överlevt närapå alla vänner var fantastisk. Vanna charmade alla och fortsatte av bara farten på såväl onsdag som torsdag. Torsdagens äventyr gick till Etnografiska museet där vi träffade Mike och fick smita in på indianutställningen. Fast Vanna var som vanligt mest fascinerad av trapporna.
I lördags hade vi julkortsfotografering. Min fotoidé visade sig vara lite för avancerad. Och ljuset i Vannas rum på tok för dåligt. Högt uppskruvad iso blev svaret. Jag kommer ännu inte avslöja vilken bild som vann, men det här lilla collaget blev i alla fall ratad av den stenhårda juryn…
…då borde man spela in åtminstone en scen i Brunkebergstunneln. Tänkte jag när jag och Vanna för några veckor sedan gick igenom detta märkliga byggnadsverk. Tunneln blev klar 1886 och invigdes av kung Oscar II den 9 juni samma år. De som ville ta genvägen från city till Humlegården 15-20 minuter under åsen lär på den tiden ha behövt betala 2 öre. Idag är detta spejsiga nöje helt gratis, tillskillnad från Katarinahissen, en annan av arkitekten Knut Lindmarks skapelser.
Är det inte väldigt intressant att samma person är arkitekten bakom två av Stockholms mest ambitiösa genvägar. Knut Lindmark hade onekligen bråttom. Kanske var det därför han begick självmord istället för att vänta in den naturliga döden?
