Kategoriarkiv: teknik

När man inte lyckas ladda sin elbil

Två laddstationer ur funktion: Ha alltid tio mil tillgodo när du hyr en elbil…

Vad glad jag blev häromveckan när jag upptäckte att man kunde hyra en elbil till överkomligt pris med en räckvidd på 45 mil. Vi skulle ju på en fest 30 mil bort och bara en mil därifrån fanns två laddstolpar där man kunde ladda via Vattenfalls InCharge-app. När vi kom fram till festen hade vi inte 15, men 5 mils marginal. Lugnt tänkte vi. Det fixar vi på vägen hem.

På söndagen tog vi farväl, åkte till Gamleby och ställde oss på laddplatsen som lyste grön. Men något verkade inte lira. Efter flera misslyckade försök ringde vi journumret på stolpen. Svar: nä de är ur bruk… Att det inte framkom i företagets egen app fanns det ingen förklaring till.
Okej, 3,5 mil tillgodo nu börjar det bli lite svettigt.

Vi tog en lunch och övervägde våra alternativ. Antingen åka åt fel håll till Västervik där det verkade finnas ett gäng stationer, eller åka norrut 1,2 mil där det skulle finnas laddstation för teslor samt en station för elbilspöbeln (vi som inte äger en Tesla). Enligt appen Plugshare skulle det till och med vara så att stationen använts av en bil av samma märke som vår fyra timmar tidigare. Och enligt laddfirman Mer Sverige (som drev stationen) app genomfördes just nu medan vi åt lunch en laddning. Topp! Vi kommer att kunna ta oss dit!
Det löser sig.

När vi 1,2 mil senare rullar in på parkeringen ser vi två parkerade bilar framför laddstationen. Bra så. Mindre bra att där också står två uppgivna män som inte lyckats få den att funka. På skärmen står det ”In maintainence” och i appen står det att de två kontakter vi kan använda är upptagna fast de inte används. Vi ringer firman och får svaret ”Vi har tappat kontakten med stationen… Vi kan inget göra”. Tack för den supporten. Tio Teslastationer (ska tydligen öppnas även för icke Teslakunder i framtiden) verkar fungera ypperligt.
Närmaste laddställe för elbilspöbeln ligger i Valdemarsvik 29 km bort. I bilen står det att vi har 27 km el kvar.

Desperationen växer. Jag lägger min mobil på laddning på ett kafé bredvid laddstolparna efter att ha försökt att få Hertz jour att förstå att vi inte kan ta oss därifrån (killen svarar att vi får ringa först då bilen står helt still… Så länge den rullar är det inte ett jobb för jouren 🤔).

Frida gör ett nytt försök och når en mer resonabel kille som skickar vidare till bilmärket Kias jour. Därefter är en bärgare på väg från Norrköping en timme bort.
-Åk så långt norrut ni kan så möts vi på vägen, säger den trevliga bärgarkillen i luren.

Vi kör. En mil senare visar mätarna att – – – km laddning finns kvar. Vi åker in i en parkeringsficka och väntar. 50 minuter senare är vi bärgade. En kvart senare plockas en till familj upp med trasigt däck och bärgarkillen bestämmer att vi får åka till en laddstation i Norrköping. På vägen berättar han för mig att det blivit allt vanligare att bärga urladdade elbilar. Enligt honom är det mest problem med Volkswagen och Kia…
Men just i det här fallet upplever vi nog att infrastrukturen fallerar. När Kias navigator gång på gång tar oss till stationer som inte fungerar.

I Norrköping fungerar IONITY snabbladdare. Men vi får ändå vänta en timme på att ladda 80 procent så vi med viss marginal kan ta oss hem.

Vår beräknade hemresa på 3 timmar har tagit oss 11 timmar när vi väl kommer hem. Och än är det inte över… Imorgon ska jag försöka lämna tillbaka bilen. Och det återstår att se om Hertz tycker vi ska betala bärgningen…

Avslutande tankar:
Ni som har elbil… Brukar det vara så här? Har vi haft extrem otur? Är infrastrukturen så här opålitlig? Är elbilar bara något för folk som veta att de äger en laddare hemma och på destinationen?
Vad händer när ännu fler skaffar elbil? (i Norrköping stod flera bilar på kö medan vi laddade vår bil i en timme).

Denna post skrev jag till Facebook. Här hittar ni Facebook-posten med en massa intressanta kommentarer från elbilsägare >> Jeroen Wolfers följde till och med upp med ett eget inlägg på sin blogg om hans upplevelse som nybliven elbilsägare. Läs här >>

Någon på Reddit plockade upp min bloggpost. Intressanta diskussioner där >>

Några slutsatser:
-Om du inte har en Tesla kan du just nu inte riktigt lita på laddinfrastrukturen.
-Ladda när du har ”halv tank”, inte när du har bara 5 mil kvar (såvida du inte är i en större stad med flera alternativ).
-Helst ska du ha laddningsmöjlighet på plats dit du kör så att bilen kan ladda under natten.
-Har en bil 45 mils räckvidd kan dessa 45 mil gå åt snabbare än väntat om du kör snabbt och aggressivt. Tänk också på att saker som AC drar batteri.
-Kolla läget på vägen i förväg. Det hade vi gjort, men vi var lite blåögda. Så här i efterhand inser jag att vi borde ha stannat halvvägs och laddat bilen.

Tillägg:
Apropå infrastruktur: intressant artikel om hur bensinbilen en gång i tiden vann mot elbilen eftersom tillgången till el var dålig >>

Minns att jag en gång för länge sedan läste en artikel om elbilspionjärer som köpt upp begagnade elbilar som använts av Televerket (jag tror det var det) i en tidig ambitiös elbilssatsning (långt innan Elon Musk). Problemet med bilarna var låg räckvidd och det hade man löst med att man laddade bilen hemma hos varandra i nätverket. Varför inte göra samma sak idag? Varför upplåter inte alla sina egna laddare som laddstationer när de är lediga? Då har vi plötsligt tillgång till en ganska stor infrastruktur redan idag.

Fortfarande aktuell: 19 år gammal krönika om ”Patroner och rakblad”

Läste en Facebooktråd som Alex skrev om frustrationen kring att tillverkarna bygger saker som är gjorda för  att gå sönder.  Kom att tänka på en krönika jag skrev när jag jobbade på Maxidata. Den här publicerades för 19 år sedan… och är fortfarande aktuell (även om priset på skrivare blivit ännu billigare sedan dess).
Skrivartillverkarna har prövat fler tricks en så… exempelvis inbyggd räknar som efter ett visst antal sidor ger ett error-meddelande så att man lämnar in för lagning och får veta att det är billigare att byta ut än laga (se fascinerande dokumentär här).
Eftersom jag tror på återbruk och saker som håller ger jag er här en möjlighet att läsa en 19 år gammal krönika. Helt gratis 🙂

Krönika från Maxidata hösten 1999:

Patroner och rakblad

I luren har jag en kille från ett företag som tillverkar skrivare. Han pratar på om en ny modell som ska lanseras och konstaterar glatt att den bara kostar 1500 kronor.

-Och vad kostar färgpatronerna, frågar jag.
-Nä, det vill du nog inte veta säger han, och skrattar.

Jag skrattar med men kan samtidigt inte låta bli känna vis olust. Jag tänker på alla de gånger jag tvingats köpa de där förbannat dyra bläckpatronerna. Att sedan upptäcka att man köpt fyra bläckpatroner på ett år till en sammanlagd kostnad av priset på en ny skrivare, känns som att bli rånad.

Skrivarföretagens förklaring är att mycket av teknologin i dagens skrivare ligger i själva patronen. Med andra ord är inköpet av en bläckpatron en investering i ny hårdvara. Kanhända ligger samma motivering bakom företaget Gillettes svindyra rakblad. Efter några dagar blir dessa högteknologiska vidunder slöa och man måste ständigt investera i nya. Ett otroligt slöseri kan tyckas, men en mycket lönsam affär för producenterna. Principen för försäljningen av rakhyvlar och skrivare är den samma. Billig initalkostnad lockar köparen, och flitig konsumtion av nya rakblad eller bläckpatroner ger tillverkaren ett ständigt flöde av intäkter.

Tänk på det när ni köper skrivare eller rakhyvlar. Ni betalar inte bara en gång, ni betalar så länge produkten lever.

Anders Engström
Webbredaktör, M3

Så räddar vi biograferna – med bio on demand!

Upprinnelsen till det här inlägget är två:
1: En konversation med min svägerska Anna i somras där vi diskuterade biografernas situation och framtid
2. Nedanstående, som fick mig att skriva inlägget.

Artikeln som Henrik länkade till kan du läsa här >>

Vad handlar då min idé om? Jo… film on demand på bio.

I dag fungerar bio ungefär så här: Biografkedjorna tar in de filmer som de tror ska dra in pengar. De får premiär. Är de väldigt framgångsrika får de gå i flera salonger samtidigt och vart efter publiken droppar av får de färre och sämre visningstider tills de plockas ner.

Nuförtiden är filmerna digitala vilket underlättar distributionen avsevärt. Backar vi bandet några år bakåt var man tvungen att chansa lite på hur stor en film blev och beställa ett antal filmkopior som sedan distribuerades runt om i landet. Smalare filmer gjordes i bara ett par kopior med svensk text och kunde sedan åka runt på turné i landet under ett par år. Mindre samhällen kunde få vänta månader på att de större filmstäderna skulle ha spelat klart en film.

Det var då det. Nu är som sagt filmen oftast digital och jag kan exempelvis gå till en liten biograf som Reflexen i Kärrtorp och se en film som bara några dagar tidigare hade premiär på en stor biograf.

Min idé är att dra nytta av denna möjlighet.
Vad sägs om att alla visningar sker i nästintill fullsatta biografer? Vad sägs om att priset för biobiljetten är billigare ju fler människor som är i bio-salongen? Vad sägs om att repertoaren har hundratals filmer att välja mellan och att man inte ens är begränsad av att det ska vara nya filmer?

Det borde vara möjligt att bygga en portal där folk dels kan komma åt ett arkiv med filmer, men också salonger och visningstider runtom i Sverige. I portalen kan dels kuratorer gå in och sätta upp filmvisningar som folk kan välja mellan, men du kan också sätta upp egna visningar som, om du får med dig tillräckligt många intresserade, blir riktiga visningar. Biljettpriset sätts efter hur många som förbokar visningen. Det ligger alltså i ditt intresse att många kommer dit.
De platser som är över säljs på plats till ett högre pris än priset för de som förbokade.

Jag tror att detta system skulle kunna fungera och göra biobesöket ännu mer spännande och socialt. Du skulle få en bredd av filmer och fullsatta salonger.

Vad tror ni? Någon som vill vara med och utveckla…?

Bibliotek och det här med utlåningssystem…

lanelappJag är ett stort fan av bibliotek, även om mitt nyttjande av bibliotek har gått upp och ner genom åren. Som mest har jag använt biblioteket när jag var i bokslukaråldern (Gottsunda bibliotek (numera flyttat och totalt ombyggt)), under gymnasietiden (Lundellska skolans skolbibliotek och Uppsala Stadsbibliotek) under universitetstiden (Carolina Rediviva, Stadsbiblioteket och Dag Hammarsköldsbiblioteket) och som småbarnsförälder (Bagarmossens Bibliotek). Som småbarnsförälder älskar jag det faktum att jag nuförtiden kan logga in på nätet och låna om böcker när lånetiden börjar gå ut. Ja, egentligen har jag få invändingar alls mot hur biblioteken anammat ny teknik (även om det känns lite absurt att elånen av Zlatans biografi sänkte hela bibliotekens eboksbudget… men det är snarare än upphovsrättslig och ersättnings-fråga än en tekniska problem). Det digitala sättet att registrera böcker är vida överlägset de system som fanns för några år sedan, men samtidigt blir jag lite nostalgisk när jag tittar på ett datumkort som det på bilden. På detta kort tillhörande Harriet Löwenhjelms samlade dikter, lånad från Aspuddens bibliotek, kan du se att den lånats ut 26 gånger mellan 1953 och 1990. Därefter har den hamnat i datasystemet.

Det är fascinerande att tänka på hur mycket tid bibiotekarier har lagt bara på att hålla reda på alla registreringar, kravbrev mm i de gamla manuella systemen. HIttade faktiskt ett fantastiskt blogginlägg av Anders Rignér där han beskriver olika gamla manuella utlåningssystem (se här). Bland annat berättar han om ”fotomekanisk utlåning”, som jag minns tydligt från Gottsunda och Uppsala Stadsbibliotek. Hur man lade i utlåningslappar i böckernas lånefickor och personalen sedan i en apparat fotade av varje bok. Fatta vad det måste ha kostat i film och framkallning!

När jag var liten fotades alla böcker jag lånade...
När jag var liten fotades alla böcker jag lånade…

Grace Choi: Skönhetsindustrins stora skräck…

Grace Choi kallar sig ”seriel inventor” och hennes senaste uppfinning är Mink, en skrivare som låter dig skriva ut smink. Välj en färg i datorn (kanske genom att klicka hämta färgen från en bild du hittat på internet eller tagit med din kamera) och skriv ut den som ögonskugga eller läppstift i din sminkskrivare!

Kolla in filmen nedan och du ser att konceptet är lika enkelt som briljant. Om än med nackdelen att skrivaren beräknas bli ganska dyr. Men å andra sidan kan den som skriver ut smink välja vilken färg som helst, till ett lägre pris än de udda färgerna i specialbutiken.

Intressant i sammanhanget är att en del av Grace Chois drivkraft är att ge en känga just mot sminkföretagen som hon menar tar alldeles för mycket betalt för helt vanlig färg.

Läs mer: http://techcrunch.com/2014/05/05/mink-is-a-3d-printer-for-makeup/

Via: pcforalla.se

Det här med data… tvåstegsverifierade lösenord, heartbleed och det härliga molnet

Jag vinkade precis hejdå till pappa. Han besökte oss ikväll, hitrest från Uppsala, med en nyinköpt dator och en extern hårddisk. Mitt uppdrag: Få över mamma och pappas mejlboxar och kontakter, installera antivirus och återställa bilder och lite annat krafs.

Datorn hade Windows 8. Märkligt nog har jag faktiskt knappt använt Windows 8. Har inte haft något behov. Och som jag envisas att säga: nuförtiden är det enda intressant i en dator webbläsaren. Och med en bra webbläsare är resten av operativsystemet skitsamma.

Och när jag tragglade med att skanna hårddisken efter gamla filer slog det mig hur länge sedan det var jag senast använde en mejlklient. Jag minns också hur jag själv ömt vårdade mina gamla mejl-arkiv och mödosamt flyttade vidare dem när jag bytte dator. Nu förlitar jag mig helt till molnet. Mejlen, dokumenten, kontakterna, de flesta av bilderna: ja mitt digitala liv ligger lagrat på servrar tillhörande Google, Facebook, Apple, Microsoft och Dropbox (och några till).

SäkerhetsutmaningDärför är jag en av dem som fick lite lätt panik när jag förra veckan talas om Heartbleed-buggen. Flera timmar under helgen ägnade jag åt att byta lösenord på ett 30-tal sajter. Och det hela fortsätter ännu varteftersom olika tjänster täpper till hålen och det är dags att byta ut sina lösenord. Till min hjälp har jag Lastpass, tjänsten som håller reda på mina lösenord. Lastpass har en riktigt bra tjänst där man kan gå in och kolla av vilka av ens lösenord som bör bytas ut. Dessutom är det en fröjd att med hjälp av Lastpass byta ut lösenorden mot nya säkra, som Lastpass håller reda på.

Du som har Lastpass hittar deras ”Säkerhetsutmanings”-tjänst här:
https://lastpass.com/?securitychallenge=1&lang=sv

Ni andra borde skaffa ett Lastpass-konto. Gratis till desktop, och ynka en dollar i månaden om du även vill använda den i mobilen.

Lösenordsbytandet hade egentligen gått ganska kvickt om jag inte i samma veva hade fått för mig att fixa tvåstegsverifiering av av flera tjänster. Däribland Lastpass och Google. Tvåstegsverifiering är det du gör när du exempelvis loggar in på din internetbank med en dosa eller ett kodkort. Utöver ett lösenord (första verifieringen) måste du ha en unik kod som visar att du är ägare av kontot. Detta kan ske genom att du får ett sms skickat till dig eller genom en app i telefonen som kommunicerar med sajten och genererar unika koder.

Är du riktigt hardcore ställer du in så att du måste tvåstegsverifiera varje gång du loggar in på ditt google-konto (inte så dumt med tanke på hur mycket värdefullt som finns där), men de flesta nöjer sig nog med att det krävs tvåstegsverifiering när någon loggar in från en ny webbläsare som inte är din ”hemdators”.

Hur gick det då med pappa och mammas dator? Jodå, det mesta gick att återskapa (även om jag var tvungen att återinstallera gamla Live mail som de haft på sin gamla, stekta dator. Något som dock var spårlöst borta var kontakterna i Live mail. Det blir till att lägga in alla kontakter igen utifrån mejlen i den återskapade mejlboxen…

Vad sägs om att köra kontaktlistan och mejlen i Gmail istället, pappa?

Sluta vara dumsnål: Köp dina favoritappar nu!

Det har flera gånger konstaterats att ställs folk i valet mellan gratis-app (för det mesta med reklam) och betalapp (för det mesta utan reklam), väljer den överväldigande majoriteten gratisvarianten. Appstatistik-sajten Flurry sammanfattade förra året fyra års iOS-app-historia och kunde konstatera att andelen gratisappar till och med ökat från 84 procent av marknaden till 90 procent. 

Orsakerna tror jag är flera. En förklaringen till att andelen gratisappar har ökat är nog att utvecklare insett att betalningsviljan är låg. En annan är att spelappsföretagen på sistone upptäckt att de kan tjäna betydligt mer på så kallade in-app-purchases, där folk betalar för att köpa fördelar ”powerups”, hoppa vidare till nästa nivå, med mera. Istället för att tidigare tjäna 7-29 kronor per spelare som verkligen köpte betalversionen av appen, kan nu exempelvis, King, tjäna flera hundra kronor på en spelare som frusterad köper sig vidare i Candy Crush Saga.
Sen har vi alla de där som fortfarande inte vågar eller ser behovet att koppla ihop Google Play eller Appstore med sitt kreditkort. En del verkar uppleva det som att de lägger in kortet i baren. Kanske är de rädda för att de på fyllan ska börja okynnesköpa? Och så får vi räkna med alla de som faktiskt laddar ner gratisappen, testar den och sen aldrig använder den igen…

Det här inlägget riktar sig till alla er dumsnåla… Ni som fortsätter att använda gratisversionen av appar som ni fortsätter att använda år för år. Här ett exempel:
Hösten 2010 släpptes appen Wordfeud till Android (jepp den släpptes först till Android ;-). Efter att ha spelat gratisvarianten ett par veckor tog jag följande tunga inköpsbeslut:

appkop

Jag investerade alltså 19 norska kronor i en app som jag sedan dess, reklamfritt, spelat i snart fyra år (i skrivande stund pågår faktiskt tre matcher).

Nuförtiden kostar appen 22 kronor, och det är löjligt lite för att slippa störande annonser. Så lite att man undrar om inte Berthaussen IT har förlorat en massa reklamintäkter på att sälja appen till mig.

För de pengar jag lagt ner på appar har jag säkrat mig en bättre användarupplevelse, samt sparat batteri (att appen hela tiden tankar ner annonser från annonsnätverk drar ström), och fredat mig från för mig oftast irrelevanta reklambudskap.

Att envisas med att låta barnen spela gratisappar är ännu dummare…  visst finns det hokus-pokus-alfons-aberg1enstaka undantag därute (exempelvis AwesomeEats, som vill lära barnen nyttig mat…) men de flesta gratisappar är i själva verket inte gratis. Antingen exponerar de ditt barn för tveksam reklam eller försöker få dig att lägga pengarna på fler banor, ny utrustning, kläder, eller andra bonusattiraljer.

Ett tips om du har flera paddor och flera barn som vill spela: Dela på ett appstore-konto eller google play-konto. Då blir kostnaden försumbar. När vi köpte Hokus Pokus Alfons Åberg till barnen i samband med att vi åkte till Teneriffa kostade den 45 kronor. Den räddade två flygresor. Nu kostar den 28 spänn! Slå till!

Och vill du ha fler bra apptips?

Kolla in sajten PappasAppar >>