Jag är ett stort fan av bibliotek, även om mitt nyttjande av bibliotek har gått upp och ner genom åren. Som mest har jag använt biblioteket när jag var i bokslukaråldern (Gottsunda bibliotek (numera flyttat och totalt ombyggt)), under gymnasietiden (Lundellska skolans skolbibliotek och Uppsala Stadsbibliotek) under universitetstiden (Carolina Rediviva, Stadsbiblioteket och Dag Hammarsköldsbiblioteket) och som småbarnsförälder (Bagarmossens Bibliotek). Som småbarnsförälder älskar jag det faktum att jag nuförtiden kan logga in på nätet och låna om böcker när lånetiden börjar gå ut. Ja, egentligen har jag få invändingar alls mot hur biblioteken anammat ny teknik (även om det känns lite absurt att elånen av Zlatans biografi sänkte hela bibliotekens eboksbudget… men det är snarare än upphovsrättslig och ersättnings-fråga än en tekniska problem). Det digitala sättet att registrera böcker är vida överlägset de system som fanns för några år sedan, men samtidigt blir jag lite nostalgisk när jag tittar på ett datumkort som det på bilden. På detta kort tillhörande Harriet Löwenhjelms samlade dikter, lånad från Aspuddens bibliotek, kan du se att den lånats ut 26 gånger mellan 1953 och 1990. Därefter har den hamnat i datasystemet.
Det är fascinerande att tänka på hur mycket tid bibiotekarier har lagt bara på att hålla reda på alla registreringar, kravbrev mm i de gamla manuella systemen. HIttade faktiskt ett fantastiskt blogginlägg av Anders Rignér där han beskriver olika gamla manuella utlåningssystem (se här). Bland annat berättar han om ”fotomekanisk utlåning”, som jag minns tydligt från Gottsunda och Uppsala Stadsbibliotek. Hur man lade i utlåningslappar i böckernas lånefickor och personalen sedan i en apparat fotade av varje bok. Fatta vad det måste ha kostat i film och framkallning!
