Kategoriarkiv: resor

Här är vår nya bil

image

Frida skaffade den igår. En Volvo XC70. Egentligen hade vi tänkt skaffa en annan, men vafan tänkte Frida. Det ska vara premium. Fyrhjulsdrift och automatlåda är ju bra att ha.
Det här är andra bilen vi skaffat i år. Och eftersom vi alltid vill ha det senaste planerar vi att skaffa ny bil ett par gånger till i år. Ja det brukar bli en ny bil i kvartalet, på ett ungefär…

Jag tror ni fattar. Vi hyr bil. Vi äger inte bil. Bil är bara något vi behöver när vi ska åka till otillgängliga platser,  eller exempelvis på sommaren när vi lämnar storstan. I Stockholm är det bara jobbigt och dyrt att äga bil. En tidstjuv, en miljöbov, ett hälsoproblem och en onödig kostnad.
Vi slipper besiktning, underhåll och att jaga parkeringsplats.
Visst finns det några nackdelar. Som det här att vi nu blev uppgraderade till en lyxigare bil eftersom den v70 vi bokat saknade vinterdäck. Nackdel för miljön, eftersom denna bil drar mer diesel än Ecodrive-modellen av v70.
Å andra sidan drar den mindre och släpper ut mindre skit än grannens tio år gamla Volvo.

Sådär, dagens moralpredikan över 😉

Yma Sumac död, länge leve inkaprinsessan!

Läste precis på den sköna retro-kult-kulturbloggen Dougsploitation att Yma Sumac är död. Enligt Yma-sumac.com dog hon i lördags, 86 år gammal. Får erkänna att jag inte riktigt var medveten om att denna 5-oktav-legendar fortfarande levde. Tydligen var hon så sent som för två år sedan i Peru där hon mottog fina utmärkelser. Jo, Yma Sumac lär ju vara från Peru, och hävdar själv att hon i direkt nedstigande led var släkt med Inkakungen Atahualpa. Ryktet att hon i själva verket hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var från Brooklyn bestred hon bestämt in till sin död. Och visst ligger det något i hennes förklaring:

”A person with a 5 octave voice would not have to lie about where they came from! It would make no difference WHERE they came from!”

Första gången jag hörde Yma Sumac var hemma hos ett rasande trevligt par i Düsseldorf i slutet av 90-talet. Tror det var 1998 (eller 97?) och jag och Sofia hade varit på Oberhausens kortfilmsfestival för Uppsala Internationella Kortfilmfestivals räkning. Det var sista april, och vi struntade i Valborg i Uppsala för att istället förlänga vår Tysklandsvistelse. Det var festivalkollegan Katja som hade en syrra som bodde i Düsseldorf med sin man. Lägenheten var fantastisk, kvällarna var härligt somriga, värdparet så älskvärda att man knappt ville åka därifrån. Glömmer aldrig hur de efter en middag, där två av deras vänner deltog, frågade om det var okej om de uppförde ett litet stycke som de övat in för att spela upp för killens föräldrar. Hon satte sig vid pianot, han tog fram en cello och sen spelade de. Den natten när Sofia och jag låg på varsin madrass i arbetsrummet (som var fyllt med modeller av hus som mannen ritat) kunde vi båda konstatera att det här var idealet. Tänk om man kunde leva så här… och så var det den där skivan med Yma Sumac. När jag kom hem köpte jag den, och varje gång jag hör hennes märkliga röst tänker jag: mm, Düsseldorf. Fast nuförtiden utan samma längtan. Jag lever ju min dröm i Bagis 😉

För alla er som inte hört Yma Sumac. Här hyllar Bakelit denna märkvärdiga dam med en liten Youtubefestival:

 




Läs även om Yma Sumac på svenska Wikipedia >>

Sexism – Ryanairs nya strategi?

Läser idag att Birgitta Ohlsson uppmanar till bojkott av det irländska lågprisflygbolaget Ryanair.

Orsaken är det här:

Osmaklig (och ful) sexistisk reklam från 2007 som fällts i Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK). Hade det bara varit för reklamen hade nog inte Birgitta Ohlsson reagerat så kraftigt. Det anmärkningsvärda är att Ryanair trotsar ERK, de till och med driver med dem och hävdar på sin hemsida att de ”tar de svenska tjejernas parti”:

Steve McNamara, kommunikationschef på Ryanair kommenterar:

– Vi är övertygade om att glädjedödarna på ERK inte talar för en majoritet av det svenska folket som vi vet är mycket liberala och lättsamma. Annonsen reflekterar helt enkelt hur många unga tjejer klär sig idag.

Som respons på Birgitta Ohlssons utspel om bojkott har McNamara idag klämt ur sig ytterligare ett flåshurtigt, hö-hö-hö-grabbigt pressmeddelande på engelska där han konsekvent skriver ”Boring” Birgitta och dessutom drar till med lustigheten: ”This is really a storm in a D-cup”.

Jo, Ryanair verkar ha blivit Slitz. Det verkar faktiskt vara en strategi. Hur förklarar man annars deras kalender ”The Girls of Ryanair”. Det är nog en tidsfråga innan Ryanair kommer kräva att deras flygvärdinnor har minst d-kupa och går runt i minikjol. Det är nog inte alls otroligt att vd:n Michael O´Leary just nu går runt och filar på den idén. Michael O´Leary verkar tyvärr tillhöra en skara män som inte uppdaterat sin bild av könsroller de senaste 30 åren. Här ett citat från en intervju med Aftonbladet för två år sedan:

Du blev nyligen far – har det förändrat ditt arbete?

– Jag jobbar lite mer nu, som alla fäder med små bebisar gör – om de har något vett. Jag vill tillbringa mer tid med barnen när de är två, tre år och kan gå och prata. Men när de är sju månader och kräks och har smutsiga blöjor?…

Hur många blöjor har du bytt?

– Två. Den allra första på sjukhuset dagen han föddes. Och så en för ett par månader sedan när det var kris.

– Pappor är inte designade för att ta hand om småbarn som kräks och gråter. Vi har bara inte den genen. Kvinnor är lysande på detta. Så – det är bara att erkänna att vi är dåliga på det här och ”fuck off to work” – dra iväg till jobbet.”

Så mår man illa av köpa tjänster av sexistiska företag finns det nog anledning att bojkotta Ryanair. Men det finns fler skäl än så. Redan för fyra år sedan, undrade jag om det inte var dags att bojkotta Ryanair pga deras vidriga arbetsförhållanden, som dessutom inverkade på flygsäkerheten.

Egentligen är det här en no-brainer. Att bojkotta exempelvis israelisk frukt kan vara knepigt i praktiken. Men hur svårt är det att bojkotta ett flygbolag. Ett flygbolag som dessutom har ett uselt bokningssystem, massvis med bisarra avgifter, flygplatser åt tjota-hejti och snart svenskt rekord i antalet anmälningar hos Allmänna Reklamationsnämnden. Bojkotta nu!

Fyra funderingar från Göteborg

Frida, Vanna och jag känner ingen större sorg efter att ha lämnat Göteborg. Men visst har vi haft tre spännande dagar, och medan Frida tillbringat större delen jobbandes på bokmässan, har Vanna och jag ramlat var och varannan gata fram i denna charmiga, go-gosiga stad. Här ett par funderingar:

 

Fundering ett: De goa glaa tjötiga göteborgarna...
Plats: Vasagatan. Tid: 23:00, fredag natt. Vanna sover i vagnen. Jag är på väg från trevlig middag hos Ola och Anna i Haga. Ska möta Frida någonstans på vägen. Överallt raglar fulla göteborgare i 18-25 årsåldern. En av dem tar sig med gungiga steg fram till mig. Böjer sig ner över vagnen och säger:

-Hallåååå bebin. Harrröö eld ellller?

Jorå, göteborgare är jättekul. O goa. Och en del av dem är tydligen väldigt fulla på fredagskvällar. 

Fundering två: Lilla London
-Du vet väl att Göteborg kallas ”Lilla London”, sa Anna när vi drog våra barnvagnar över gatstenen i Göteborgs blåsiga hamnkvarter.

Jomenvisst. Det har man ju hört. Varför?, är frågan. Här har vi ett svar levererat av Punkt.se:s Göteborgsupplaga:

”Namnet anspelar på stadens kontakter med England och Skottland. När Göteborg industrialiserades på 1800-talet fick många inflyttade affärsfamiljer, såsom Carnegie, Chalmers, Chapman, Dickson, Hall och Keiller inflytande över Göteborgs kulturella utveckling. Det var också här man gav de första lektionerna i engelska och satte upp den första svenska Hamlet-föreställningen.”

Tänker man då verkligen London, när man klampar runt i Göteborg? Njä… men en sak engelskt har de: Slottskogen. En fantastisk park som på många vis är engelsk till sin karaktär. Inte fullt lika regelmässigt engelsk som Hagaparken (i Stockholm), med sina fantastiska gräsytor, men de underbara lövträden fick i alla fall mig att tänka England. Nästa gång jag åker till Göteborg ska jag nog tillbringa minst en heldag här. Leka med Vanna på lekplatsen Plikta, besöka djurparken, eller helt enkelt bara vara.

Fundering tre: Spårvagn, hur bra är det egentligen?

Jag älskar kollektivtrafik, och jag har alltid gillat spårvagnar. Men utrustad med barnvagn fick jag både en och två gånger anledning att drömma mig hem till tbanan. Tbanan smyger aldrig upp runt hörnet och klipper ens barnvagn när man tittar åt andra hållet… Tbanan har nästan alltid plats för barnvagnar (undantaget vissa extrema rusningstrafiksturer då man helst håller sig undan). I Göteborg kom jag på mig själv att be en bön till en gud jag inte tror på, med förhoppningen om att nästa spårvagn passade mina syften. Att den 1: inte var av prehistorisk typ (läs mitten av förra seklet) med manuella dörrar, och 2: inte hade alla tre (!) barnvagnsplatserna upptagna av barnvagnar, rullstolar eller varför inte en polsk hantverkares hela bohag.

Fundering fyra: Dialektsjukan

Jo, det är lite skönt att komma hem. Inte för att vi hade det tråkigt i Göteborg (tack Anders för fantastisk middag och logi, tack Anna o Ola för mysig fredagkväll, och tack bokmässan för de allra märkligaste montrar (återkommer till det)). Alla gjorde allt rätt. Felet ligger hos mig. Allt beror på dialektsjukan. Låt mig illustrera:

Jag går förbi en skylt som det står Göteborg på. Sekunden senare hör jag mig själv klämma ur mig ett:

 ”Jööööötebååårg”

Nä, det är inte sunt. Det är aldrig sunt när jag får för mig att härma dialekter. Det är det många som kan intyga.

Därmed sätter jag punkt för denna Göteborgorgie. Sluttjötat.

Rapport från Ikealand

I skrivande stund rusar ett snöigt Östergötland förbi fönstret. Sitter på X2000 och pustar ut efter en intensiv och spännande dag i Ikealand: Älmhult. Exakt vad jag och Daniel gjorde där låter jag vara en hemlighet.
Men visst hade det något med det här att göra:

Och här bredvid mig sitter Daniel och använder en prototyp av en pinfärsk produkt kallad ”bräda”:

Betyg:
Användarvänlighet 9
Storlek/form 6
Prisvärde 9
Totalbetyg 9

För övrigt vill jag tipsa om: Wikipedias artikel om Ikea >> Mycket intressant info. Bland annat om deras namngivningsprinicper.

Thailand – en mättad bröllopsresa

Äntligen, äntligen har jag tagit mig tid att photoshoppa ett gäng bilder från Fridas och min underbara bröllopsresa till Thailand. Ett bitvis socialrealistiskt bildreportage kryddat med en del uppskruvad färgmättnad, politiska och kulturantropologiska betraktelser:


Bangkok: Vy från hotellrum


Grand Palace: Kungens pojkar kollar att allt är på plats.


Frida vid fotänden.


Polismakten gillar kungen. Alla gillar kungen. Och gillar du inte kungen är det inget du ska tala högt om. Sånt är förbjudet i odemokratiska Thailand (ja även i det tidigare demokratiska Thailand). (För övrigt verkar thailändska kungen vara en hygglig prick. I alla fall enligt de hyllande porträtt av honom jag läste i Thailändska tidningar…)


Helig mark I: Bakom munkarnas heliga cementblandare skymtas Buddhas skugga.


Helig mark II: I de myllrande baserna i de kinesiska kvarteren hittade Frida himmelriket. En butik som bara sålde pärlor, knappar och paljetter. Tonvis.


En påse full med pärlor!


Hejdå Bangkok, Hej Hua Hin!


Hej strand! Hej högvatten!


Hej frukt!


Mysigt!


Blåsigt!


Aj, aj, aj!


Catering



Sport: Sepak Takraw: Thailands fascinerande nationalsport. En oerhört vig kombination av vollyboll och fotboll som spelas på en badmintonplan. Läs mer >> Vi bevittnade en match i samband med katolska kyrkans julmarknad där Frida bland annat smaskade på en bananpannkaka:


Hur många av de tusentals thailändare som besökte den livliga marknaden som verkligen tog till sig budskapet om Jesus födelse är oklart. Men kul hade vi alla.


Här är beviset på att vi hade havsutsikt från vår balkong!

God jul!


Stämningsbild från Hua Hins thailändska sida, där lokalbefolkningen bor.


Utfläkt I: Godare än den ser ut.


Utfläkt II: Avancerat solbadande.


Expedition strandpromenad. Plötsligt tog stranden slut och vi försökte plöja oss fram i vågornas svall.


Utvikning:Thailändare vill inte bli brunare. Nä deras solkräm innehåller till och med blekmedel. Det är fint att vara blek och enligt den svenskproducerade tidningen Thailands Posten är det lite extra fint som thailändare att ha västerländska drag så som rak näsa. Därför är så kallade ”lukkröng” eller ”Luk kreung”, väldans poppis i den Thailändska underhållningsindustrin. Luk Kreung betyder ordagrant ”halvbarn” och är barn till utlänningar (”farang”) som haft ihop det med thailändskor. Mer info om lukkröng här >> Jag skulle kunna skriva en uppsats om fenomenet västerländsk man, thailändsk kvinna, men undviker ämnet eftersom jag inte riktigt begriper allt. Kan bara konstatera att det kryllade av sådana par i Hua Hin, och i vissa fall undrade onekligen Frida och jag hur kvinnorna kunde stå ut med sina fåordiga, socialt handikappade, oattraktiva, västerländska män (gubbar).


Paradiset: Resereportaget fortsätter med en tripp till en ö med vykortstämning.


Ett paradis med sophanteringsproblem.


Nej, jag står inte framför en affisch från Scandecor.


Festligt hos skräddaren.


Religion I: Hejdå onda andar. Här ska jag bygga mitt hus!


Relgion II: Monk set på Tesco. Vill du få bra karma ska du vara beredd att ge mat och annat nödvändigt till munkar som går förbi ditt hus. Moderna, bekväma, välbärgade thailändare kan göra livet lite enklare för sig genom att köpa färdiga kit på till exempel Tesco. Setet innehåller bland annat ris, vatten, makrill i tomatsås, tändstickor, en orange handduk, tvål och några ljus. Det här är den billigaste modellen.
Vill du ha fett med karma köper du hinken:


Sport: Okej, kanske thai-boxning är ännu större än Sepak Takraw. Även denna sport en uppvisning i vighet. Men också i brutalitet och meningslöshet. Sorry, jag kommer aldrig fatta storheten med män som pucklar på varandra.


I Hua Hin hade man förvandlat sporten till ett turistjippo. Här har arrangören sminkat en liten västerländsk pojke och låtit honom ge boxarna varsin blomsterkrans.


Stolt pappa. Själv kunde jag inte låta bli att undra vad den här lilla ungen, samt alla andra ungar gjorde i boxningshallen överhuvudtaget…


Matkultur: Vi åt massvis med fantastisk mat, men godast var nog ändå den som serverades direkt från ambulerande stånd. Vi struntade i bacillskräcken och njöt av det mesta. Fast gräshoppor och larver hoppade vi.


Karaokekultur: Till och med på tv textades varje musikvideo så att du kunde sjunga med.


Gott nytt år!


2007 firades in med specialdrink!

Och så slutligen: Undertecknad smälter in i miljön på vår sista middag ute på piren:

Se där! Det var väl ett redigt reportage!

Svarte Petter i Amsterdam

Låt mig börja detta lilla inlägg från Amsterdam med ett citat från: Wikipedia:

Blackfaced, googly-eyed, red-lipped Zwarte Piet dolls, diecuts and displays adorn store windows alongside brightly displayed, smartly packaged holiday merchandise. Foreign tourists, particularly Americans, are often bewildered and mortified.

Okej vi blev inte ”mortified” men onekligen var det lite märkligt att upptäcka att jultomten i Holland har en svart tjänare, Svarte Petter. En kille som spelas av killar och tjejer med skokräm i ansiktet och som avbildas i samma stil som karikatyrer från tidigt 1900-tal.

Mer om Sinterklaus och hans boy… (som dessutom holländska föräldrar skrämmer sina barn med ”om du inte är snäll stoppar Svarte Petter dig i sin säck och rövar bort dig till Spanien) hittar du här >> Kolla också in Wikipedias artikel om ”blackface acting” som bjuder på intressant Svarte Petter info (här)

Här kommer lite fler bilder från Amsterdams julskyltning (fast jul är egentligen fel… Sinterklaus lämnar över sina klappar den 5 december i Nederländerna och den 6:e i Belgien. På julafton koncentrerar man sig på det här med Jesus och struntar i presenter: