När jag gick in i min pappaledighet i september var jag ganska mätt på prylar. Ja, mätt på en hel del. Men total avkoppling (nej, jag har faktiskt låtit bli alla jobbrelaterade bloggar i RSS-läsaren) har gjort mig gott, och väckt mitt intresse åter. Vanna och jag åt lunch med min gamle kompis PP idag och visst pratade vi familj, jobb och annat, men väldigt mycket av diskussionen kom ändå att handla om teknik och digital livsstil. PP ägnade hela kvällarna åt att scanna sina gamla diabilder från diverse Asien-resor för sisådär 15 år sedan. Varje bild tar 5-10 minuter att scanna. Ta den tiden gånger några tusen bilder (har för mig att det var 3000) så inser man att det är ett hästjobb.
Men vad gör man inte för den digitala livsstilen?
Själv trodde jag för några månader sedan att min digitala lycka var gjord när jag drog mitt eget nätverk genom hela lägenheten. Min Soundbridge funkade inte så bra trådlöst (i konkurrens med 14 andra wlan) och jag hade gett mig attan på att dra nätverk fram till stereon i vardagsrummet. 20-30 meter nätverkskabel senare (tack för den Simon!) och en helsikes jäkla massa kabellist från Clas Ohlsson och Kjell o co upptäckte jag att min tre år gamla Soundbridge packat ihop. Så nu står en ny nätverksbrygga på önskelistan. Detta trots att Spotify inte fungerar med någon av dem…
Och inte nog med det. När jag väl började tänka nätverksbrygga dök en hel del andra önskemål upp på listan. Och saken blev inte bättre av att mina kollegor på M3 stack iväg på den årliga vallfartsresan till CES-mässan i Las Vegas. Plötsligt dök det upp rapporter om en hel del pinaler som defintivt skulle passa min digitala livstil.
Mest sugen är jag faktiskt på Android, den så kallade Google-mobilen. Jag har aldrig varit ett fan av Windowsmobiler (de verkar så sega), och har länge sneglat på Iphone. Men tyvärr. När alla vill ha något vill jag sällan ha det. Kanske beror det på att jag som tonåring ägde en Sinclair ZX Spectrum när alla andra ägde Commodore 64… Apple har blivit för mainstream och fått alldeles för mycket gratisreklam av aningslösa och okunniga journalister som i åratal trott att varje gång Apple gör något så uppfinner de hjulet (nej, Apple uppfann inte slumpvis uppspelning av låtar när de släppte mp3-spelaren Shuffle…).
Google börjar också bli sönderkramade, men deras mobilsatsning känns fortfarande lite alternativ, och som daglig användare av webbläsaren Chrome och flera av deras webbtjänster är jag övertygad om att telefonens gränssnitt är lysande. M3:s webbtv från CES gör i alla fall mig sugen.
Nätverksbrygga för den digitala musiken, Androidmobil för kommunikation, rss-läsande och surf… vad mer? Jo, visst skulle min projektor vilja umgås med en mediaspelare typ Popcorn Hour? Eller varför inte Dune HD-Center med bluray? Min nuvarande lösning klarar inte HDTV-format. Och skaffar jag en Popcorn måste jag nog införskaffa en hdmi-växel, eftersom min gamla receiver saknar hdmi. Till den skulle jag kanske också koppla en digital-tv-mottagare så att jag kan bjuda Gubbsen på betydligt bättre kvalitet när det serveras landskamp på 80-tumsduk. Att använda Fredriks gamla VHS-bandare som tv-tuner funkar sådär och känns väldigt analogt.
Det kostar på att leva den digitala livsstilen. Inte bara ekonomiskt utan även moraliskt. För hur parar man detta teknikintresse med sitt ständigt gnagande samvete för miljön? Att påpeka att vi faktiskt inte har någon bil håller bara ett par år till. När den uppdaterade bilen, utan förlegad explosionsmotor och uselt gränssnitt (ratt, växelspak och pedaler är så tidigt 1900-tal), blir överkomlig kommer jag få det svårt att värja mig.
–
Och du Simon. Imorgon lovar jag att publicera en bild på mig i mina nya glasögon.
