Etikettarkiv: journalistik

Foto av Matt Trostle

Neverending stories – the butterfly effect: projektet som aldrig blev av

Nu har det gått ett år sedan  Frida och jag reggade domänen neverendingstories.se triggade av att Svenska Journalistförbundet tillsammans med Google utlyst ett stipendium ”Innovationsstipendium för ny journalistik”. Neverending stories var namnet på vårt projekt, en ansökan som vi märkligt nog inte ens fick svar på. Vi hade en hel del andra järn i elden vid den tiden och vi tog nog inte ens tag i att fråga varför vi inte fick någon feedback. Kanske inte ens ansökan kom fram?

Vann gjorde i alla fall Martin Johnson med sin ”Geosound messenger”, ”en GPS-styrd app där du på de platser du besöker kan lyssna till olika ljudberättelser”. Kul idé, men är den lika bra som vår 😉 Bedöm själva. Här nedan är vår beskrivning av projektet, som jag nu gör tillgänglig för omvärlden, med hopp om att någon annan tar vid, eller kanske att någon med resurser ropar: Hallå Frida och Anders jag är med, nu kör vi!
(och gör det gärna snabbt, vi äger domänen ett tag till 😉

Neverending stories – the butterfly project

Neverending stories har två nivåer. Kärnan, den exklusiva, den journalistiska texten, storyn, som endast prenumeranter får ta del av. Samt den offentliga, surret runt omkring. Extramaterial i form av filmer (som släpps på Youtube), instagrambilder, tweets, facebookinlägg och infographics. Utöver en mashup av dessa kanaler har vi en karta som visar var någonstans på jorden som den pågående storyn befinner sig just nu…

Det prenumeranten får del av är en evigt pågående artikelföljetong. Vid ett bestämt klockslag varje vecka släpps en ny fristående artikel till prenumeranterna på sajten. Ämnena varierar och fyller på varandra, men alla artiklar är självständiga i sin läsupplevelse. Artikeln publiceras på engelska, men det finns också alltid med en version skriven på originalspråket.

Varje artikel börjar där den tidigare slutade även om ämnet för den nya är helt väsenskilt och varje artikel slutar med en “cliffhanger”. Det ska alltid finnas en övergång som ger ämnet en ny dimension, eller bara visar att allt faktiskt hänger ihop.
En viktig poäng med detta är givetvis också den dramaturgiska effekten. Neverending stories är till för den nyfikne, vetgirige läsaren som efter att ha läst en artikel är sugen på att läsa fortsättningen och som undrar vad som kommer härnäst. Vi vill överraska och ge nya perspektiv.

Formatet lämpar sig bra för den enskilda berättelsen, Neverending stories handlar om det exklusiva i att kunna fördjupa sig i ett ämne som genom sajtens upplägg binds ihop över tid och även geografisk plats. Genom att följa oss vecka efter vecka svänger sig historien vidare genom världen. Ämnesmässigt är fokus de stora frågorna som förenar oss människor oavsett var vi befinner oss. Vi skriver om samtid och framtid, om de utmaningar vår planet står inför. Vi blandar de stora perspektiven med de små, superlokala för att få till en engagerande mix som gör att det känns långt till nästa vecka.

Läsarna:
Vi kommer att ha två typer av läsare: de “otrogna” som råkar hamna på vår sajt och läsa surret, eller som kanske följer oss på Facebook, Instagram, Youtube eller annan kanal, och de mer lojala, trogna, betalande kärnläsarna som läser våra artiklar. På sikt tänker vi oss att dessa blir en del av en community. Vi vill att läsarna kommenterar de enskilda artiklarna och kommer med tips, men också att vi kan göra efterlysningar och interagera med dem.

Tekniken:
Prenumeranterna kommer att betala månadsvis via sitt kredit/betalkort på ungefär samma vis som man idag betalar för Netflix eller Spotify. Man kan när som helst hoppa på och närsomhelst hoppa av. Betalande inloggade kunder kommer åt de artiklar man har betalat för, vill man även ha tidigare artiklar kan man låsa upp dessa för en engångssumma. Prenumeranterna pingas via mejl/sms/push-meddelanden när en ny artikel kommit. Icke inloggade på sajten får bara tillgång till gratismaterialet på sajten.

 

Enligt Dagens Nyheter har jag startat en ny mattrend…

… nä, kanske inte riktigt, men det är lätt att tro det när man läser helgens artikel hos Dagens Nyheter:

hamburgare_pa_mjolmask

Jag, och Bugburger tackar DN som givit rubriken till en artikel som handlar om att ”äta insekter” blivit alltmer populärt och omtalat till att just ”hamburgare på mjölmask” är en ny mattrend. Antagligen är bakgrunden till detta val av rubrik den här artikeln i lokaltidningen som kom ut i veckan:

bugburgerilokaltidning

Frågetecknet försvann i DN:s rubrik och plötsligt var en burgare som kanske bara gjorts ett par gånger i Sverige en ny mattrend. Tack för det DN! Och tack för att jag slapp bli intervjuad två gånger… Genom att återanvända citaten i Christoffer Röstlunds artikel blev ju sagan om Bugburger än mer spridd 😉

Läs receptet på den trendiga bugburgern här, och se filmen här under >>

 

 

Det här med journalistisk kvalitet och mina fortsatta tvivel kring Dagens Nyheter…

Som jag nämnde häromdagen har jag länge funderat på att göra slut med papperstidningen DN. Tiden räcker helt enkelt inte till och det blir en helsikes massa papper att dras med (och som flera av mina vänner konstaterat: va har DU fortfarande papperstidningar?).
Vi var bra nära att ta steget innan förra sommaren. Men så hände något. Vi hyrde en sommarstuga i Hälsingland och en av dagens höjdpunkter var när Vanna och Pella sprang till brevlådan och hämtade vår eftersända DN. Och då, där på sommarstället hann vi ju faktiskt läsa. Och att läsa på vara ipads gick sådär i sommarsolen.

dn_lrdag_page_2014-04-12_a_1_thumb512mDet finns andra anledningar att fundera på om DN verkligen är något att ha. Såsom journalistisk kvalitet. Håller DN måttet? Igår hajade jag till när jag läste den lätt bisarra intervjun med Filippa Reinfeld. En artikel som som gavs en fjärdedel av ettan + omslaget till lördagsbilagan.  Så här inleds artikeln:

Intervjun ska ske i två steg. Ett samtal i lugn och ro. Och en gemensam aktivitet. Stockholms moderata sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt nappar inte på förslaget att tillbringa en dag tillsammans på förlossningen. Hon vill ses på det som sägs vara Europas största byggarbetsplats just nu.

Med tanke på hur inställsam artikeln är i övrigt (Filippa duckar alla svåra frågor och reportern följer aldrig, aldrig upp med en följdfråga som ifrågasätter det hon precis sagt), känns hela reportaget som ett beställningsjobb från pressekreteraren Gustaf Stenlund (som för övrigt får vara med på ett hörn i artikeln). (Tillägg: Även Nöjesguiden har reagerat på artikeln och gjort en liten topplista med de bästa citaten från artikeln >>)

Några undringar:

  • Vem är det som har bestämt att intervjun ska ske i två steg?
  • Och varför genomför DN intervjun när Filippa inte går med på att tillbringa en dag tillsammans på förlossningen?
  • Varför överhuvudtaget intervjua någon som verkar helt ointressant att ta ansvar för sin politik och hellre levererar smileys och emoticons än svarar på frågor?

Kanske det finns en dold agenda…, eller så är det bara så att DN kapitulerat och hellre gör något snabbt och lättlevererat för att det är billigast så? Och så gör ju sig Filippa bra på bild. Och så kunde de ju göra lite rolig grafik med smileys och emoticons…

Igår kväll kan man väl säga att jag var jättesugen på att säga upp DN helt. Kanske också med tanke på att deras nya app suger…

dn_dagens-nyheter_page_2014-04-13_a_1_thumb512mMen så kom dagens DN med en ny artikelserie: Drömmen om Sverige. Ett ambitiöst, upplysande och drabbande reportage om en splittrad familj på flykt från Syrien (skriven av Niklas Orrenius) Det är sådant här som får mig att vilja betala en prenumeration. Trots att artikeln finns att läsas på webben, helt gratis!

Mer av den varan och mindre med inställsamma smörjobb och glättig yta och jag fortsätter nog prenumerara på DN (trots att deras nya app suger).

Men samtidigt undrar jag om verkligen DN är lösningen, eller ens att prenumerera på en publikation. Jag har en idé… men den tar jag någon annan dag.

Idag avslutar jag med att konstatera att artikeln: Drömmen om Sverige, var morgonens höjdpunkt. Kvällens höjdpunkt var föreställningen Statsminister Özz Nûjen på Rival. Fantastiskt inspirerande. En skön blandning av humor och blodigt allvar. Skulle nog kunna tänka mig att ge Özz min röst i höst.

Passa på att köpa en biljett till extraföreställningarna på Cirkus den 28:e och 29:e april. Det är en bra investering 😉

ozz-nujen-statsminister-400x656

 

”Kan-vara-journalistiken” har slagit till igen!

00_aa_bbepappvan4Har länge fascinerats över kvällstidningarnas uppfinningsrikedom. Mest fascinerande är en ny genre av löpsedelsjournalistisk som dök upp för ett par år sedan, och som ofta dyker upp när kvällstidningen upplever att det är nyhetstorka (= ingen kändis har brutit benet i samband med en dokusåpa eller danstävling).

Genren jag pratar om kallar jag ”kan-vara-journalistiken”. En genomgenialisk form av säljande kvällstidningsjournalistik som mångt och mycket kan upplevas som ”koka-soppa-på-en-spik”-journalistik, men som är betydligt mer sofistikerad än så. Kan-vara-journalistiken drar ofta sin näring från den mäktigaste rädslan av alla: rädslan för döden. Oftast handlar kan-vara-löpet om cancer. Och ofta är det någon banal åkomma som många drabbas av som egentligen kan vara vår tids läbbigaste sjukdom.

”Svullen mage kan vara cancer”

”Impotent? Det kan vara cancer”

Eller som dagens geniala löp (se bild):

”Din förkylning kan vara cancer”

Det underbara med ”kan-vara-journalistiken” är att du faktiskt kan påstå vad som helst. Tyvärr verkar kvällstidningarna än så länge nöja sig med att använda denna utväg när de skriver om olika typer av dödliga sjukdomar. Väntar med spänning på att de använder den på lite andra sätt. Vad sägs om till exempel:

”Fredrik Reinfeldt kan vara knarkare”  

”Usama Bin Laden kan vara i Stockholm”

”Mona Sahlin kan vara drabbad av en dödlig sjukdom”

Jojo, Bakelit ger er de absolut hetaste löpen! Och snart ser ni dem i en kvällstidning nära er.